Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

The Hypothesis – Origin

Lämna en kommentar

imageARTIST: The Hypothesis
TITEL: Origin
RELEASE: 2016
BOLAG: Inverse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska THE HYPOTHESIS väljer sannerligen inte en enkel väg att vandra då de lirar melodisk dödsmetall, en subgenre där det verkligen krävs extraordinära insatser för att tränga igenom både bruset från den övriga musiken i världen, samt de minst sagt uttjatade tongångarna  från den egna subgenren.

THE HYPOTHESIS  lyckas hyfsat. Det finns betydligt sämre skivor än ”Origin”, men också betydligt bättre. Bandet lyckas övertyga mig om att de faktiskt kan spela. Mest imponerar gitarristerna Juuso Turkki och Asko Sartanen med sitt sympatiska lir. Även de andra musikerna, trummisen Waltteri Väyrynen basisten Markku Ruuskanen och sångaren Antti Seppälä, lirar så pass bra som vi bör förvänta oss.

Det är såklart i låtmaterialet bristerna finns, för även om ”Origin” bjuder på en stunds trevlig förströelse så är det svårt att skaka av sig känslan av att ha hört detta innan. Alla subgenrer blir, nästan som en naturlag, efter ett tag inkrökta i sig själva och som följd väldigt urvattnade och slentrianmässiga. Jag tror visserligen inte att THE HYPOTHESIS närmar sig sitt värv slentrianmässigt, men som landet ligger så kämpar de redan nu i motvind.

Stundtals glimrar bandet till som i fina Atonement och Weak Story.  Även om de andra låtarna är sympatiska så är detta inget som verkligt fäster sig i sinnet och får nackmuskulaturen  att börja jobba.

”Origin” funkar fint som en stunds god underhållning, men förvänta er inget banbrytande.

Skivor

Omnium Gatherum – Grey Heavens

Lämna en kommentar

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

”Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som ”New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren ”Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är ”Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!

Skivor

Degradead – s/t

Lämna en kommentar

Degradead2016ARTIST: Degradead
TITEL: Degradead
RELEASE: 2016
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är just så här en slipsten ska dras! Eller rättare; det är just så här ett album ska dras igång. Med inte bara ett, utan två avgrundsvrål, så hjärtat sparkats igång ordentligt hos lyssnaren redan inom de första 10-12 sekunderna. Å allas våra vägnar som inte uppskattar långa, sega intron (jovisst det finns undantag, ett fåtal) till den hårda musiken, tackar jag DEGRADEAD och deras nya album.

Det självbetitlade femte albumet kommer femton år in i karriären, och det har hela tiden varit, och är framgent intressant att följa det här bandets utveckling. DEGRADEADs musik är oftast lätt igenkännlig, inte minst när mästaren av falsettgrowl (nä, inte falsett-skrik. Jag kan inte kalla det annat än falsettgrowl) ylar loss igen. Dock nöjer sig Michael Sehlin (även sångare i ENGEL) inte med detta sitt eget patenterade vokaluttryck, utan bjuder här på hela registret, allt från de mest desperata skrik och djupa growl, till den ljuvaste rensång.

Soundet är således sig likt i mycket, och visst finns det trådar bakåt till bandets tidigare plattor, inte minst i låtar som A New Dawn och The Blinding Crusade, och bandets inspiration och stabila grund i svensk melodisk dödsmetal hörs även i t.ex. Morphosis. Samtidgt finns en spänst och spänning i låtmaterialet som gör att det känns både nytt och fräscht.

Inget spår faller ur kvalitetsramen, inga utfyllnader alls bland de elva låtarna, men visst finns det några toppar i låtlistan att lyfta fram lite extra, såsom inledande Afterlife och tidigare nämnda A New Dawn, men också den mer atypiska The Extinction. Ja, jag kunde fortsätta med en hel rad favoriter och sammantaget ger oss DEGRADEAD med sitt självbetitlade album en på alla sätt njutbar platta som du med fördel avlyssnar som helhet.