Etikettarkiv: musikåret

Halfway to Hell 2021

Halva musikåret 2021 har passerat. Året har rent allmänt, precis som sin föregångare, varit ganska annorlunda sett till läget i världen. Men inget ont som inte för något gott med sig. Konserter och turnéer lyser fortsatt med sin frånvaro, vilket så klart gör ont i själen hos alla musikälskare, men å andra sidan innebär detta att många artister tillbringar tiden i studion. Det har således släpps en hel del musikaliska godbitar så här långt under året, och här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VREID – Morning Red
Årets hittills starkaste är ett komplett album med vidhängande spelfilm och sammanhållen berättelse genom de åtta spåren på Wild North West. Låten Morning Red kunde platsa på en sjuttiotalsplatta med t.ex. PINK FLOYD och är lika mycket eller lite representativ för denna varierade skiva som något av de andra spåren. Suggestivt.

NETHERBIRD – Towers Of The Night
Allra käraste NETHERBIRD kommer med nytt album senare i sommar och förstasingeln visar att bandet även denna gång bjuder på kvalitet, känsla och sitt gott igenkännliga sound. Towers Of The Night är en läcker aptitretare från kommande Arete.

TRIBULATION – Inanna
Jag kunde verkligen välja nästan vilken som helst av låtarna från Where The Gloom Becomes Sound till denna lista. Inanna är en av de riktigt tunga, långsamt grävande låtarna som river sig in i bröstkorgen på det blödande gothiska sätt som bandet är mästare i.

GOJIRA – Hold On
Nu blir det sväng! Årets platta från franska Gojira innehåller mycket av mycket och många annorlunda tongångar. Även om albumet är en aktiv helhet finns också gott om enskilda höjdpunkter. Vill du ha sväng är det kanske Hold on du väljer.

MAESTITIUM – Tale Of The Endless
Så roligt med ett helt nytt band som med friskt mod vågar gå i den svenska melodiska dödsmetallens väl upplöjda fåran. EP:n Tale Of the Endless bjuder på både tyngd och styrka och titelspåret här är det allra starkaste.

NEKROMATHEON – Scorched Death
Efter nästan decenniet sedan förra album återkom norska NEKROMANTHEON med en friskt thrashig platta och Scorched Death är exempel på hur väl bandet förvaltar traditionen med förnyad kraft.

CULT OF LUNA – Wave After Wave
Ett mästerverk signerat CULT OF LUNA. Såsom de tagit för vana att nästan alltid bjuda oss på och även årets EP-album innehåller flera sådana som här i Wave After Wave. Låt dig föras med vågorna och njut.

DEVIL SOLD HIS SOUL – The Narcissist
Som alltid med djup känsla spelar DEVIL SOLD HIS SOUL på dina inre strängar i den tyngsta låten på albumet Loss. En not med ”börja här” vid detta spår skulle också vara en bra ingång till bandets musik för nykomlingen.

TORTURED DEMON – In Desperation’s Grip
Tretton, fjorton och sexton år var bandmedlemmarna när debuten spelades in och därifrån hämtar vi In Desperation’s Grip. Var hittar ett gäng, ja ursäkta, pojkspolingar kraften och tyngden för en sådan skapelse? Imponerande.

WORMWOOD – The Archive
Otursförföljd med stämningshot och kanalgrundstötning som element har WORMWOODs kommande album Arkivet varit. Jag är säker att väntan är värd det, 27 augusti är nytt datum, och förstasingeln The Archive visar bandets styrka.

Fredrik

THE GREAT DISCORD – Blood And Envy
Eteriskt vackert á la OCEANS OF SLUMBER blandat med energiskt tuggande á la RAMMSTEIN utgör en betvingande mix, och borgar för en av årets hittills allra vassaste låtar.

SPECTRAL WOUND – Frigid And Spellbound
28 grader och sol ute? Spelar ingen roll när SPECTRAL WOUND släpper loss sina helvetiska isdemoner, då kommer frosten att rita mönster på din själ likafullt. Ruggigt bra black metal.

ALLUVIAL – 40 Stories
Stämningsfullt och vackert i stora delar, men den stenhårda brutalitet ALLUVIAL är kapabla till lurar hela tiden där nere i djupet, och bryter ibland ytan för att flexa sina skoningslösa tentakler. En mäktig best, detta!

DANKO JONES – Saturday
Danko är Danko, varmt solsken är skönt, kall öl är gott, och livet är värt att leva. Man mår alltid bra av lite Danko, det är inte krångligare än så.

