Etikettarkiv: Napalm Records

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat “Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till “Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; “pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

“Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga “käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.

 

Dawn Of Disease – Ascension Gate

ARTIST: Dawn Of Disease
TITEL: Ascension Gate
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det finns fantastiskt mycket spännande, konstig och (potentiellt) läcker mat där ute. Råbiff med varsamt uppvända vakteläggulor, perfekt fermenterad koreansk kimchi, laxmoussé-tartarer och mustiga långkok ångande av allehanda exotiska pepparfrukter. Är man gourmet tar resan aldrig slut, det finns alltid mer att upptäcka. Men ibland vill man, även om man så är världens matfantast, faktiskt bara ha en hederlig kebabpizza. Helst en från stammis-stället på hörnet, så där lagom flottig, kryddstark, med rejält med lök och en lagom syrlig kebabsås – och som man äter ur kartongen…

Säg hej och välkomna in i diskussionen till DAWN OF DISEASE. De är, som ni antagligen redan har listat ut, något av en dödsmetallens motsvarighet till den där kebabpizzan. “Ascension Gate” som platta erbjuder inte särskilt mycket nytt, utan de stigar som vandras är tryggt uppvandrade av föregångare inom genren. Tyskarnas anrättning innehåller en redig dos Göteborgs-sound, med eleganta moll-harmonier draperade över tungt malande riff varvat med snabba blastbeats. Sången är mörk och ganska guttural, men med fint djup och utan att bli grötig.

Produktionen är tämligen snygg, och låtmaterialet är habilt, jämnstarkt snarare än med tydliga toppar och dalar men ändå med rimlig variation i tempo och anslag. De spår som möjligen sticker ut något är medryckande Leprous Thoughts, långsamt pampiga titelspåret Ascension Gate, bitvis brutalsnabba Akephalos samt taktfasta Lucid.

DAWN OF DISEASE kommer sannolikt aldrig att få en stjärna i den musikaliska motsvarigheten till Guide Michelin, men det är kvalitativt hantverke och en ganska angenäm upplevelse likafullt. Precis som den där kebabpizzan från favorithaket, alltså…

Unleash The Archers – Apex

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Apex
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tioårsjubilerande UNLEASH THE ARCHERS var tills för några månader ett obekant band för mig. Vad jag hör på “Apex” får mig dock att bli svårt sugen på att lyssna på mer material från detta kanadensiska band som lirar powermetal.

Det kanske börjar bli lite tjatigt, men jag har kommit att omvärdera powermetal lite grand på samma sätt som jag gjort doomen. Genrerna rymmer mycket som jag inte kan med, men när jag väl hittar de där speciella guldkornen – ja då är jag inte sämre än att jag kan erkänna att det finns just bra musik som får mig att stampa med foten. Den kanadensiska “versionen” av powermetal har lite mer tyngd och svärta som jag tycker gör den aningens bättre än den framför allt tyska varianten. Det är fortfarande i nån mening glad och hurtfrisk musik, men inte lika tjo- och tjimartad som exempelvis HELLOWEEN.

Det finns såklart vissa låtar på “Apex” som jag inte riktigt tycker håller måttet – men till stora delar är detta svårt beroendeframkallande musik. Inledande Awakening är en frisk öppnare som sätter tonen perfekt. Riffglädjen är riktigt påtaglig, och så kommer sångaren Brittney Slayes röst till sin rätt. För övrigt så är jag sjukt imponerad av hennes prestation på den här skivan. De höga tonerna sitter som en smäck, och hennes stämma har en fin pondus i övrigt också.

Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.