Etikettarkiv: Nuclear Blast

Paradise Lost – Medusa

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det ”nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta ”Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!

Accept – The Rise Of Chaos

ARTIST: Accept
TITEL: The Rise Of Chaos
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Skrivkramp, alltså…? Så enerverande. Här sitter jag med ACCEPT i öronen, denna gigant inom metalscenen som skivdebuterade redan 1979, och släppte klassiker som ”Breaker” och ”Balls To The Wall” innan de flesta av er var födda, och så vill orden inte riktigt ta form på skärmen. Jag sitter och filosoferar en stund kring skrivkramp, och föreställer mig det som en fysisk varelse, ett litet, svart och hårigt monster (lite som Morran i Mumintrollen) som ränner omkring inne bland hjärnvindlingarna och äter ord och meningar innan dessa hinner ta form och fly tankarnas fängelse…

…och det är där någonstans det slår mig. Anledningen till att jag inte riktigt vill hitta ord att kommentera nya ACCEPT-släppet ”The Rise Of Chaos” med, är att det egentligen inte finns så mycket att säga. Det är klassisk thrash, och det hörs att det är ACCEPT. Gitarrljudet går att spåra ända tillbaks till klassiker som t.ex. just Breaker, produktionen är oklanderlig, det finns en hel del ganska prydliga riff, och Mark Tornillo på sång är måhända inte Udo – bara Udo är Udo – men både hans stil och förmåga är klart godkända. Grejen är bara den att… tja, klorna kanske är lite för välklippta? Låtmaterialet är i ärlighetens namn en smula slätstruket.

Visst, det finns ljusglimtar. Lite långsammare Worlds Colliding är riktigt mäktig, Carry The Weight har en vacker refräng, titelspåret Rise To Chaos svänger bra, och inledande Die By The Sword är väl hyggligt trallvänlig. I övrigt andas ganska många av kvarvarande spår tyvärr, och det bär mig emot att behöva säga det, givet vilken ikonstatus ACCEPT har, utfyllnad. Det är alls inte dåligt, det är bara inte särskilt märkvärdigt.

När jag tänker på det – det kanske är fler än jag som har haft lite skrivkramp…?

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte ”motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års ”Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: ”Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

”Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas ”rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ‘n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.