SOEN – Antagonist
SOENs “Imperial” kommer med all säkerhet att återfinnas på topp 10-listan över årets bästa plattor, och det högt upp. Antagonist är möjligen det allra starkaste kortet därifrån, vilket säger allt som behöver sägas.

WHEEL – Movement
Lekfullt, komplext, elegant och nervigt om vartannat. Finska WHEEL imponerar med sin platta “Resident Human”, så ett smakprov därifrån känns givet på denna lista. Just detta spår andas kanske lite extra mycket TOOL, och det är ju inte direkt något att skämmas över.

NORDJEVEL – Gnawing The Bones
Ja, bandet heter alltså NORDJEVEL och låten heter Gnawing The Bones, så ni förstår ju ungefär hur detta låter. Men lyssnar ni så kommer ni därtill att förstå hur genuint bra detta helvetiska inferno är!

BLOODBOUND – March Into War
Ja ja, “guilty pleasures” and what not… Visst, det osar Mello om detta, och det är så über-hjälterockigt att sockervadden går och gömmer sig för att den skäms över att inte vara sliskig nog. Men inte desto mindre är det catchy på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

TILL LINDEMANN – Ich Hasse Kinder
Ett egentligen lite spretigt och ojämnt nummer signerat RAMMSTEINs frontman, men låten (vars video är lika originell som våldsam) har partier som når väldigt höga höjder, särskilt då i refrängen. Här finns en rå och elektrisk energi som förför med fast hand.

NoFX – Fuck Euphemism
NoFX levererar en kort och koncis, trallvänlig pärla av gammalt hederligt snitt. Den enda motivation som egentligen behövs avseende platsen här? Textstrofen “I’m a wordsmith & wesson”

Martin

KARDASHEV – Snow-Sleep
Med musik som framkallar de stora känslorna på en EP som genomgående dräper kvalar Snow-Sleep med råge in på en lista över årets bästa låtar.

CRYPTOSIS – Flux Divergence
Illtjutet i början av låten innan tvåtakten gjorde att jag skickades upp i omloppsbana. Tur att resten av låten gjorde att jag stannade kvar där. Thrash av det snitt som presenteras på “Bionic Swarm” har mitt i det närmaste oreserverade stöd.

DVNE- Satuya
En majestätisk låt från en kungligt förträfflig skiva! DVNE visar med förkrossande tydlighet att de är ett band att räkna med!

PARANORM – Critical Mass
Den inledande låten på en triumfartad debutskiva som får mig att tänka tillbaka på band som MEGADETH och DEATH när de banden stod på sin kreativa topp. Och det säger en hel del om hur bra PARANORM är!

IOTUNN – The Tower Of Cosmic Nihility
Galaktisk mäktighet! Om ett band får till en låt av den här digniteten så ska de känna sig nöjda. IOTUNN drämmer hem en hel skiva med låtar av den här kalibern, men den här är helt enkelt bäst!

EVERGREY- In The Abscence Of Sun
Få band kan som EVERGREY få till ett croonande i metalform. Här lyckas de med råge med bedriften, och dessutom har låten en så satans vacker refräng!

TRIBULATION – Dirge Of A Dying Soul
Ett av Sveriges mest originella band levererar en låt som får mig att tänka på den svenska folkmusiktraditionen och inte rygga tillbaka, vilket i sig är en bedrift! Att den sedan är så magiskt snygg skadar inte heller!

MARE COGNITUM – Frozen Star Divinization
En majestätisk uppvisning i atmosfärisk black metal som hemsöker själen under varje lyssning. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa black metal ni kommer höra i år.

HELLOWEEN – Skyfall
En låt som så tydligt visar på ett band som har koll på sin historia, samtidigt som den knyter an till hela den europeiska power metaltraditionen och visar varför HELLOWEEN med kraft är tillbaka. Omöjlig att inte älska!

SILVER TALON – Deceiver, I Am
En låt som det sprutar metal om! Att kunna kombinera modern thrash, döds, doom och en sånginsats som minner om Rob Halford eller King Diamond med en satans känsla för melodisk ackuratess gör att denna låt är självskriven i listan.

Robert

KANONENFIEBER – Die Feuertaufe
Man vill ju börja sin del av spellistan med en typisk öppningslåt, och gärna en överraskning. Enter: Eldsdopet från tyska KANONENFIEBERs platta “Menschenmüle”, svärtad döds om första världskriget.

