Kategoriarkiv: Listor

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Fredrik

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Fredriks favoritomslag. 

Fredrik här. Låt mig innan jag börjar först och främst konstatera att jag tror att den allmänna fäblessen för vinylomslagen egentligen är överskattad. Ja, det var coolare med omslag då, men inte för att omslagen i sig egentligen var bättre. Det handlar helt enkelt om “bigger is better” – det simpla faktum att bilder gör sig bättre större format… Nåväl, dessa omslag från CD-eran tycker jag oavsett att förtjänar ett hedersomnämnande:

In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010
In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010

Ett omslag som inte lämnar några tvivel. Den här skivan är hård. Den här skivan är ond. Du lyssnar på egen risk, om Satan tar din själ bad du faktiskt om det när du tryckte på “play”.

Skyforger - AMORPHIS 2009
Skyforger – AMORPHIS 2009

Ett omslag där jag tycker komponenterna samverkar väl för att skapa en känsla av magi. Den flyktiga elden, de dystert slokande grenarna, de nyansrikt målade molnen och den eleganta, spröda fonten i titeln bidrar alla till min nyfikenhet. Jag vill höra sagan som berättas bakom detta omslag.

The Ethereal Throne - ANACHRONAEON 2012
The Ethereal Throne – ANACHRONAEON 2012

Den här bilden får mig att tänka på Tim Burton. Det är nästan så man förväntar sig en sorgset leende Helena Bonham Carter dyka upp bakom en av gravstenarna, iklädd jordfläckig och söndertrasad brudklänning. Fantasieggande, och nästan lite söt trots sin dysterhet. Jag gillar den dualiteten.

in-flames-sounds-of-a-playground-fading
Sounds Of A Playground Fading – I N FLAMES 2011

Stilrent, stramt och distinkt från IN FLAMES. En framsida som inte bara är lätt att minnas i sig, utan som stilmässigt även känns väl hopknutet med flera andra omslag från bandet, så som “Come Clarity” och “Siren Charms”. Inga krusiduller, bara snyggt.

Måsstaden - VILDHJARTA 2011
Måsstaden – VILDHJARTA 2011

Jag  vet inte vilka det är som bor i denna mörka, dimhöljda lilleputt-stad bland trädens rötter och grenar. Kanske är de söta, små lurviga kreatur, kanske har de vassa tänder och onda avsikter. Kanske blir det mitt största äventyr att kliva in här – kanske blir det mitt sista…? Att omslaget är läckert råder det hur som helst ingen tvekan om!

 

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga “Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med “Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med “Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s “Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER “Stay Hungry” eller DANZIG “How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det “Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.

 

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med “Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med “The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför “ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet “Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och “The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska “The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än “Theogonia”, som t.ex. “Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner “Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album “Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med “Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, “tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; “Come Clarity” 2006, “A Sense of Purpose” 2008, “Sounds of a Playground Fading” 2011 och “Siren Charms” 2014.

“Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men “Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års “Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett “tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med “The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande “The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!