Etikettarkiv: Nuclear Blast

White Stones – Kuarahy

ARTIST: WHITE STONES
TITEL: Kuarahy
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Martin Mendez, basist extraordinairé i OPETH gräver sig ner i dödsmetallmyllan med sitt nya projekt WHITE STONES och debuten “Kuarahy” (betyder väl “förmörkelse”, ungefär?) – och det med ett udda och ganska spännande resultat. Redan från första riktiga låten – vi räknar inte inledande instrumentala titelspåret – Rusty Shell visar man upp ett närmast hypnotiskt riffande i kombination med ganska guttural growl. Det är, kort sagt, riktigt långt från hur just OPETH låter numera och det är nog halva syftet.

WHITE STONES är i inspelningsläge en trio, där Mendez hanterar allt strängbändande, Jordi Farré trumspelet och Eloi Boucherie growlandet. Man samspelar fint, och i låtar som Worms, Drowned In Time och Guyra är märkliga men fina. Riffen känns till och med som om de är skrivna av just en basist snarare än en klassiskt skolad kompgitarrist, och det ger låtarna en lite speciell känsla.

Ganska trevligt, för det blir en skiva som sticker ut ur mängden med ett eget sound och ett eget anslag. Det väcker förhoppning om att detta inte bara är en “one-off” och kan växa till något livskraftigt på egna ben.

The Night Flight Orchestra – Aeromantic

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I vissa hänseenden är det lätt att avfärda ett band som THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA som ett band som verkligen inte tillför något annat än en stunds förströelse utan någon som helst originalitet. Och visst, TNFO har ett utmärkande drag – det är ett band som kanske lite mer än andra band existerar för att medlemmarna ska kunna skapa ett band som är så totalt 80-talsdyrkande att David Coverdale borde få provision på bandets skivor.

Om det nu inte hade varit så att vi både har ett behov som bandet faktiskt fyller, och att de stundtals får till låtar som är riktigt bra.

“Aeromantic” är bandets femte platta. Spontant känner jag att den är minst 4 låtar för lång – någon i bandet borde ha haft sinnesnärvaro att vara strängare vid urvalsprocessen av låtar. Nu känns låtar som Servants Of The Air  Curves, Transmissions, Carmencita Seven och Sister Mercurial som ren utfyllnad, och det är synd när resten av skivan består av bra, och i vissa fall riktigt bra, låtar.

Den första rejäla drapan är Divinyls som jag har älskat förbehållslöst sedan jag hörde den som singel. Med ett fett driv och en refräng att dö för så tycker jag, fortfarande, att det inte bara är den bästa låten på skivan – den är en av TNFOs allra bästa låtar överhuvudtaget.

Överhuvudtaget älskar jag hur bandet lyckas få till ett sväng genom i stort sett hela plattan. När detta dessutom paras ihop med en episk känsla som gjord för att köra bil till (om en nu skulle vilja det) som i Golden Swansdown då blir det ju magiskt.

Som vanligt skämmer bandet bort oss med solida insatser från samtliga musiker – Björn Strid sjunger med ett löd som såklart imponerar, vilket också gäller Anna-Mia Bonde och Anna Brygård. Det vore en nåd att stilla bedja om att släppa fram dem mer på kommande plattor, och då i rollen som leadsångare. David Andersson och Sebastian Forslund lyfter många av låtarna till skyhöga nivåer med sitt gitarrspel medan kompet bestående av Sharlee D’Angelo på bas, Jonas Källsbäck på trummor och Richard Larsson på keyboard visar hur bra det blir när kompet lirar som ett instrument.

Gillar man THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så kommer “Aeromantic” bli ytterligare en skiva att njuta av – låt vara med vissa förbehåll.

Enforcer – Zenith

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?