HORNDAL – Thor Bear
HORNDAL gör något alldeles eget, och flätar ihop sin musik med hemortens öde och undergång. Detta är månne inte bästa låten på skivan “Lake Drinker”, men den som bäst representerar bandets särprägel. (Ja. Låten är skitbra fast den inte är skivans starkaste!)

YOTH IRIA – Hermetic Code
Grekiska duon YOTH IRIA knockade sockorna av undertecknad med sin debut “As The Flame Withers“. Black metal med gotiska heavy metal-toner, och den här låten är en underbar andningspaus i det övriga smisket.

EVERGREY – A Dandelion Cipher
Men vad fan, nu är jag där igen? Jag som går runt och tror att jag inte gillar EVERGREY för att de är “pretentiösa” faller dit lika stenhårt på årets “Escape Of The Phoenix” som jag gjorde med förra given. Detta är bara ett av flera höjdarspår som bjuds.

DOMKRAFT – Into Orbit
Svenska DOMKRAFT levererar doom med samma vibb och desperation som nu avsomnade KHOMA  hade, utan att för den skull röra sig i samma musikaliska genre. Årets “Seeds” är bandets starkaste platta såhär långt och inget du vill missa.

VIRAL – Machine
Enkel och straightforward heavy metal som smittar lättare än en pandemi nära dig. Linköpingssönerna levererar en självbetitlad debutplatta med total DIY-stämpel, och de gör det bra. Gillar man ACCEPT, RUNNING WILD och IRON MAIDEN gillar man VIRAL!

FROZEN SOUL – Crypt Of Ice
Detta är den dödsmetallplatta som spelats klart flest gånger i år hos undertecknad. Texaskvintettens fullängdsdebut “Crypt Of Ice” lär dyka upp på ett helt knippe årsbästalistor när 2021 ska summeras.

JESS AND THE ANCIENT ONES – World Paranormal
Kanske är det bästa med hårdrocken att den rymmer i stort sett allt vad gäller smaker och genrer. Självklart behöver en spellista lite finsk ockult psychedelica/rock för att påvisa denna bredd, och när JATAO är lika bra som de är här står de i en klass för sig själva.

TRIBULATION – In Remembrance
Åh, vad bra de är, TRIBULATION! Jag brukar ha svårt för när det mixas svenska och engelska i samma låt, men banne mig om det inte är det som sitter kvar lååååångt efter att låten klingat ut?

HARAKIRI FOR THE SKY – Sing For The Damage We’ve Done
Duon HARAKIRI FOR THE SKY fortsätter att imponera, och dubbelskivan “Maere” är proppfull med deras episka musik, och att avsluta den här listan med bandets musik känns klockrent. Precis i gränslandet mellan black metal, shoegaze och… pop?

Gubbar, nostalgi och nya förälskelser

Vilken sanning ligger det i uttrycket “det var bättre förr”? Följ med på en betraktelseresa kring musikåret 2016, där vi försöker reda ut begreppen!

Det var bättre förr. Ja, det brukar ju heta så. Här kanske det är på sin plats att förtydliga ett par saker. En hel del av det jag skriver i den här texten kan möjligen komma att låta lite som att jag är en gammal gubbe. Den huvudsakliga anledningen till detta är, om vi nu skall vara ärliga mot varandra,  att jag är på god väg att bli en sådan. Försök bortse från det för ett ögonblick, för målet för vår resa är kanske inte det ni frestas att tro…

En vän gjorde för en tid sedan just det i ingressen nämnda påståendet, att det var bättre förr. Han pekade på musikåren 1994-1995, där det inom loppet av 12 månader släpptes klassiska skivor från akter som BAD RELIGION, NOFX, OFFSPRING, RANCID, GREEN DAY och SMASHING PUMPKINS, för att nämna några. En annan bekant i diskussionstråden kontrade med 1991, när METALLICA, NIRVANA, PEARL JAM, GUNS ‘N’ ROSES, RED HOT CHILI PEPPERS och SKID ROW skämde bort oss med mer eller mindre tidlösa plattor. Båda var överens om att bägge åren onekligen överträffar alla mer samtida musikårgångar. Vad har vi nu, löd frågan – KATY PERRY och JUSTIN BIEBER…?

Nu kommer den gubbiga delen av den här texten. Ni får väl slå över till reklam under ett par rader, om ni så önskar.

