Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

 

Skivor

Between The Buried And Me – The Parallax II: Future Sequence

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax II: Future Sequence
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BTBAMs senaste giv är en ren fortsättning på trelåtarsskivan från förra året “The Parallax: The Hypersleep Dialogues” i den meningen att de är tänkta som tvillingverk. Här upphör i alla fall de yttre likheterna. Skiva nummer två är oerhört mycket längre än ettan, 30 minuter mot 73. De inre likheterna är däremot mycket större.

BTBAMs musik har alltid byggt på en balans mellan lekfullhet och seriositet. Lekfullt i den meningen att bandet inte har dragit sig för att skoja till det med instrument som normalt inte hör hemma inom metal – som i Extremophile Elite där det förekommer xylofoner till exempel, och fullständigt seriöst då bandet gärna skapar låtstrukturer som spänner bågen hårt i fråga om udda taktarter, och längd.

Bandet har i takt med tidens gång verkligen kommit igång på allvar med att skapa episk musik och ligger numera på en mycket stringent hög och underhållande nivå i fråga om låtskrivande. För trots att bandet staplar intryck på varandra på ett i det närmaste schizofrent vis blir det aldrig tråkigt att lyssna på ”Future Sequence”.

Med tanke på att plattan är fylld med väldigt långa låtar har jag börjat uppskatta de små kompositioner som ligger insprängda mellan några av låtarna – den enda som jag inte tycker om trots idogt lyssnande är Autumn som faktiskt inte säger mig ett dyft. Då funkar Parallax och The Black Box bättre.

I övrigt kan jag säga att det vid sidan om dessa korta låtar inte finns ett enda svagt spår på skivan – det är faktiskt en häpnadsväckande resa som bandet tar oss med på – mjuka, nästan smäktande partier samsas bredvid mer brutala passager – och detta sker ofta i en och samma låt. Telos, en odyssé på närmare tio minuter är ett bra exempel på det: en fullständigt galet hård inledning med blastbeats och en galet growlande Tommy Giles Rogers följs av rytmikövningar mellan gitarrerna och trummorna som med sin precision får mig att tappa hakan. Sedan kommer ett betydligt lugnare parti, nästan lite flummigt i karaktären, för att brytas av med en episk passage med mängder av ghostade slag från Blake Richardson. Och då har det gått fem minuter av låten. Skönast är dock efterföljande Bloom som på ett mycket skönt sätt bygger på enstaka rytmer och är så totalt knäpp att det är svårt att hålla sig för skratt.

Genomgående ligger, föga förvånande, spelskickligheten på en nivå som inbjuder till fullständig kapitulation. Redan nämnde Blake Richardson på trummor lirar på toppen av sin förmåga. Har man följt inspelningsprocessen vet man att karln har suttit och de facto slitit med vissa av sina partier – det säger en del om vilken insats vi pratar om.

Strängarbetet från gitarristerna Paul Waggoner och Dustie Wagner är i vanlig ordning helt grymt. Det jag mest uppskattar är att de är så löjligt samspelta och visar att de är gitarrister som klarar av att briljera utan att fullständigt ta över på bekostnad av både sina medmusiker eller låtarna. Basspelet från Dan Briggs kommer fram tydligare i de lugna partierna – och då fattar man att karln är kapabel till en hel massa – lyssna bara på partiet som tar sin början cirka tre minuter in i Melting City– så får ni höra lyhört och följsamt spel.

Sångaren och keyboardisten Tommy Giles Rogers har en av de skönaste rösterna inom scenen – det gäller både growlet och rensången som jag tycker håller absolut världsklass. Den ende sångare som jag uppskattar mer i detta fack är OPETHs Mikael Åkerfeldt.

För oss som följt BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag står det klart att ”The Parallax II: Future Sequence” hör till det kanske bästa material bandet har skapat. Tomasz, du får ursäkta mig när jag nu bidrar till inflationen i höga betyg, men jag kan inte annat göra än att sätta ett högt betyg på denna skiva – BTBAM inhöstar denna gång 8 prettounderhållande poäng av 10.

Skivor

Cynic – The Portal Tapes

Lämna en kommentar

the-portal-tapesARTIST: Cynic
TITEL: The Portal Tapes
RELEASE: 2012
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Mellan det att CYNIC släppte klassiska ”Focus” 1993 och att de splittrades året efter spelade Paul Masvidal och Sean Reinert in en samling låtar tillsammans med gitarristen Jason Gobel, basisten Chris Kringel och sångerskan Aruna Abrams under namnet PORTAL. Detta var alltså 17 år sedan, och inspelningen förde en dyrkad tillvaro i underjorden. Nu släpps inspelningarna i extremt limiterad upplaga – 5000 cd och 1000 vinyler släpper bandet den 23/3.

Jag var, efter förra skivan ”Carbon-Based Anatomy” mycket skeptisk till att ens lyssna på ”The Portal Tapes”. ”CBA” var i mina öron en riktigt dålig skiva där CYNIC hade regregerat till att vara ett ointressant band som skrev dåliga låtar. Tack och lov är det inte så på föreliggande musik – visserligen är de dödsiga inslagen non-existenta – men låtarna håller en så mycket högre kvalitet att jag endast saknar detta något. Det låter framför allt oerhört vackert – Karma’s Plight är ett exempel på detta. Lyssna gärna på solot lite extra – magiskt. Aruna Abrams röst är också synnerligen njutbar att lyssna till – parad med Masvidals stämma blir det än bättre.

Det tar inte heller lång stund att inse att instrumentalkunskapen är det inget fel på. Reinerts trumspel är smått fantastiskt – finess och en känsla för att spela för låtarna gör att jag kapitulerar, inte helt och hållet, men nästan. För visst saknar jag det uttryck som bandet hade på ”Focus” och ”Traced In Air” – två plattor som sticker ut som två milstolpar i musikhistorien. Framför allt ”Focus” som var något verkligt unikt när den kom ut. CYNIC kommer dock långt med att vara oerhört skickliga musiker – trots att det emellanåt blir lite väl såsigt på ”The Portal Tapes” är det oerhört glädjande att få höra musik av denna kaliber.