Etikettarkiv: Nuclear Blast

Enforcer – Zenith

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?

Children Of Bodom – Hexed

ARTIST: BCHILDREN OF BODOM
TITEL: Hexed
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag ska erkänna med en gång: jag gillar inte CHILDREN OF BODOM. Har inte lyssnat på någon av deras skivor mer än sporadiskt om jag tittar i backspegeln, och de erfarenheter jag har av bandet är grälla keyboardmattor som ekar över festivalbesökare på det mest gräsliga av sätt. Det är med andra ord med rätt stor förvåning jag konstaterar att jag faktiskt spelat nya skivan “Hexed” en hel massa gånger, och att jag finner bandets leverans välavvägd och snygg. Har de alltid låtit såhär utan att jag fattat det? Antagligen.

“Hexed” är förstås Alexi Laihos skapelse, han är bandets motor och driver allt framåt, det framgår tydligt även om man inte är ett långtida fan. Här finns drivna och snygga låtar som This Road, Under Grass And Clover, Plattitudes And Barren Words, och det är egentligen bara ett tag under titelspåret som jag tycker att man borde rycka strömsladden ur keyboarden då den tillåts ta över för mycket. I övrigt har detta vuxit ut till en träningskompis som får mig att reflektera över att den här skivan ger mig en hel del av det som IN FLAMES inte längre gör. “Mello-death” med snyggt gitarrspel. Hyggligt enkla refränger som sätter sig i skallen. Leende på läpparna.

Känns lite som om man är en surgubbe som yrvaket tittar upp och konstaterar att saker och ting inte är som man trodde. Exempelvis lyssnar jag på CHILDREN OF BODOM, och det är riktigt bra. Tur man vaknade i tid för att ha chansen att ta igen saker man missat… betyget har mersmak. Jag velar och ändrar mig fram och tillbaka mellan 7 och 8 mest hela tiden.

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.