Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Arch Enemy – Will To Power

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Will To Power
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är snyggt, det är gediget. Det är svensk melodisk death metal i sin prydno. Du vet vad du får och antagligen vill du ha just detta, åtminstone om du är ARCH ENEMY-fan sedan tidigare. Men det är fasen inte mycket till spänning att finna i ”Will To Power”, bandets elfte fullängdsgiv (eller tionde beroende på hur man räknar). Många andra har gjort det tidigare och vad kanske värre är, ARCH ENEMY har också själva gjort det tidigare. Inte nödvändigtvis eller uteslutande bättre än denna gång, med det  är gjort så mycket och så frekvent att det är svårt att finna det speciellt stimulerande längre.

Några undantag finns; när White-Gluz växlar ner sitt growl och faktiskt t.o.m. rensjunger, med den äran, i Reason to Belive – jag trodde först man tagit in en annan sångare här. Det är jäkligt snyggt och melodin sitter som en allsångshandske redo att kastas knuten upp i luften. Jag tillhör dem som alltid starkt beundrat Angela Gossows röst och scennärvaro, och som samtidigt sett bandet med kraft fullfölja sin musikaliska linje med Alissa White-Gluz vid micken. Många fina melodier bjuder oss albumet förvisso och visst är det gott tryck i de båda släppta singlarna The World is Yours och The Eagle Flies Alone, eller Blood in The Water för att nämna några av flera.

Det går ju inte att ta ner betyget bara för att skivan tenderar att göra just mig lite lätt uttråkad – det kanske måste skrivas på kontot för att jag har förlyssnat mig på IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY m.fl. svenska melodiska dödsmetallband under åren, ARCH ENEMY själva inte att förglömma. De kommentarer jag läst som flaggar för att bandet här snarast förändrat sitt sound oroande mycket förstår jag dock inte alls. Har vi ens samma platta i lurarna?

Jag lyssnar gärna på ”Will To Power” när jag vill ha något tryggt och vant i lurarna, ARCH ENEMY kan absolut sin sak. Alltså ett mer än godkänt habilt musikaliskt hantverk, men större än så är detta inte.

Skivor

Dark Tranquillity – Atoma

2 kommentarer

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, ”jaha det här är nytt från Det bandet”. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum ”Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett ”skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?”

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den ”nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års ”Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda ”Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela ”Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?

 

Skivor

In Mourning – Afterglow

Lämna en kommentar

imageARTIST: In Mourning
TITEL: Afterglow
RELEASE: 2016
BOLAG: Agonia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det första jag reagerade på när jag såg omslaget till ”Afterglow” var att detta är det snyggaste omslaget som IN MOURNING haft överhuvudtaget på sina plattor. Sen började jag tänka på hur musiken reflekterades av omslaget.

IN MOURNING har ju alltid skämt bort oss lyssnare med bölande och oerhört vackra gitarrslingor. ”Afterglow” är inget undantag, och frågan är om inte svärtan är nyansen mörkare än på bandets tidigare skivor.

”Afterglow” är en skiva som tar något längre tid att försjunka i för mig än med föregångsskivan ”The Weight Of Oceans” då den senare präglas av mer eftertänksamhet men också mer extremer. Ta låt nummer två på skivan The Grinning Mist exempelvis. Den inleds nästan trevande, hemsökande och byggs upp till ett nästan explosionsartat klimax med ett magiskt vinden i håret-solo. Jag formligen älskar vad bandet åstadkommer i denna mästerliga och oerhört mäktiga låt, så pass mycket att den har en god chans att smyga sig in på en bra placering på en lista över årets starkaste låtar.

Letar ni efter en ”hit” lik Colossus på ”The Weight Of Oceans” så kommer ni inte hitta en sådan. Och det säger jag som en komplimang då denna skiva handlar mer om den helhet som låtarna skapar än enskilda beståndsdelar.

IN MOURNING är ju även summan av sina medlemmar, men jag måste såklart skriva lite om trummisen Daniel Liljekvist med ett förflutet i KATATONIA som kom med i IN MOURNING  2014. Med honom i bandet har det kommit in ett sväng som inte fanns i lika stot utsträckning innan, och det är bara att gratulera till detta.

Ska jag säga något negativt om skivan är det en sak som jag vill lyfta fram, och det är hur Liljekvists pukor låter. De är lite för torra för min smak, men det är såklart en liten anmärkning i det stora hela.

”Afterglow” är en fin skiva som jag verkligen njuter av, och som är väl värd att kolla in.