Etikettarkiv: Nuclear Blast

Accept – Too Mean To Die

ARTIST: ACCEPT
TITEL: “Too Mean To Die”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ACCEPT är tillbaka med sitt sextonde fullängdsalbum “Too Mean To Die”, och det första vi behöver göra är kanske att etablera: är detta ACCEPT eller är det “ACCEPT”? Alltså, kan du leva  med att bandet sedan återuppväckelsen 2010 med “Blood Of The Nations” är aktiva igen, men under en något annan flagg än vad som hissades back in the days? Wolf Hoffman är såklart konstanten, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller, mest noterbart antagligen sångaren Mark Tornillo som axlar Udos mantel och även om det i alla fall live och sammanflätat med bandets alla klassiska gamla örhängen fungerar riktigt bra så är det kanske inte samma sak. Mindre pungkulor och mera läsglasögon, liksom. Alltså: hur du ställer dig till att detta nyare ACCEPT avgör ganska mycket hur du kommer att bedöma “Too Mean To Die”.  Det är nämligen ett naturligt kapitel i det Nya Testamentet av ACCEPT, vilket innebär att det låter bra likt plattor som “Stalingrad”, “Blind Rage” och “The Rise Of Chaos“, och där någonstans vet du antagligen vad du tycker om det. Om du nu har koll på bandet sen tiderna innan, för ärligt talat? Om man inte har koll på ACCEPT för att de var det de var på 80-talet så finns nog ganska liten anledning att skaffa sig det nu. Därtill är konkurrensen om lyssnarna för hård, och utan nostalgins skimmer är inte det här bandet lika intressant.

Personligen har undertecknad ett relativt enkelt test när det gäller nya ACCEPT: närvaro. De gånger bandet träffar rätt så drar de in och jag är liksom där, lika osvikligt som att jag zoonar ut när de inte lyckas fånga mitt intresse och blir mellanmjölk. På “Too Mean To Die” samsas dessa två ytterligheter, och det bästa exemplet är antagligen när The Undertaker lyckas få mig att haja till och lyssna medan tankarna omedelbart vandrar iväg när efterföljande Sucks To Be You går igång. Självklart bjuds det på hockeykörer och episka refränger så det står härliga till, men det går inte att komma ifrån: det här är ett ojämnt album. Det är också för långt, närmare 52 minuter hade med lätthet varit möjligt att skära till under 40 för en mer kondenserad upplevelse. Allra bäst är man i spåren Zombie Apocalypse, powerballaden The Best Is Yet To Come och How Do We Sleep. Allra sämst är man i Not My Problem, meningslösa och instrumentala Samson And Delilah samt Sucks To Be You. Höga berg och djupa dalar.

Ändå. Spela den här skivan 5-10 gånger så kommer du, precis som den här skribenten, att gå runt och nynna på refrängerna till låtar som Overnight Sensation och No Ones Master, de där som inte sticker ut. Det betyder antagligen något, kanske att ACCEPT är samma band ändå trots allt och att alla vi som envisas med att se det nya “ACCEPT” som ett eget band inte har fattat något något?

Michael Schenker Group – Immortal

ARTIST: Michael Schenker Group – MSG
TITEL: “Immortal”
RELEASE: 2021
BOLAG: 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Alltså… visst. Jag skäms lite. MSG – MICHAEL SCHENKER GROUP – är kanske mest känt för just gitarristens klassiska gura och att de hade en låt vid namn Attack Of The Mad Axeman en gång i tiden – inte för sin cred. Prick inget har ändrats i samband med att man släpper “Immortal”, 50-årsjubileet för just herr Schenker, och det är ju ostigt så det förslår. Alltså skäms man lite nu när man faktiskt gillar rätt mycket av det man hör… Här serveras nämligen okonstlad heavy metal rakt från Tyskland med gästsångare som Ralph Scheepers, Joe Lynn Turner och Ronnie Romero och helt plötsligt står man där med näven höjd i luften och diggar. Ostigt eller inte, the heart wants what the heart wants…

10 låtar serveras. och det är en aning ojämn soppa som bjuds, till stora delar beroende på vem som sköter just vokalerna. När Scheepers sjunger går det gärna fort, och ett spår som inledande Drilled To Kill är nästan lite klassisk tysk speed metal medan Don’t Die On Me Now med Joe Lynn Turner vid mikrofonen lika självklart har en vibb av 80-talets musikaliska och lite tyngre hårdrock. Det hänger såklart ihop, och kanske är det därför den här klacksparken till skiva fungerar så bra trots allt? Det finns en ärlighet i allt, och det känns nästan som att lyssna på ett blandband eftersom det blir så stor variation – och mitt i allt står han ändå såklart trygg och självklar- Beväpnad med sin karakteristiska gitarr: Michael Schenker.

Enslaved – Utgard

ARTIST: Enslaved
TITEL: Utgard
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland lönar det sig att inte vara ett jättefan av ett band, men ändå tycka att de gör, stundtals, intressant musik. Så förhåller det sig med mig och ENSLAVED. Jag har lyssnat sporadiskt, och ibland tyckt att det bandet gör är bra. Alltid intressant, men ibland inte så bra.

I floran av de norska banden så står dock bandet som särpräglat. I stort sett alla andra band förhåller sig till detta gäng som har bytt hemvist ett antal gånger inte bara geografiskt. Och de har något visst – det är alltid ystra krumsprång och stort mod i bandets musik. De ger fan i vad andra tycker och gör sin grej för att de kan.

“Utgard” är bandets 15:e fullängdare, och omslaget fick mig att se fram emot lyssningarna. Odins korpar som stirrar ut över ett nästan öde landskap – jättarnas land Utgard. Och skivan klaffar ibland. Den episka Jettegryta är fantastisk. Sequence är vacker med fint samspel i olika sångstilar, och den är skruvat proggig. Homebound, Storms Of Utgard och avslutningen med Distant Seasons är låtar som engagerar och berör. Resten av skivan antingen gillar jag inte, eller har svårt att minnas alls.

Produktionen är bra och organisk, och samtliga musiker kan ju sina saker så det är inte här det brister. Men förväntar man sig ett helgjutet album då funkar inte “Utgard”.