ARTIST: Ronnie Atkins TITEL: ”One Shot” RELEASE: 2021 BOLAG: Frontiers Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Vi har inte halva betyg på WeRock, men om vi hade det så vore detta en given kandidat. I orginalitet och faktiskt låtkvalitet ligger nämligen ”One Shot” på en sulid sjua, men själen och viljan och passionen som huvudfigur Ronnie Atkins – mest känd som frontman i danska PRETTY MAIDS – visar upp är en lika solklar betygsåtta. Mitt emellan vore kanske objektivt och bra, således, men nu gör vi ju inga halva betyg…
…och tur är väl det, för det är med hjärtat snarare än hjärnan den här skivan ska inlyssnas. Det är ett upprop för livet och en reaktion på Ronnies lungcancer som osar av spelglädje. Real samt Picture Yourself är fina exempel där TOM PETTY känns som en gjuten referens – fin pop i skärningen till rock! Med hjälp av Chris Laney (keyboards), Allan Sørensen (trummor), Pontus Egberg (bas) och ett koppel gästgitarrister (Key Marcello, Oliver Hartmann och Pontus Norgren) har Ronnie skapat en skiva som hyllar livsbejakande rock och lättsmält melodisk metal. Låtar som Scorpio, Miles Away, Subjugated eller Before the Rise Of An Empire är just själfulla – men gillar helt enkelt att lyssna på dem, även om de knappast är nyskapande.
Det är okej. Nyskapande behövs inte alltid, speciellt som det vägs upp av en kärlek till musiken och livet!
ARTIST: EYEHATEGOD TITEL: ”A History Of Nomadic Behavior” RELEASE: 2021 BOLAG: Century Media
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren ”A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.
Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.
Låtmaterialet på ”A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in ”Dopesick”, ”Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.
EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.
ARTIST: THE PRETTY RECKLESS TITEL: ”Death By Rock And Roll” RELEASE: 2021 BOLAG: Century Media/Goin’ Down Inc
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
THE PRETTY RECKLESS är tillbaka med sitt fjärde album ”Death By Rock And Roll” och allt är sig likt; attityden och uppkäftigheten bor granne med medkänslan och den där magiska touchen när det gäller att skriva låtar. Redan från starten visar bandet verkligen var skåpet ska stå med den smått hänförande titellåten, efterföljande Matt Cameron & Kim Thayil-gästade Only Love Can Save Me Now (japp, det doftar SOUNDGARDEN!) samt So It Went med Tom Morello som gäst. Lägg till att andrasingeln 25 med sin otroligt starka text ligger som spår 4 så har du facit på hur man startar en eld. Det enda problemet?
Eld är svårt att kontrollera.
Under efterföljande spår bjuder bandet på såväl höjdpunkter (Witches Burn eller fantastiska pop/soul/americana-låten Rock And Roll Heaven, kanske skivans starkaste spår!) som bottennapp (Got So High är måhända utlämnande men också trist, ett omdöme som också passar på Turning Gold som liksom är definitionen på utfyllnad… ). Det brinner ibland, det glöder ibland. Och ibland blir det mest aska. På det hela taget är det ändå ett vitalt och berörande band, och det beror till största delen på Taylor Momsen. Det går faktiskt inte att skriva om den här skivan utan att beröra henne, frontfiguren.
Hon svär, bråkar och är utåtagerande på ett sätt som är rent av alarmerande. Allt hon gör visar att hon är är granne med kaoz, i attityden och livet, och hon skyr inga medel för att framkalla en reaktion. Det må vara med sin egen kropp (kolla in omslaget) eller texter om sin egen sårbarhet eller vägran att infinna sig i ledet. Men… hon kommer undan med det, för sällan eller aldrig hör man en sångerska med DEN DÄR FÖRMÅGAN att trolbinda och förmedla vad hon känner. Texterna är glasklara. låtarna likaså. Och sången?
Jävlart fantastisk.
THE PRETTY RECKLESS lämnar dig sällan oberörd, oavsett om du älskar dem, hatar dem eller ens om du hamnar mitt emellan.
ARTIST: Ronnie Atkins
