Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch

 

 

Pandemonium – Whispers


ARTIST
: Pandemonium
TITEL: Whispers
RELEASE: 2009
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Som hårdrockande lundabo känner jag PANDEMONIUM till namnet. Dock har jag inte hört bandet förrän nu då pågarna brassar på med senaste given av sammanlagt sex sedan starten 1997 – ”Whispers”.

Men detta är sannerligen inte en ovälkommen gäst i datorn – efter ca 10 genomlyssningar gillar jag bandets mäktiga metal mer och mer. Bandet har valt att släppa plattan helt digitalt och gratis – och jag hoppas att bandet på detta sätt når många lyssnare, vilket de helt klart är värda.

För lyssnare som gillar mäktig, majestätisk black/death metal i DIMMU BORGIRs anda utan att efterlikna norrbaggarna alltför mycket, kommer i likhet med mig, att gilla lundabandets musik. Det är sannerligen inget fel på ambitionsnivån hos sextetten som inte räds att bjuda på långa låtar med en hel massa tempoändringar och staplande av riff. Inte mindre än tre sångare befolkar PANDEMONIUM – av dessa tre gillar jag Lahmas feta growl bäst. Däremot är jag inte en så stor fan av den dödssång a la Dani Filth som bandet ibland bjuder på. Detta är dock i stort sett den enda invändningen jag har angående ”Whispers” som är en stark uppvisning i black/death metal av skickliga musiker – och då tänker jag inte enbart på trummisen Enlils hänsynslösa pisk som jag i egenskap som trummis har svårt att motstå – utan resten av bandet Lugal Hellord (gitarr, sång), Enki (gitarr), Matu (bas) och Nirah (keys, sång) lirar på en hög och jämn nivå plattan igenom.

PANDEMONIUMs musik är inget för lyssnare som gillar en mer avskalad ljudbild, med plattan i mattan metal every inch of the fucking way. Gillar man däremot majestätisk metal, med en hel del rejält hastighetspisk inbakat i mixen, då misstänker jag att man nog kommer gilla det PANDEMONIUM erbjuder på sin senaste platta.

Cynic – Traced In Air

traced-in-airARTIST: Cynic
TITEL: Traced In Air
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

1993 utkom CYNICs debutalbum ”Focus” och att säga att de tog god tid på sig att pressa ur sig uppföljaren ”Traced In Air” är ingen överdrift med tanke på att den kom ut 2008! Men detta är lätt förlåtet när man serveras en sådan musikalisk anrättning som plattan de facto är.

Man gör sig själv en stor otjänst om man tänker i traditionella termer som intro, vers, refräng, stick och till och med genrer när det gäller CYNICs musik. Den originalitet som medlemmarna visar prov på återfinns inte hos många band – regelboken i den mån medlemmarna tror på denna – är helt bortrensad. Bandet gör vad som faller dem in – och de gör det på ett sätt som gör att man blir helt golvad. Detta är en kanonplatta som från första låten Nunc Fluens till Nunc Stans tar med lyssnaren på en resa som bör omtalas med samma superlativ som debuten för 15 år sedan.

Spelskickligheten är påtaglig som sig bör, men medlemmarnas individuella skicklighet hamnar aldrig i vägen för den graden av samspelthet och strävande efter samma mål som är vad som utmärker CYNIC som band.

Musiken är som sagt helt unik vilket gör att CYNIC aldrig kommer att bli ett band som älskas av alla –  fusionjazz blandad med growlsång erbjuder ett ganska stort motstånd för de flesta – för egen del älskar jag det och det är väldigt lätt att ge det höga betyg denna platta med rätta förtjänar.