Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Cattle Decapitation- The Anthropocene Extinction

Lämna en kommentar

Cattle Decapitation - The Anthropocene ExtinctionARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: The Anthropocene Extinction
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag är överraskad av CATTLE DECAPITATIONs senaste alster, ”The Anthropocene Extinction”. Jag uppskattade bandet storligen när ”The Harvest Floor” kom ut 2009, och gav skivan en betygsåtta. När ”Monolith Of Inhumanity” kom tre år senare var jag inte lika imponerad, men tyckte ändå att skivan bjöd på stunder av genialitet.

Nu har bandet fått ordning på skutan och levererar en stringent högkvalitativ skiva som på ett väldigt övertygande sätt inkorporerar tyngd med hastighet och vrede.

Varenda låt, med undantag för korta – nästan pausartade stycket – The Burden of Seven Billion uppvisar ett band som fyllt av självförtroende manglar ut den bästa dödsgrindskivan sedan MISERY INDEX ”The Killing Gods” som kom förra året. Då ni kanske vet med er att just den skivan föll mig synnerligen väl på läppen, så förstår ni kanske att ”The Anthropocene Extinction” är en väldigt imponerande skiva.

Balansen mellan det extremt piskdrivna liret och den brutala tyngden med tydligt sväng är fullständigt häpnadsväckande. Kolla in förträffliga Plagueborn, som har en väldigt episk inledning för övrigt, så lovar jag er att nackmusklerna kommer få sin dagliga dos och mer därtill.

Gitarrarbetet signerat Josh Elmore är precis så skruvat som vanligt, och trumspelet från David McGraw exakt så brutalt som denna typ av musik tarvar. Kul också att basisten Derek Engemann ges tydligt utrymme i ljudbilden.

Men den som imponerar mest är sångaren Travis Ryan vars insats är av det mer häpnadsväckande slaget. Registret som Ryan besitter borde få flertalet av sångarna inom extremmetallen att rodna av avundsjuka och gör att skivan blir synnerligen varierad utan att för sakens skull avvika från den extrema foran.

”The Anthropocene Extinction” visar med kraft att CATTLE DECAPITATION är ett band att räkna med. Jag utesluter inte att skivan kan dyka upp på en framtida årsbästalista.

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets ”Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med ”Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På ”Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna ”The Great Misdirect” och ”Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är ”Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Skivor

Sorcerer – In The Shadow Of The Inverted Cross

Lämna en kommentar

Sorcerer-InTheShadowOfTheInvertedCrossARTIST: Sorcerer
TITEL: In The Shadow Of The Inverted Cross
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Stockholmsbördiga SORCERER härjade som bäst i slutet av 80-talet och början av 90-talet. 2 stycken demos (en självbetitlad debut och en uppföljare betitlad ”Born With Fear”) var resultatet vilket så småningom mynnade att man samlade det naterialet på en självbetitlad skiva år -95. Därefter: tystnad.

Till nu.

Eller, rättare sagt, till dess att man år 2010 fick chansen att spela på Hammer Of Doom Festival i Tyskland, och med detta fick lite blodad tand. Orginalgitarristen Johnny Hagel och frontmannen Anders Engberg var de två kvarvarande elementen, numera i sällskap av Peter Hallegren, Robert Iversen och Kristian Niemann för att åter ge nytt liv ett band som i doomkretsar nästan nått kultstatus. Detta är musik för dig som gillar CANDLEMASS och BLACK SABBATH i såväl Ronnie James Dio men kanske mest i Tony Martin-eran: doom men väldigt mycket inslag av heavy metal. I centrum står riffet och jäkla bra sång, och det ska sägas med en gång: ”In The Shadow Of The Inverted Cross”, detta första nya livstecken på så många år, är påfallande vital och stundtals ruggigt bra.

Inledande The Dark Tower Of The Sorcerer är bra, refrängen på efterföljande Sumerian Script är fantastisk, och utspritt som strössel på en tårta finns sedan guldkorn i form av vassa riff, snygga verser och häftande refränger på låtar som Exorcise The Demon, The Gates Of Hell och titelspåret. Sången är – som nämnts – riktigt läcker och stark mest hela tiden, men tyvärr tycker jag att bandet lite för ofta drar ut på saker i onödan. Skivan känns faktiskt en aning för lång, och just Sumerian Script är ett bra exempel. Refrängen är kanon, versen funkar fint – men mitt i allt försvinner momentumet när man väljer att leverera ett stycke som antagligen ska vara stämningsfullt. Det funkar inte riktigt, och tar istället fart och riktning från låten.

Med det sagt så är detta stundtals överraskande snyggt och bra, och man märker att det kommer från hjärtat. SORCERER anno 2015 har en hel del att komma med där man står i skuggan av det inverterade korset!