Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Pathosray – Pathosray

Lämna en kommentar

ARTIST: Pathosray
TITEL: Pathosray
RELEASE: 2007
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: KissJocke

PATHOSRAY är ett band som rör sig i den hårdare delen av den genre som ofta kallas prog-metal. Sedermera finns då också inslag av den prog/symfoniska 70-talsrocken som inspirerat prog-metalgenren. Det är långa låtar med mycket tuggande av hårda riff, dubbla-baskaggar blandat med lugna stycken som domineras av piano/keyboard samt stämningsfull sång som kännetecknar PATHOSRAY. Men även en stor dos av klassisk metal kan skönjas vilket skalar av de mest utskällda delarna hos prog-metal banden: nämligen att den tekniska färdigheten hos varje instrumentalist prioriteras före låtarna och känslan. Hos PATHOSRAY är det först och främst låtarna som gäller.

Det självbetitlade albumet är Italienarnas debutalbum trots att de existerat ändå sedan år 2000, från början under namnet N.D.E. Bandet har hunnit finslipat sitt sound med hjälp av 3 demosar genom åren, bland annat den i Italiensk media hyllade ”Deathless Cresendo” från 2006. Bandet jämför sitt sound som en blandning av DREAM THEATER, NEVERMORE, SYMPHONY X, ELDRITCH och FATES WARNING.

Med sin direkta, varierade och tunga progmetal med en dos thrash kliver PATHOSRAY omedelbart in i elitdivisionen för sin genre och detta borde vara ett givet köp för alla som gillar tung klassisk Heavy Metal med proginslag. Bästa låt på skivan är utan tvekan 9-minuters låten The Sad Game som emellanåt påminner om det gamla ICED EARTH innan Matt Barlow tog över mikrofonen. Lite härligt BLIND GUARDIAN-doftande riff kan också avnjutas i The Sad Game.

Samtliga spår på skivan håller hög klass, värd att nämna förutom ovanstående The Sad Game är ändå den öppnande Faded Crystal som med lätthet hade passat in i DREAM THEATERs senaste album ”Systematic Chaos”. En annan favorit är den låt som bär mest progmetal-stämpel på sig Scent Of Snow.

Det är bara att börja mailbomba CDOn och Ginza så de tar hem denna skiva för den är ett givet köp.

Skivor

Pagan’s Mind – God’s Equation

Lämna en kommentar

ARTIST: Pagan’s Mind
TITEL: God’s Equation
RELEASE: 2007
BOLAG: Limb Music GmbH

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Inte sällan förknippar man Norge med black metal men norska PAGAN’S MIND följer inte det mönstret. Bandet släpper nu sitt fjärde album med titeln ”God’s Equation” och det är fortfarande progressiva toner med kopplingar till storheter som bland annat DREAM THEATER. De tidigare albumen och framförallt texterna har baserats på etiska frågor, alternativa filosofier och myter kring livet. Enligt sångaren Nils K. Rue, som står för texterna till stor del, har man velat ge en grundläggande överblick, utan några direkta svar. Detta för att lyssnaren ska tolka texterna själv. ”God’s Equation” är delvis ett konceptalbum men inte i den bemärkelsen att det är uppbyggt kring en historia utan snarare för att ämnena delar en röd tråd. Ämnen som inte bara behandlar människans ursprung utan även ursprunget av mycket annat.

Albumet kan sammanfattas med tre st ord: tungt, tekniskt och melodiskt. Det är väldigt varierande, utan att slutresultatet blir allt för spretigt. Detta är nog mycket tack vare den röda tråd som återfinns i texterna och återspeglas i musiken. Visserligen kräver skivan ett par vändor i skivspelaren men med varje lyssning upptäcker man något nytt och skivan sätter sig allt mer. Detta är ett album som växer med varje lyssning och förtjänar lite extra uppmärksamhet.

PAGAN’S MIND visar att de är duktiga musiker och fortsätter i samma goda anda som tidigare album utan att för den delen upprepa sig. Jag tycker att de har gjort ett starkt album med betydligt fler toppar än dalar. Många låtar har blivit personliga favoriter, men speciellt tre stycken måste nämnas: God’s Equation på grund av sin starka och härligt medryckande refräng, Alien Kamikaze med sitt tunga mittparti och vackra solo samt covern på David Bowies Hello Spaceboy där resultatet är originellt och riktigt lyckat.

Skivor

Poverty’s No Crime – Save My Soul

Lämna en kommentar


ARTIST: Poverty’s No Crime
TITEL: Save My Soul
RELEASE: 2007
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Wassenius

POVERTY’S NO CRIME är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
”Save my soul” är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break The Spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The Key To Creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The Torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som RUSH och PINK FLOYD finns här, men även DEEP PURPLE och BLACK SABBATH smyger fram stundtals. David Gilmour hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga MARILLION-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (STRATOVARIUS). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save My Soul samt underbart sköna och mångfacetterade From A Distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break The Spell igen, en maffig och värdig avslutning.