Etikettarkiv: 9/10

Enslavement of Beauty – Mere Contemplations

eob2008ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: Mere Contemplations
RELEASE: 2007
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
“Bästa albumet 2007”, enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

ENSLAVENENT OF BEAUTYs senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. “Mere Contemplations” är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat “fucker” och “sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt… Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret “X and Moments” har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons “X, The Library” och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet ENSLAVENENT OF BEAUTY tidigare. Redan 1999 kom “Traces O’ Red” och “Megalomania” utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från “Megalomania” den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer “Mere Contemplations”. Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin

Opeth – The Roundhouse Tapes


ARTIST
: Opeth
TITEL: The Roundhouse Tapes
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I dagar som dessa då fler band än någonsin är aktiva, och vi dagligen dränks i mainstreammusikens totala hyllning till ytan är band som OPETH en välsignelse. Visserligen är “The Roundhouse Tapes” ingen ny studioplatta från Sveriges kanske mest originella band – men det struntar vi i för detta, mina damer och herrar är en helvetes ståndpunkt till skiva! Utan att snöa in för mycket på låtlängd – hur många band gör plattor där de 6 första låtarna klockar in på runt timmen? Inte många – förutom OPETH. Och det bästa är att varenda ton, vartenda slag har relevans – här finns ingen utfyllnad alls.

Inspelad under OPETHs senaste turné, där bandet gjorde runt 200 spelningar, är skivan ett värdigt vittnesmål över ett band som på något märkligt vis har lyckats dra såväl inbitna dödsare som pretentiösa progmetallare in under sin fana. Själv upptäckte jag bandet genom 2005 års “Ghost Reveries”, men det tog mig inte särskilt lång tid att raskt köpa mer av bandet.

The Roundhouse tapes inleds med When och från första tonen hör man att detta är OPETH – ljudet är bra, musikerna lysande och Mikael Åkerfeldt han är – Michael Åkerfeldt. För mig är det förbluffande hur en man som har sån scennärvaro, kan sjunga så bra, och komponera såna byggen till låtar ändå kan låta så totalt ödmjuk och lugn i mellansnacket. Här finns inga traditionella utvrålade ”How the fuck are you??!!!” eller ”Get your horns in the air”. OPETH behöver inte ta till såna utspel när de har låtar som Ghost Of Perdition, The Night And The Silent Water, Windowpane och Blackwater Park och när man dessutom exekverar dem med kraft och precision.

När jag såg bandet på Roskildefestivalen 2005 blev OPETH påannonserade med orden ”It’s going to be heavy, it’s going to be beautiful”. Sällan har en påannonsering varit så korrekt, och OPETH bevisar det ytterligare med skivan “The Roundhouse tapes”.

Aborted – Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture


ARTIST
: Aborted
TITEL: Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Okej – låt mig slå fast redan från början – den här plattan är en riktig höjdare!
Aborted var ett av förbanden till Behemoth på The Rock i Köpenhamn. Det bandet levererade på scen var väldigt bra – Aborted på platta gör mig inte mindre imponerad av denna belgiska death/grind maskin. För det finns rejält mycket att gilla med senaste släppet.

Produktionen står Tue Madsen för och den är precis så bra som den brukar vara när dansken har hållit i spakarna. Proddaren står även för samplingarna, vilka märks utan att störa, plus keyboardliret. S&A:AMO är en ambitiös platta, med komplicerade låtar – det byts taktart och tempon som på en fem-öring. Trots detta är det tydligt var bandets rötter ligger – grindcoretakterna sitter som en smäck och det finns gott om riktiga rensarpartier, dödsmetallens furiösa gnidande på strängarna samt det våldsamt kompetenta trumliret kompletteras av ett growlande av sångaren Svencho som torde göra flera dödsrosslare avundsjuka. Ovanpå detta har Aborted en väldigt väl utvecklad känsla för melodi – jo ni läste rätt – man låter dock inte detta komma i vägen för en galopperade aggression utan melodierna kommer mest fram i väldigt snygga gitarrharmonier.

Som om detta inte räcker har man tagit in några roliga gästartister: Jeff Walker från Carcass kommer in och vrålar sig sönder och samman på två låtar, ”An Odious emanation” och ”A Methodical Overture”, Henrik Jacobsen (ex-Hatesphere) bänder strängar på ”Underneath Rorulent Soil”, men den som är bäst av gästartisterna är Jacob Bredahl (ex-Hatesphere) som levererar ett growl från helvetet på ”Avenious”.

Allt som allt ger detta en platta där det finns tillräckligt med matig death/grind matning för att den i stort sett skulle bosätta sig i min stereo under en veckas tid.