Etikettarkiv: Lamb Of God

Hot or not? – Covid-19 special!

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Att musikvärlden, och då framför allt turnerande band, just nu drabbas av inställda turnéer verkar leda till att fler band låter kreativiteten flöda eller helt enkelt kör vidare med singelsläpp. Därför bjuder vi denna månad på dels ett vanligt Hot or Not? och så en Covid-19 special!

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 666 – World Divided
ARTIST: Kreator

Martin: Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta angående KREATOR, men detta är en trevlig låt från de tyska thrashtitanerna. Och det låter aningens för snällt och polerat för att jag ska gå igång fullständigt. Ljummet skulle jag säga.
Robert: När fan blir gammal blir han religös – och på ålderns höst gör KREATOR radiohits? Melodiöst så det förslår (släng er i väggen ARCH ENEMY!) och helt tydligt med allsång från publiken i livesammanhang i åtanke, men det struntar jag i. Jag tycker det är skitbra, så inställsamt det är!
Fredrik: När introriffet drar igång är det omedelbar gåshud, gitarrljudets skärpa och riffets driv skriker ut att detta är tufft! När låten tuggar vidare blir det dock plågsamt uppenbart att jag och den här typen av thrashig sångstil har vuxit ifrån varandra. Jag har helt enkelt svårt att inte uppfatta det där läget mitt emellan growl och raspig rensång som lite krystat. Vilket är synd, för det är egentligen en rätt trivsam hårdrockslåt.
Amelie: Lite nyförälskad blev jag i KREATOR när jag såg bandet på Skogsröjet för ett par år sedan, som liveband är de bland det tuffaste som kan ses. 666 – World Divided är dock inte något som återupplivar denna känsla. Ganska okej men inte mer.

LÅT: Circle The Drain
ARTIST: Machine Head

Amelie: Det här är absolut inte det thrashiga band som vi mötte i t.ex. fantastiska “The Blackening” för tiotalet år sedan Jag kan absolut tåla “nya” MACHINE HEAD som drar mer mot nu metal, låtar som Bastards från förra albumet “Catharsis” har helt andra kvaliteter än att maxa det hårda och rockiga. Circle the Drain har tyvärr inte så mycket av varken det ena eller det andra..
Martin: Jag har inte haft ett engagerat förhållande till MACHINE HEAD på bra länge. Det här får mig inte att omvärdera denna position. Alibi-låt från början till slut.
Robert: Jag är inte alls överens med MACHINE HEADs nyare sound, och ändå finner jag mig själv nynna med i den episka refrängen. Synd att resten av låten är rent av kass…
Fredrik: De lite argare delarna svänger rätt skönt, det finns en del fina riff här, och refrängen är genuint stark. I övrigt är det ganska radiovänliga nu metal-stuket och versens nästan poppiga framtoning lite slätstrukna. Man kan i Circle The Drain ana MACHINE HEADs kapacitet, men de släpper inte riktigt loss den.

LÅT: Memento Mori
ARTIST: Lamb Of God

Robert: Första gången jag hörde den här låten var jag ute och sprang och det var mörkt ute. När introt äntligen tog slut (det är på tok för långt!) så höll jag på hoppa ur kläderna med skrämselhicka! LAMB OF GOD har gjort den här låten i olika varianter hur många gånger som helst, men det spelar ingen roll – bra är det ju.
Fredrik: Efter två minuter osäkrar till slut LAMB OF GOD musköten och fyrar av. Salvan har väl hygglig träffbild, riffandet har bra driv och sången är som alltid härligt köttig, och det tunga breakdown-partiet svänger skönt. Men detta är ändå aningen tamt i jämförelse med vad jänkarna kan. Jämför Memento Mori med till exempel smockan Contractor, och notera hur otroligt mycket mer betvingande den senare är. Det är på den nivån jag hade önskat mig mitt LAMB Of GOD.
Amelie: Passande titel i dessa tider men hur kul är detta egentligen? Ungdomarna i denna samling av erfarna band, LAMB OF GOD bildades 1999, låter här som de brukar låta. Se-e-egt intro och därefter slamrar det iväg utan att bli så mycket roligare.
Martin: Alldeles för långt intro innan låten drar igång på riktigt. Men riffandet som då tar sin början är så underbart bra! Bra driv och sväng gör att jag får mersmak och börja längta efter mer material från LoG. Hett!

