Etikettarkiv: Nuclear Blast

Lamb of God – Lamb of God

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, “VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!

 

 

 

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: “Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets “Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. “Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som “Shades Of God”, “Icon” och “Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

“Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!

 

Testament – Titans Of Creation

ARTIST: TESTAMENT
TITEL: “Titans Of Creation”
RELEASE: 3/4 2020
BOLAG: Nuclear  Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

TESTAMENT, legendarer i thrashgenren, håller numera fanan efter att SLAYER somnat in samtidigt som ANTHRAX, MEGADETH och METALLICA ebbat ut och blivit ointressanta. Ska man ha Bay Area-thrash med rutinerade rävar som fortfarande har bett så är det helt enkelt hit man får vända sig. “Titans Of Creation” är trettonde fullängdaren sedan debutplattan “The Legacy” släpptes -87, och man bygger fortfarande på samma grundpelare; Chuck Billys karakteristiska sång, vassa riff och solon från Alex Skolnick/Eric Peterson och galopperande svängigt trumspel, numera av Gene Hoglan. Bandet är kryddat med Steve DiGiorgio på bas, och utgör alltså en minst sagt tung kvintett.

“Titans Of Creation” följer i färdriktningen av de senaste plattorna, och bjuder på så sätt inte på några överraskningar. Det är lätt att digga hårt när bandet släpper loss pärlor som The Healers, Dream Deceiver, WWIII, illersnabba Curse Of Osiris eller någon av singlarna Children Of The Next Level och Night Of The Witch. Det är precis det TESTAMENT man förväntar sig och vill ha – men allt är ändå inte frid och fröjd i lägret, och detta är ingen oreservad hyllning. Detta är nämligen en skiva som är för lång för sitt eget bästa, och helheten hade absolut stärkts med lite resolut klippning och trimning. Ett bra exempel är City Of Angels, som visserligen innehåller en cool text och snyggt solospelande, men ändå tillåts såsa runt i över 6:40 – för att sedan följas av ganska svaga Ishtar’s Gate. Det blir lite trist, rentav.

Summerat är “Titans Of Creation” förstås inte en skiva som mäter sig med bandets diskografiska höjdpunkter – det är väl närapå omöjligt! – men helt klart tillräckligt vasst och relevant för att det slitna uttrycket “gammal är äldst i moshpiten” kan användas!