Kategoriarkiv: Skivor

Hypocrisy – A Taste Of Extreme Divinity

hypocrisy2009ARTIST: Hypocrisy
TITEL: A Taste Of Extreme Divinity
RELEASE: År
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

HYPOCRISY serverar en extremt melodiös anrättning
Med HYPOCRISYs nya giv, “A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet “Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare � och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed  (Filled whith fear) som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till “A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

– Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?
-Tack, gott.

/BiblioteKarin

Alice in Chains – Black gives way to blue

Black gives way to blue

ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, “Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med “Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.

Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan “Jar Of Flies” (1996).

Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.

“Black Gives Way To Blue” är ingen ny “Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.

/Jonas Andersson

Igneous Human – Pyroclastic Storm

igneoushuman2009ARTIST: Igneous Human
TITEL: Pyroclastic Storm
RELEASE: 2009
BOLAG: Tractor

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Årets svenska metaldebut?
Det här gör mig glad! Svenska IGNEOUS HUMANs debutalbum stormar in med explosiv intensitet i min själs musikaliska rum. Första intrycket är strålande och sedan bara fortsätter albumet att växa i stilfullhet och integritet. “Pyroclastic Storm” är en imponerande debut på alla sätt.

Hela albumet drar, från första inbjudande anslaget i Birth, sin drivande kraft ur Andreas Joelssons karaktäristiska growl och Mikael Gustavssons minst lika karaktäristiska basspel. Dessa element skapar en generös grund för hela musikbygget att växa på, där snygga melodier sprider sin doft över hårdare tongångar. Trots att jag vid första lyssning genast älskar det jag hör, oroar jag mig lite smått efter ett par spår för att musikerna kan ha blivit så förälskade i sitt vinnande koncept att de inte ska vilja släppa taget och våga vingarna? Men oron är obefogad. Rikedomen i låtmaterialet visar sig när spår som ångestsvettiga Quake och Decived varvas med den, faktiskt, väldigt svängiga titellåten, Pyroclastic storms, vackra Redemption med en inledning i bästa filmmusikstil och det försonande och skönt gripande instrumentala avslutningsspåret Tears. Det finns också låtar med refränger som snabbt och gärna sätter sig på hjärnan och pockar att bli nynnade på, såsom You better be dead och det tidigare nämnda titelspåret. Jag skulle kunna säga något vackert om vart och ett av spåren på plattan, men lämnar resten åt var och en att upptäcka.

Produktionen på albumet är glasklar, varje del i helheten får sitt berättigade utrymme och Joelssons heta growl till trots, når varenda stavelse av texterna fram till den som vill lyssna. Mycket ångest, vrede och demoner finns att tampas med i texterna, men också uppmaning att våga; våga tala, våga agera: “Don´t be afraid to act, or you will live your lie”.

Finns det inget som drar ner omdömet då? För att hitta något alls att anmärka på, får vi verkligen gå ner på detaljnivå; jag tror aldrig något positivt har kommit ut av att låta ett stycke metal avrundas med att sakta tona bort. Inte heller här, vilket sker i spåret Hate. Och jag värjer mig mot att höra en motor startas i inledningen av Demonride, det bryter stämningen – men äsch, det där var så kort, så kort, så det kanske inte ens fanns där? Och är i vilket fall lätt att bortse ifrån bland alla de positiva detaljer som finns att uppdaga i musiken. Väl producerat och väl komponerat är detta ett album att glädjas åt från start till mål.

Som svar på frågan i rubriken – och trots att det är ett par månader kvar på året – vågar jag mig på att utse detta till årets svenska metaldebut. Snyggt, säkert och med oemotståndlig särart.

/BiblioteKarin