LÅT: Throw My Bones
ARTIST: Deep Purple

Fredrik: Finns väl få kultur-institutioner som har samma grundmurade renommé som DEEP PURPLE, och visst går det bitvis att ana deras storhet även här. Att skriva melodier kan de fortfarande, och gitarrspelet har likaså en viss säregen nerv. Throw My Bones bjuder på en och annan vibb av löjligt bra klassiker-plattan “Perfect Strangers”, men som helhet når man inte de höjderna här. Ljummet plus.
Amelie: Om LAMB OF GOD är “ungdomarna” så är DEEP PURPLE de riktiga åldermännen i samlingen. För det ska de ha respekt men det betyder inte att jag behöver lyssna på deras ganska tråkiga material.
Martin: Ganska trevligt småputtrigt från veteranerna. Vilken version av bandet detta är bryr jag mig inte så mycket om. Det svänger fint, men har inte speciellt mycket tyngd. Ljummet.
Robert: Gissningsvis har jag starkast relation av skribenterna till det här bandet. När de inte flummar ut för mycket och håller en skapligt kompakt låt (som här) träffar de ofta rätt (också som här). Gillar slingan som stråkarna/keyboarden levererar. Trevlig låt!

LÅT: Quick Escape
ARTIST: Pearl Jam

Fredrik: Låtens stora behållning är det funkiga basliret som likt en hungrig orm lömskt rör sig i undervegetationen, en kromatisk slingring i taget. I övrigt en habil och väl utförd rocklåt, men (nu precis som på 90-talet) inget som får mig att vilja umgås nämnvärt mycket mer med PEARL JAM.
Robert: Detta är lätt den låt som kräver flest varv för att visa sitt sanna jag. PEARL JAM är ett band i ständigt  utveckling, och gör inte alltid saker så lätt för sig. Det är en växare, detta.
Amelie:Det gick ju knappast att undvika att lyssna på NIRVANA när det begav sig på 90-talet och visst kände jag också till grungeband som SOUNDGARDEN och föreliggande PEARL JAM men det var inget i genren som lockade i någon större utsträckning. Det har inte blivit roligare med åren och jag klickar mig snabbt vidare i låtlistan bort från Quick Escape.
Martin: Stabilt från PEARL JAM som var bandet jag tyckte mest om i grungevågen från 90-talet. Detta är långt ifrån det bästa de gjort, men Eddie Vedder har fortfarande en helt egen röst som jag gillar mycket. Trevligt!

LÅT: Fall From Grace
ARTIST: Paradise Lost

Fredrik: Ett klassiskt signatur-intro från depp metal-kungarna, härligt! I övrigt är versen aningen seg, growlen är svulstig men riffet lite för standard, medan refrängen har den där episka skönheten som ett fåtal band (förutom PARADISE LOST även till exempel KATATONIA och MY DYING BRIDE) behärskar. Utan att vara någon av bandets allra bästa låter genom tiderna, den konkurrensen är alltför hård, så är Fall From Grace ändå bästa spåret i den här artikelns urval. Gott så!
Amelie: Igenkänningens glädje och en typisk PARADISE LOST-låt. Och som sådan alldeles utmärkt. Kunde varit som tagen från t.ex. 2015 års fantastiska “The Plague Within”. Tecken tyder dock på att det även finns en del nyheter på kommande plattan och det är såklart en nödvändig konst att också kunna utvecklas efter mer än 30 år i gamet. Ser mycket fram emot plattan “Obsidian”.
Robert: Standardmaterial från Halifaxgänget, numera. Extremt hög lägstanivå precis som vi vant oss vid, men den här låten känns lite grund efter ett antal varv.
Martin: Småtrevligt, men inte så mycket mer. Jag hoppas att resten av skivan är betydligt mer matig. Några snygga melodislingor och en oerhört fin produktion har visserligen Fall from Grace, men det förmår inte räcka hela vägen.

LÅT: Children Of The Next Level
ARTIST: Testament

Fredrik: TESTAMENT ger åtminstone PARADISE LOST en match om “best in test” här, med kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Stilpoäng för de orientaliskt klingande gitarrslingorna som emellanåt förgyller, ett visst minus för det tämligen konsekventa mellantempot. Någon ytterligare tempoväxling hade gjort låten gott.
Martin: Lätt den tuffaste låten i hela inlägget! Klassisk thrash från TESTAMENT, med de fint galopperande dubbla bastrummorna från Gene Hoglan. Minus för den minst sagt idiotiska titeln. Annars är det här den bästa låten i denna omgång!
Amelie: Nu snackar vi! Fullt ös hela vägen som det ska vara, det finns inget att inte älska med denna låt. Gitarrerna, Chuck Billys röst, hela surret. Det går inte att säga “gammal är äldst” i den här samlingen men Eric Petersen och Alex Skolnick och de andra vet hur den gamla slipstenen ska dras ett varv till. Nyskapande? Nä. Hett? Javisst!
Robert: TESTAMENT kan ju thrash, så det såklart bra. Trumspel, bett i riffen, ostig titel, Chucks sång – allt sitter där det ska. Klart det är bra!

Mark Morton – Anesthetic

ARTIST: MARK MORTON
TITEL: “Anesthetic
RELEASE: 2019
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet hur det är med soloskivor ibland? En artist som säger att man alltid velat prova sina egna idéer och sitt egna sound utom bandets gränser… och sen låter det på pricken likadant? Sådana soloskivor är i mina öron tämligen meningslösa, och därför är det befriande att höra de mest udda spåren på “Anesthetic”, LAMB OF GOD-gitarristen MARK MORTONs första egna äventyr. Samarbetet med Chester Bennington (RIP) från LINKIN PARK är ett bra exempel, och att man öppnar skivan med just Cross Off är snillrikt. Personligen har jag aldrig haft just LINKIN PARK som ledstjärna i livet, men när dte gäller soloskivor och “utanför boxen”-tänkande så är det här precis vad jag letar efter.

