Etikettarkiv: 2019

Wilderun – Veil Of Imagination

ARTIST: Wilderun
TITEL: Veil Of Imagination
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Veil Of Imagination” är skivan som sent in i spelet gör att jag kommer att få ändra om i min årsbästalista. Det brukar alltid dyka upp en sådan skiva, men frågan är om Bostonbandets tredje skiva kan vara den starkaste skivan att göra just detta.

WILDERUN spelar en maffig symfonisk progressiv metal med dödsinslag, och de gör det med en ackuratess som tar andan ur mig. Den här skivan ligger snubblande nära full pott.

Trots att “Veil Of Imagination” klockar in på över en timme i speltid, så känns inte en enda sekund överflödig eller alibiartad. Varje låt – från den rent episka öppnaren The Unimaginable Zero Summer – till avslutaren och minst lika mastodontartade When The Fire And The Rose Were One – känns genomarbetad och fyller väl sin plats på plattan.

Balansen mellan det hårda och mäktiga är påtaglig. Men framför allt så är “Veil Of Imagination” en oerhört vacker skiva. Det finns sektioner av musik som fullständigt bedövar med sin – och här tar jag i – skönhet.

Medlemmarnas förmågor smälter samman till en enhet på ett underbart sätt. Samtliga medlemmar övertygar minst sagt med sin spelskicklighet, och det är faktiskt helt ofattbart att det här gänget är osignat!

“Veil Of Imagination” är en av de starkaste plattorna jag hört i år, och då har jag lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den. Och den fortsätter bara att växa. Kolla in den.

Hot or not? – November 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert:Var det här man beställt en kanna smisk? Ja – då är det dags för leverans! HIDOEUS DIVINITY spelar så fingrar och hjärtan glöder, och framförallt gitarrarbetet är snyggt. Bra, men ändå sån där musik som kan bli lite tråkig i längden tycker jag, Varv 10 är inte like häftigt som första intrycket.

Fredrik: Härligt hårt smatter! Brutalt, tekniskt och bitvis närmast kaosartat, men ändå med en (blod)röd tråd. HIDEOUS DIVINITY får mig att tänka på NILE och GADGET, med de förras tekniska touch och de senares komprimisslöst frustande ilska. Riktigt bra, även om avslutningens fade out är ett grepp som sällan funkar riktigt bra inom metal, så ej heller här.

Amelie: Fyra och en halv minut vansinnig speed och ja, HIDEOUS DIVINITY får med mig på färden hela vägen – nästan. Utom då i den dryga halvminuten uuur-tråk-igt avtagande uttonande på slutet. Snälla, släpp taget!


VALD AV: Robert

Fredrik: Stämningsfullt, elegant och med fin balans mellan tyngd i gitarrerna och eteriskt luftighet i sången. Någon banal text, men det är ett uthärdligt skönhetsfel. Låten är ingen självklar knockout, men klart behaglig. Detta torde vara en lockande bekantskap för vänner av KATATONIA, senare PARADISE LOST och SHORES OF NULL.

Amelie: Blir överförtjust i detta i förstone men tröttar ändå lite i längden, sex och en halv minut av samma är lite väl bastant. Ett lite mindre känsligt och kanske lite tråkigare KATATONIA blir min bild av NOVEMBERS DOOM. Känns som (ytterligare!) ett band som, med sin 30-åriga historia, jag borde haft bättre koll på.

Martin: Det här funkar ju fint! Inte så att jag blir till mig fullständigt, men klart habilt hantverk och mycket fina melodier gör att jag kommer att kolla in mer av det här bandet.


VALD AV: Amelie

Martin: Nä, det här funkar inte. CLAWFINGER behöver såklart något sort alibi för att åka runt och spela sina gamla låtar, men så mycket mer är inte Tear You Down än just det: en ursäkt. Och en ganska kass sådan.

Robert: CLAWFINGER kommer såklart alltid att jämföras med nostalgin de framkallar i och med “Deaf Dumb Blind”, och det är trevligt att konstatera att… ja, mina förhågor kommer på skam. Mycket bättre än jag trodde, och härligt fläskig produktion. Bra, ju!?

