Etikettarkiv: Nuclear Blast

Soilwork – Verkligheten

ARTIST: Soilwork
TITEL: Verkligheten
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SOILWORK har tagit sin rundliga tid på sig att färdigställa “Verkligheten”, runt 4 år efter det att “The Ride Majestic” såg till att drämma i med rejält med episk mäktighet kommer bandet från Helsingborg till skott med nytt material.

SOILWORK har alltid varit väldigt duktiga på det där med fläskiga refränger, och det är framför allt detta som jag tar med mig som en av de verkligt stora poängerna med “Verkligheten”. Bandet skämmer bort oss lyssnare med fullständigt majestätiskt svävande refränger i snart sagt varenda låt på den här skivan. Arrival var som förstasingel ganska standard-SOILWORK; hemtamt, bra hantverk, ett satans driv och en verkligt bra refräng. Men det finns en hel del andra låtar på den här skivan som är betydligt bättre i fråga om både refränger och mäktighet. The Nurturing Glance är ett exempel på en sån låt som dessutom har ett tydligt retroblickande anslag. Ett överlappande från sångaren Björn Strids och gitarristen David Anderssons hyllade sidoband THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA? Jag klagar sannerligen inte i vilket fall.

Duon med AMORPHIS Tomi Juotsen, Needles & Kin där Joutsen sannerligen ger Strid en match om pengarna i fråga om närvarande och intensiv sång, och avslutande You Aquiver som har just en refräng som är så fantastiskt hejig att den nästan slirar över på fel sida ostighetsskranket.

Strid är ju ett kapitel i sig, och han är precis lika episkt bra som vanligt, men jag tycker att jag vill lyfta fram gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret som på “Verkligheten” växlar ut så fruktansvärt med genomarbetat gitarrspel som får varenda låt att lyfta. Greppen är förvisso de förväntade, men de här herrarna behärskar dem till fulländning – shred, snygga melodiska slingor, vemodsbölande, och snortajt riffande – kolla bara in The Ageless Whisper för alla dessa inslag. Att vi dessutom får lite discokomp från nyinkomne Bastian Thusgaard på trummor är bara att betrakta som en bonus.

Thusgaard har ju rejäla skor att fylla efter det att Dirk Verbeuren lämnade för MEGADETH, och han gör det riktigt bra. Det liras, likt Verbeuren, för låten. Kanske mer så än innan, för belgaren var så briljant att han nästan tog över varje låt – nu får andra musiker och framför allt låtmaterialet chans att komma fram mer. Jag gillar det rent magiska blastgroovandet som dansken piskar på i inledningen av When The Universe Spoke, för övrigt en av de bästa låtarna på hela skivan, och hans toktvåtaktande genom i stort sett hela låten. Här tänder SOILWORK till på varenda cylinder, och det skulle inte förvåna mig om denna låt kommer bli en favorit hos många.

“Verkligheten” är en riktigt bra, genomarbetad och till stora delar oerhört vacker skiva. SOILWORK skämmer bort sina lyssnare med så mycket öronmumma att jag vet med mig att det inte bara kommer vara jag som  kommer återvända till den här skivan mycket under 2019. Kolla in den.

Immortal – Northern Chaos Gods

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: “Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given “All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta “March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

“Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att “Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på “Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör “Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.