Skivor

Witchcraft – Nucleus

Lämna en kommentar

Witchcraft NucleusARTIST: Witchcraft
TITEL: Nucleus
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är en skiva som du kommer att få se på en hel del sammanfattningar över årets bästa plattor.
Anledningen är rätt enkel, WITCHCRAFT är musikaliskt vassa och ett av de ledande banden när det gäller retrohårdrock, och denna deras femte platta i ordningen, “Nucleus” är väldigt ambitiös. Addera sedan att Magnus Pelander, bandets motor och centralfigur, är omtalat egen och konstnärlig med en tydlig önskan om att inte visa sig i det publika rummet så har du receptet för en kritikerframgång.

Jag gillar också WITCHCRAFT, men jag kommer inte riktigt överens med “Nucleus” som jag skulle önska. Ofta finner jag mig önska att jag tyckte det hela var mer lockande och fästande än vad det faktiskt är, och jag saknar helt enkelt flytet som jag tyckte fanns närvarande på ett helt annat sätt på föregångaren “Legend” (2012).
Det här är en helt annan best.
Doomig, ganska komplicerad och med mycket uppbrytna passager. Flera låtar är långa, och man kanske kan tro att det är denna längd som skrämmer mig – men det är fel. Det gör mig inget alls, exempelvis är det drygt 14 minuter långa titelspåret antagligen min favoritlåt på plattan. Snarare är det kanske känslan av att vi hela tiden under skivans löptid balanserar på randen till mörkret. Det är dystert, och vi kastas ofta in i ett musikaliskt kaos, där rytmer och riff kastas om för att skapa nya strukturer. Över allt ligger Pelanders fortfarande hypnotiska, själfulla och passande melankoliska röst.
Det pendlar mellan vackert och blytungt, producerat med en underbar klang – lyssna till exempelvis Maelstroem eller dramatiska Helpless för bra exempel – och känns nästan teatraliskt många gånger.
Och det är mitt problem.
Jag gillar nog WITCHCRAFT bäst när de är mer rakt på.
Det gör “Nucleus” till en skiva som jag så här långt har ett kluvet förhållande till. Den får mig stundtals att le och ryckas med, och stundtals att tappa tråden och intresset i alla sina vindlingar.
Som vanligt ligger väl felet mest på undertecknad som lyssnare, men resultatet i denna recension blir likafullt detsamma – det är bra men med en bismak av lätt besvikelse. Måhända ändrar jag mig och sällar mig till den förväntade och kommande hyllningskören när året sammanfattas, men så här långt håller jag mig istället till tidigare alster. Även om WITCHCRAFT fortfarande är bra, betyget 7/10 säger en hel del om hur stark skivan är trots mitt “lyxgnällande”…

 

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det “heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

“Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling “Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, “gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. “Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to “King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är “Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet “Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.

Skivor

Omnium Gatherum – Grey Heavens

Lämna en kommentar

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

“Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som “New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren “Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är “Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!

Worship the Riff!