ARTIST: Accept TITEL: Restless And Live – Blind Rage Over Europe 2015 RELEASE: 2017 BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Tyska veteranerna ACCEPT har de senaste åren varvat upp och gått fullständigt bananas i sin nytändning med Mark Tornillo bakom mikrofonen. 3 starka studioalbum i form av ”Blood Of The Nations”, ”Stalingrad” och ”Blind Rage” har gett dem möjligheterna att blanda ut klassikerna med nya starka spår i livesammanhang, och det fungerar väldigt bra. Precis som det fullständiga namnet på den här liveskivan antyder så är det just en kombination av det gamla (”Restless And Wild”) och det nya (”Blind Rage) som är det absolut bästa med skivan. jag gillar skarpt att ACCEPT vägrar falla tillbaka på enbart gamla meriter och dra runt med bara ”Restless-Balls-Metal Heart”-eran. Inte för att det är svaga kort (tvärtom!), utan för att resultatet när klassiker som Son Of A Bitch följs av nyare höjdare som Pandemic och Dark Side Of My Heart blir spännande.
Ljudbilden på ”Restless And Live” är riktigt bra, och man kan nog se detta som en ”best of” snarare än ett riktigt livealbum. Det blir extra tydligt då man valt att mixa ner publikljudet mellan många av låtarna istället för att ge sken av att det är enda spelning som fångats. Ärligt kanske, men skivnörden i mig kan tycka att det är lite trist – jag vill ju bli lurad att jag är på konsert när jag spelar liveskivor…! Nu är dte en petitess i sammanhanget och något man glömmer bort över tiden man spelar den här. Fattas bara annat. Peter Baltes, Wolf Hoffmann, Mark Tornillo, Uwe Lullis och Christopher Williams serverar total 27 låtar ur ACCEPTS låtkatalog med en glöd och en kompetens som gör hela dubbelskivan till en fröjd. Hoffmanns låtskrivarkapacitet framstår som en av de starkaste i hårdrockshistorien när pärlband efter pärlband radar upp sig. Man liksom inte ens räkna upp de starkaste spåren i låtlistan i en recension som den här av rädsla för att utesluta riktiga ess.
Du får kolla in ”Restless And Live – Blind Rage Over Europe” på egen hand. Du kommer inte att bli besviken, det är ett löfte!
Det finns något otvunget ärligt över ett band som KREATOR. Jag tror att Mille Petrozza som sedan bandet grundades har styrt skutan med obeveklig hand inte har ett alternativt sanningsben i sin lekamen. Med detta får vi ett band som det i någon mening verkligen går att lita på. Med tanke på hur världen i detta nu ser ut så tror jag dessutom att vi kan se fram emot fler plattor från kanske världens argaste thrash-metalband. Det lär inte saknas saker för Petrozza att bli än mer wütend över.
”Gods Of Violence” är bandets fjortonde giv, och visst märks det att det här är ett härdat gäng som vet hur slipstenen ska dras med ackuratess. Riffen är lika tajta, snabba – ja till stora delar furiösa – som KREATOR har skämt bort oss med tidigare. Det har också tillkommit en rent storartad episk dimension till bandets musik. I låtar som Side By Side, Army Of Storms och Lion With Eagle Wings matas det på med rent triumfatoriska toner. Och jag gillar verkligen vad jag hör då det sannerligen är en konst att så här långt in i karriären i en subgenre som hyllar traditionalism fortfarande lyckas övertyga med låtar som känns fräscha, pigga och relevanta.
Här finns åtminstone en låt av alibikaraktär – ja, jag tänker på Satan Is Real som mest känns sömnig – men i övrigt känns ”Gods Of Violence” som en väldigt stark, arg och relevant skiva som KREATOR sannerligen inte ska skämmas över. Kolla in den!
Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!
Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!
ANCIIENTS ”Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist
10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. ”Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.
AMORPHIS ”Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast
9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. ”Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum. Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…
MGLA ”Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records
8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga ”detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.
Men.
Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.
7. GRAVEYARD och deras ”Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med ”retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna ”gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som ”Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.
Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?
SATYRICON ”Satyricon”, 2013 – Indie Recordings
6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade man norsk black metal, så att säga.
Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.
TRIBULATION ”The Children Of The Night”, 2015 – Century Media
5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album ”The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.
Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!
BEHEMOTH ”The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast
4. Det här är liksom så mycket mer än ”bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på ”The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!
MASTODON ”Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records
3. Ända sedan ”Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, ”Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.
MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som ”Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.
SATYRICON ”Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records
2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag ”Now, Diabolical” från 2006.
Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…
MACHINE HEAD ”The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records
1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just ”The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.
ARTIST: Accept
