Etikettarkiv: musikåret

Gubbar, nostalgi och nya förälskelser

Vilken sanning ligger det i uttrycket “det var bättre förr”? Följ med på en betraktelseresa kring musikåret 2016, där vi försöker reda ut begreppen!

Det var bättre förr. Ja, det brukar ju heta så. Här kanske det är på sin plats att förtydliga ett par saker. En hel del av det jag skriver i den här texten kan möjligen komma att låta lite som att jag är en gammal gubbe. Den huvudsakliga anledningen till detta är, om vi nu skall vara ärliga mot varandra,  att jag är på god väg att bli en sådan. Försök bortse från det för ett ögonblick, för målet för vår resa är kanske inte det ni frestas att tro…

En vän gjorde för en tid sedan just det i ingressen nämnda påståendet, att det var bättre förr. Han pekade på musikåren 1994-1995, där det inom loppet av 12 månader släpptes klassiska skivor från akter som BAD RELIGION, NOFX, OFFSPRING, RANCID, GREEN DAY och SMASHING PUMPKINS, för att nämna några. En annan bekant i diskussionstråden kontrade med 1991, när METALLICA, NIRVANA, PEARL JAM, GUNS ‘N’ ROSES, RED HOT CHILI PEPPERS och SKID ROW skämde bort oss med mer eller mindre tidlösa plattor. Båda var överens om att bägge åren onekligen överträffar alla mer samtida musikårgångar. Vad har vi nu, löd frågan – KATY PERRY och JUSTIN BIEBER…?

Nu kommer den gubbiga delen av den här texten. Ni får väl slå över till reklam under ett par rader, om ni så önskar.

Jag kan ibland vara böjd att hålla med dem. I mina öron kan många av de metalcore-band som verkar dominera bland ynglingarnas favoriter på festival-scenerna låta både ganska likformiga, och därtill en aning själlösa och plastiga. Grejen är bara den att jag egentligen tror att detta har mer med mig än med banden i fråga att göra. Musikaliskt formas de flesta personer under tonåren och de tidiga 20-åren, och efter det blir det svårare att hitta nya kärlekar. Lite som med småbarn och smaker, fast omvandlat till toner och något senare i livet. Därför kan det nog vara svårt för mig och jämnåriga att fullt ut ta till oss sådant som släpps nu, när vi börjar närma oss… ja, när vi börjar bli lite *host* äldre, helt enkelt.

För egen del är det i alla fall så. Som regel går det allt längre mellan de tillfällen när jag verkligen faller handlöst för en ny, musikalisk bekantskap. Ribban ligger högre, eftersom alla nya plattor som lånas mitt öra mäter sig mot allt bra som tidigare passerat – och ärligt talat, hur enkelt är det egentligen att tävla mot “Master Of Puppets”, “Slaughter Of The Soul”, “Shades Of God” och “Troublegum”…?

Metallica 1991. Den som hävdar att allt var bättre för får stå till svars för Lars hockeyfrilla...
Metallica anno 1991.

Sedan var det ju det här med musikåret 2016. Det är här teorin om att det var bättre förr börjar gå åt helvete. Inte bara lite så där lagom, med en mild svavelbris och något förhöjd värme, utan jag menar “åt helvete” som i att alla dina mardrömmars demoner släpps lösa, eldstormar som ödelägger kontinenter, och evighetslånga plågor som får en säsong av TV-programmet “Glamour” att framstå som ett rimligt tidnyttjande. Grundligt, alltså.

Halva 2016 har nu passerat. Jag har i skrivande stund 34 (!) album på min bevakningslista, den grundplåt som så småningom skall omvandlas till en topp 10-lista i slutet på året. T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A, och det alltså efter bara halva året. Det är helt galet vad mycket bra musik det har släppts i år!

2016 är året när…

  • BOMBUS och KVELERTAK tar steget från lovande till lysande.
  • KILLSWITCH ENGAGE, FALLUJAH och CALIBAN visar att metalcore inte alls behöver vara tråkigt.
  • CHURCH OF MISERY och GOATESS dyrkar riffet, och åh, som de gör det!
  • GRAND MAGUS, AMON AMARTH och ENTOMBED A.D. visar att ärrade, stridsvana hjältar är svåra att bringa på fall.
  • WITCHCRAFT och CULT OF LUNA ger oss gåshud – igen.
  • RAUBTIER skoningslöst river sina bytesdjur blodiga under en stormtrasad fjällhimmel.
  • DEFTONES, PORT NOIR, WREN, och BLACK PEAKS ger alla kultursvåra musiknördar våta drömmar.
  • KATATONIA, OCTOBER TIDE, OCEANS OF SLUMBER och BESEECH påminner oss om vilken vacker känsla melankoli kan vara.
  • DECIMATE, INCITE och KILL ALL THE GENTLEMEN klargör att gammal hederlig, thrashig döds lever och har hälsan.
  • WALLS OF JERICHO och HATEBREED slår ett hårt (vi snackar “peak Tyson”-hårt) slag för hardcore.
  • BLOOD CEREMONY får flöjt att låta som ett givet inslag i satansdyrkan.
  • URGEHAL och UADA påminner om precis hur bra klassiskt ond, skitig black metal kan vara.
  • GADGET är så djävulusiskt hårda, snabba och brutala att det nästan är svårt att andas.
Bombus 2016
BOMBUS anno 2016. Färre solglasögon, fler tatueringar.

Alltså, ni fattar. Detta är några av alla de band som bara under årets första halva levererat starka alster, och ärligt talat hade jag nog inte velat byta ut all den upptäckarglädje 2016 hittills bjudit på mot en repris av 1991, 1994 eller något annat passerat musikår. Visst kan det vara trevligt att dagdrömma sentimentalt om gamla kärlekar, men livet levs här och nu. Vårda för all del minnet av tidigare förälskelser, men håll era sinnen öppna för de nya möten som kan vänta runt hörnet.

2016? Ett år där det verkar lika omöjligt att inte finna ny kärlek. Lika omöjligt som det sannolikt kommer att te sig att välja ut en topp 10-lista sex månader från nu – men det är ett lyxproblem jag är villig att leva med…

Gubbe eller ej, men allt var nog inte bättre förr.