Etikettarkiv: Nuclear Blast

Enslaved – Utgard

ARTIST: Enslaved
TITEL: Utgard
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland lönar det sig att inte vara ett jättefan av ett band, men ändå tycka att de gör, stundtals, intressant musik. Så förhåller det sig med mig och ENSLAVED. Jag har lyssnat sporadiskt, och ibland tyckt att det bandet gör är bra. Alltid intressant, men ibland inte så bra.

I floran av de norska banden så står dock bandet som särpräglat. I stort sett alla andra band förhåller sig till detta gäng som har bytt hemvist ett antal gånger inte bara geografiskt. Och de har något visst – det är alltid ystra krumsprång och stort mod i bandets musik. De ger fan i vad andra tycker och gör sin grej för att de kan.

“Utgard” är bandets 15:e fullängdare, och omslaget fick mig att se fram emot lyssningarna. Odins korpar som stirrar ut över ett nästan öde landskap – jättarnas land Utgard. Och skivan klaffar ibland. Den episka Jettegryta är fantastisk. Sequence är vacker med fint samspel i olika sångstilar, och den är skruvat proggig. Homebound, Storms Of Utgard och avslutningen med Distant Seasons är låtar som engagerar och berör. Resten av skivan antingen gillar jag inte, eller har svårt att minnas alls.

Produktionen är bra och organisk, och samtliga musiker kan ju sina saker så det är inte här det brister. Men förväntar man sig ett helgjutet album då funkar inte “Utgard”.

Heathen – Empire Of The Blind

ARTIST: HEATHEN
TITEL: “Empire Of The Blind”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

San Franciscos HEATHEN kan vara det bästa bandet du inte har koll på i hela världen, i alla fall om vi snackar rutinerade rävar som levererar Bay Area Thrash. Deras klassiker “Breaking The Silence” från -87 är en av de starkare plattorna genren har att erbjuda, 2010 års “The Evolution Of Chaos” visar att bandet åldrats som ett årgångsvin och nu är det dags för “Empire Of The Blind” att ställa skåpet. 12 låtar, 47 minuter är vad herrar Lee Altus och Kragen Lum (gitarr),  David White (sång) och nya Jason Mirza (bas) samt Jim DeMaria (trummor) behöver för att placera sagda möbel stabilt i hörnet.

Musikaliskt snackar vi thrash med melodiska och episka anslag, och låtar som The Gods Divide, Sun In My Hand, Empire Of The Blind, A Fine Red Mist och The Blight tillhör bandets finare stunder totalt sett.  Det är en fin mix av hårdare thrashlåtar och snygga refrängdrivna spår som sätter sig på hjärnan – har du inte koll på HEATHEN sedan innan rekommenderas du att åtgärda det omedelbart!

Lamb of God – Lamb of God

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, “VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!