Fredrik: Skönt introriff! Är CLAWFINGER tillbaka på allvar? Stuket känns igen från 90-talet, och funkar faktiskt rätt bra även om det (för oss som gillade dem back when) nog känns ganska daterat. Tyvärr är dock refrängen för lättviktig, och vill inte riktigt fästa. Så nä, även om jag vill gilla detta så lyfter det inte riktigt.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Yes! Sitter som en smäck i öronen (eller var en nu en smäck ska sitta) och hela nya plattan The Sea Of Tragic Beasts är så pass trevlig att den micklar sig in bland den iofs växande raden av “inte omöjligt att komma på tal för årsbästalistan”-albumen.

Martin: Jag gillar FIT FOR AN AUTOPSY sedan innan, och det här funkar i vanlig ordning. Inget speciellt nydanande, men klart godkänt. Extra plus för övergången till två-takten.

Robert: Jag har inte lyssnat nämnat på FIT FOR AN AUTOPSY, men när man hör det här undrar man ju varför? Omgångens bästa giv, och det är är så hett att jag traverserat in till fullängdaren. Skitbra!

Hot or not? – Oktober 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nederländerna, där finns väl ingen death metal att tala om? Jorå, enligt Metal Archives ca 850 band varav drygt 300 aktiva sådana. Som ett av dem bjuder BODYFARM ganska traditionell döds. Låten är högst trivsam om än inte unikt spännande.

Martin: En klart nöjsam låt som väl förvaltar delar av den svenska dödsscenen från 90-talet. Originellt är det inte för några pengar alls, men som en stunds kvalitetssäkrad förströelse funkar detta alldeles förträffligt.

Robert: Underbart köttig döds. Ganska okomplicerat och rättframt, men jag gillar’t. What you see is what you get, den typen av döds. Ljummet?


VALD AV: Martin

Robert: Fantastiskt luftigt, svävande och vackert. Nästan esoteriskt. Tyvärr är det också motsvarigheten till engångsbestick för min del eftersom ett varv täcker hela mitt behov. Engångsmusik? Då låter det så här.

Fredrik: Elegant och luftigt, men utan samma vassa nerv som gäng som LEPROUS, BLACK PEACKS eller PORT NOIR. Ändå tillräckligt trivsamt för att jag skall bli nyfiken på mer.

Amelie: Kan bara säga som Ford Prefect i Liftarens guide till galaxen;
I stort sett menlöst.


VALD AV: Robert

Fredrik: Härligt mörk och ondskefullt lurkande black metal, med bra driv och hyggligt krispig produktion. Att avslutningen är instrumental under så lång tid tar ner intrycket lite, annars är det en bra låt. Även om det egentligen är irrelevant måste jag dock ge ett litet minus för det krystade och i ärlighetens namn aningen töntiga bandnamnet.

Amelie: Äntligen ett intro som skapar förväntan på låten, såsom ett intro ska! WATAIN-kvaliteter både i melodi, framförande och i sång/frasering på sina ställen. Fast snälla, ge f-n i att tona ut hårdrockslåtar en gång för alla… Trots det sistnämnda; hot!

Martin: Ja, du glade så bra detta är! Bra, stämningsfullt intro, helt rätt ljudbild och ett helt helvetiskt bra gitarrarbete gör att jag tänder till på alla cylindrar.


VALD AV: Amelie

Martin: Det är helt omöjligt att inte gilla TOXIC HOLOCAUST. Chugga-chuggagitarrer ett underbart sväng och fint bruk av ride cymbal. Klart hett!

Robert: Det här är ett sånt där band som glidit runt i periferin ett tag utan att jag kollat in dem på riktigt. Bad mistake, för det här är high quality stuff – bra skit helt enkelt. Hett, såklart, och det är bara att krypa till det giftiga korset!

Fredrik: Man förväntar sig efter introt att närsomhelst få höra en finnig James Hetfield eller Dave Mustaine ta ton, så då förstår ni till ungefär när den här thrash-kombon känns daterad. Dock håller TOXIC HOLOCAUST inte i närheten av samma klass som 80-tals-Metallica. Detta är inte helt utan poänger, bitvis är drivet gott, men jag har personligen svårt för den här typen av retro-thrash. Den känns alltför ofta, och så även här, rätt fantasilös och standardiserad.