Jag kan ibland vara böjd att hålla med dem. I mina öron kan många av de metalcore-band som verkar dominera bland ynglingarnas favoriter på festival-scenerna låta både ganska likformiga, och därtill en aning själlösa och plastiga. Grejen är bara den att jag egentligen tror att detta har mer med mig än med banden i fråga att göra. Musikaliskt formas de flesta personer under tonåren och de tidiga 20-åren, och efter det blir det svårare att hitta nya kärlekar. Lite som med småbarn och smaker, fast omvandlat till toner och något senare i livet. Därför kan det nog vara svårt för mig och jämnåriga att fullt ut ta till oss sådant som släpps nu, när vi börjar närma oss… ja, när vi börjar bli lite *host* äldre, helt enkelt.

För egen del är det i alla fall så. Som regel går det allt längre mellan de tillfällen när jag verkligen faller handlöst för en ny, musikalisk bekantskap. Ribban ligger högre, eftersom alla nya plattor som lånas mitt öra mäter sig mot allt bra som tidigare passerat – och ärligt talat, hur enkelt är det egentligen att tävla mot “Master Of Puppets”, “Slaughter Of The Soul”, “Shades Of God” och “Troublegum”…?

Metallica 1991. Den som hävdar att allt var bättre för får stå till svars för Lars hockeyfrilla...
Metallica anno 1991.

Sedan var det ju det här med musikåret 2016. Det är här teorin om att det var bättre förr börjar gå åt helvete. Inte bara lite så där lagom, med en mild svavelbris och något förhöjd värme, utan jag menar “åt helvete” som i att alla dina mardrömmars demoner släpps lösa, eldstormar som ödelägger kontinenter, och evighetslånga plågor som får en säsong av TV-programmet “Glamour” att framstå som ett rimligt tidnyttjande. Grundligt, alltså.

Halva 2016 har nu passerat. Jag har i skrivande stund 34 (!) album på min bevakningslista, den grundplåt som så småningom skall omvandlas till en topp 10-lista i slutet på året. T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A, och det alltså efter bara halva året. Det är helt galet vad mycket bra musik det har släppts i år!

2016 är året när…

  • BOMBUS och KVELERTAK tar steget från lovande till lysande.
  • KILLSWITCH ENGAGE, FALLUJAH och CALIBAN visar att metalcore inte alls behöver vara tråkigt.
  • CHURCH OF MISERY och GOATESS dyrkar riffet, och åh, som de gör det!
  • GRAND MAGUS, AMON AMARTH och ENTOMBED A.D. visar att ärrade, stridsvana hjältar är svåra att bringa på fall.
  • WITCHCRAFT och CULT OF LUNA ger oss gåshud – igen.
  • RAUBTIER skoningslöst river sina bytesdjur blodiga under en stormtrasad fjällhimmel.
  • DEFTONES, PORT NOIR, WREN, och BLACK PEAKS ger alla kultursvåra musiknördar våta drömmar.
  • KATATONIA, OCTOBER TIDE, OCEANS OF SLUMBER och BESEECH påminner oss om vilken vacker känsla melankoli kan vara.
  • DECIMATE, INCITE och KILL ALL THE GENTLEMEN klargör att gammal hederlig, thrashig döds lever och har hälsan.
  • WALLS OF JERICHO och HATEBREED slår ett hårt (vi snackar “peak Tyson”-hårt) slag för hardcore.
  • BLOOD CEREMONY får flöjt att låta som ett givet inslag i satansdyrkan.
  • URGEHAL och UADA påminner om precis hur bra klassiskt ond, skitig black metal kan vara.
  • GADGET är så djävulusiskt hårda, snabba och brutala att det nästan är svårt att andas.
Bombus 2016
BOMBUS anno 2016. Färre solglasögon, fler tatueringar.

Alltså, ni fattar. Detta är några av alla de band som bara under årets första halva levererat starka alster, och ärligt talat hade jag nog inte velat byta ut all den upptäckarglädje 2016 hittills bjudit på mot en repris av 1991, 1994 eller något annat passerat musikår. Visst kan det vara trevligt att dagdrömma sentimentalt om gamla kärlekar, men livet levs här och nu. Vårda för all del minnet av tidigare förälskelser, men håll era sinnen öppna för de nya möten som kan vänta runt hörnet.

2016? Ett år där det verkar lika omöjligt att inte finna ny kärlek. Lika omöjligt som det sannolikt kommer att te sig att välja ut en topp 10-lista sex månader från nu – men det är ett lyxproblem jag är villig att leva med…

Gubbe eller ej, men allt var nog inte bättre förr.