Etikettarkiv: Metalpodden

Årsbästalistan 2020 – Martin

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med “Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är “Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
“Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. “Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
“Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
“Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
“Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på “The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är “Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta “Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs “Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs “Everlasting Torment” och ABORTEDs “La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – “Purgatory” av THE PROJECT HATE, “Edder & Bile” av CADAVER, “Vist” av VETUR, “Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Årsbästalista 2017 – Amelie

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta “Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års “Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. “Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med “Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan “Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
“Dem man älskar tuktar man” eller snarare “den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå “E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års “The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar “Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av “tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
“Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av “Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. “Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har “hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att “magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets “jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat “Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!