Över totalt 10 låtar visar sedan Mark att han (såklart) kan spela gitarr och skriva låtar. Visst finns den pliktskyldiga “jag tar med min vanliga sångare så låter vi likadant”-låten här också (den heter The Truth Is Dead och har förutom Randy Blythe på sång även ett knapphändigt inslag av Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY – och egentligen är det inget fel på den alls, den låter bara väääldigt mycket LAMB OF GOD), men överlag är det spännande saker han provar. Samarbeten med Chuck Billy (TESTAMENT), Myles Kennedy (alla projekt i hela världen) och Josh Todd (BUCKCHERRY) tillhör höjdpunkterna. Morton tar även tag i mikrofonen själv vid tillfällen, med godkänt resultat. Allra bäst är dock underbart blues- och countrydoftande Axis, där Mark Lanegans raspiga mörka röst står i fin kontrast till Mortons själfulla gitarrspel.

In alles – klart godkänd soloskiva med en del udda och riktigt spännande alster.

Live: Slayer på Hovet, Stockholm 2018

ARTIST: Slayer
LOKAL: Hovet, Stockholm
DATUM: 5 december, 2018

På Hovet en nermörk och regntung decemberkväll tar vi farväl av och får ta del av ett mäktigt avslut och en ärofull sorti av ett Slayer som alltjämt 37 år efter starten är i högsta grad relevant.

Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström
Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström

Lamb of God
Visst hade jag gärna återsett ANTHRAX ännu en spelning, de är alltid bra på scen, och kanske ännu hellre sett OBITUARY en första gång men med starttid 18.10 fanns ingen chans att hinna i tid efter jobbet när en bor och arbetar i Stockholms glesbygd. För den som inte heller känner att en riktigt orkar ett sextimmars pass med tungmetall mitt i veckan kändes det lagom att glida in på Hovet i tid till att LAMB OF GOD äntrar scenen. Publiken är på plats i stora skaror och bandet genomför en bra spelning utan att imponera med något speciellt. En helt okej uppvärmning för det vi alla är här för.

Lamb of God. Foto: Amelie Schenström

Slayer
Det känns som att en kollektiv rysning går genom den flertusenhövdade publiken när introt drar igång och Tom Araya, Kerry King och de andra kliver in på scenen. Publiken är hängiven och kan sin Slayeristik. Allsången excellerar. Den ystra ringdansen (ett av redaktör Martins uttryck) i form av en mäktig circle pit rullar på genom varenda låt, endast då och då avbruten av lite mer halvprivat grupp-moshande.

Efter nästan fyra årtionden som band, med en pågående avskedsturné runt världen som nu är inne på andra halvåret och en konsertfrekvens på två kvällar av tre senaste månaden, kunde en tro att bandet skulle visa någon slags trötthet. Att Araya någon gång kunde känna sig blasé över att sjunga sig igenom Black Magic från -83 års debutalbum för femtioelfte gången. Att King skulle tröttnat bara något lite på att spela sina och Jeff Hannemans tonårsskapelser. Av något sådant syns inte det minsta spår. Intensiteten och spelglädjen tycks vara på högsta topp även denna kväll. Bortemot två timmars kompakt musikupplevelse bjuds. Araya ser nästan oförskämt lycklig ut när han blickar ut över sin likaledes lyckliga publik.

Spellistan är ingen överraskning, samma låtar körs i stort sett varje konsert under denna avskedsturné. Och det är gott så, publikfavoriterna regnar som blodiga spön i backen med låtar alltifrån debutalbumet fram till sista plattan Repentless med därmed i stort sett hela karriären representerad.  Vilket bara visar på den oerhörda styrkan i bandets låtskatt.

Stående ovationer i fulla tio minuter, även från sittplatsläktarna, avslutar. Tom Araya står stilla framför publiken och tar emot jublet utan åthävor, han bara förflyttar sig sakta längs scenkanten steg för steg så att alla i publiken kan känna sig sedda. Slutligen och sist går han fram till trum-podiet och tar upp ett papper innan han vänder sig om; “Jag kommer sakna er alla” är det sista vi på staplande svenska hör från frontmannen denna nästan makabert mäktiga kväll. Vi kommer att sakna SLAYER.

Kerry King, Slayer. Foto: Robert Sandström.
Slayer på Hovet. Tom Araya, Paul Bostaph och Kerry King. Foto: Robert Sandström.
Slayers avslutande back drop tillsammans med låten Angel of Death är bandets hyllning till Jeff Hanneman. Foto: Robert Gustafsson.