Etikettarkiv: folk metal

Skivor

Bhleg – Ödhin

Lämna en kommentar

ARTIST: Bhleg
TITEL: Ödhin
RELEASE: 15 januari 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Charmigt, mörkt och ständigt underhållande. BHLEGs tredje album “Ödhin” visar sig ha gott musikaliskt gry med mycket variation inom och mellan de sex spåren. Var för sig är kanske inte alla spåren lika starka men helheten skopar undan allt eventuellt tidigt motstånd. Här finns råhet och desperation, mystik och andlighet, dov svärta och skönhet. Inte mindre än två av sex spår är instrumentala, Gyllen Gal och avslutande Drömmen Om Vårdträdet – och jag vill inte ens klaga på detta. Allt gjuts så fint samman att helheten blir högst intagande.

Slukad Sol är både det längsta och mest innehållsdigra spåret och en låt som väl representerar alla delar av albumet. Det grova, det mjuka, det folkloristiska och de starka stråken av traditionell svartmetall. Andra spår har sin viktpunkt i någon eller flera av dessa fållor, med intressanta detaljer som i Gyllen Gal där en tupp faktiskt gal och Vyss med sitt hotfullt framviskade ”vysss!” i inledningen. Spåret Alyr III är också den en låt som så att säga innehåller allt, utan att det är splittrande.

Nordvis Produktion som ger ut albumet är baserat i ”Norrbottens skogar” och har företrädesvis band som, på ena eller andra sättet, har knytning till nordisk – inte nödvändigtvis norrländsk dock – natur och mytologi. Det kan vara mer traditionell black metal-band men också rena folkvisetoner och allt däremellan. BHLEGs duo är således baserad i västsverige men uppges ha gemensamt ursprung i orten Ale (därav återkommande låttiteln Alyr) i sydligaste landsänden.

Medlemmarna i BHLEG är sparsmakade med sina framträdanden och håller hårt i sitt textmaterial. Inga spelningar vad jag kan utröna och inte heller hittar jag lyriken, vare sig till denna eller tidigare album, på webben. Gott så, det är såklart helt upp till bandet och får respekteras. Andlighet, mystik och integritet tycks vara honnörsorden för de två medlemmarna under beteckning L. respektive S. som föredrar att bibehålla sin anonymitet.

Sammanfattningsvis kan skivan ”Ödhin” kanske kännas lite avig och rentav splittrad vid första lyssning. Men det finns alla anledning att låta detta ta sin tid, det visar sig ge mycket god utdelning.

<

Skivor

Falconer – From A Dying Ember

Lämna en kommentar

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.

Skivor

Vintersorg – Till Fjälls, del II

Lämna en kommentar

ARTIST: Vintersorg
TITEL: Till Fjälls, del II
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Jag hade en ganska kort men intensiv relation till VINTERSORGs musik för omkring tio år sedan. Det var något i vemodet och naturlyriken som passade mig perfekt den perioden i livet. Detta var i samma veva som bandet återgick till svenska texter på “Solens rötter” efter några album med blandad eller helt engelsk lyrik, men allra mest snurrade nog debutalbumet “Till Fjälls” från 1998. Sedan svalnade känslorna för bandet ganska snabbt och jag har därefter endast sporadiskt lyssnat på något från de senaste plattorna.

När nu bandet söker sig till sina rötter och det tionde albumet stoltserar med det förpliktigande namnet “Till Fjälls II” blir jag nyfiken på om det med någon behållning går att återknyta kontakten med bandets musik. Min första tanke är “lät det verkligen så här om sången”? Kollar bakåt i katalogen och konstaterar att jaa, så här har Andreas “Vintersorg” Hedlunds rensång nog alltid låtit. Sångstilen är så speciell att vad man tycker om den kan avgöra om musiken tål att lyssnas till över huvud taget. För mig funkar det inte alls numera, rösten står i vägen och jag har svårt att ta till mig musiken på andra plan. De growlade partierna är helt ok men det nästan kryper i mig när jag hör rensången. Den kvinnliga sången i Vårflod tillför just ingenting.

När  jag ändå förmår mig att bortse från sången kan jag konstatera att det finns en hel del bra låtar på dubbelalbumet. Inledande Jökelväktaren river igång med ett härligt stuns. Introt till Fjällets mäktiga mur är slående och det finns vackra melodier och partier både här och var. Liksom sin föregångare och namne har denna platta mer av folkmusikanknytning än kanske det mesta av produktionen däremellan.

Lyriken blir dock något tradig, det är som om en berättande text har musiksatts i efterhand. För mycket ord som egentligen inte säger särskilt mycket annat än det den beskriver, som i En väldig isvidds karga dräkt där titeln inleder beskrivningen av – just det – en väldig isvidds karga dräkt… Inget att så att säga själv upptäcka eller avtäcka vid femte eller tionde lyssningen. Refrängerna är stundom på gränsen till irriterande trallvänliga, som i Tillbaka till källorna.

Ingen återuppstånden kärlek från min sida alltså, men det är väl genomfört och troligtvis exakt så som VINTERSORG vill ha sitt jubileumsalbum. Och säkert precis så som månget troget fan vill ha sitt VINTERSORG.