Etikettarkiv: Post-Hardcore

Déluge – Ægo Templo

ARTIST: Déluge
TITEL: Ægo Templo
RELEASE: 6/11 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag är svag för post-hardcore med black metalinfluenser som låter som HARAKIRI FOR THE SKY har ingått i en ohelig allians med ALCEST så kommer ni högst sannolikt att gilla vad franska DÉLUGE gör på “Ægo Templo” som är bandets andra skiva. Och det är helt i sin ordning för DELUGE gör en del som är väldigt bra på den här skivan.

När allt stämmer som i låtar som Abysses  eller Ægo Templo och den där känslomässiga svallvågen som är det som drar mig till den här typen av musik dundrar in med full kraft, ja då är det lätt att överväga att ta fram de höga betygen. Men “Ægo Templo” är en skiva som lider av för ojämnt och aningens för stagnerat låtskriveri. Många av låtarna antingen smälter ihop för mig, alternativt innehåller element som känns aningen för tunna eller i ärlighetens namn helt förfärliga. Spoken word-partiet i Gloire au Silence  får mig, de facto, att längta efter tystnad.

DÉLUGE är ett band som, stundtals, visar upp fantastisk potential, men som inte lyckas leverera en skiva där helheten har vässats till skarpa vapen. Då hjälper det inte att “Ægo Templo” har en produktion som är helt fantastisk.

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. “All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

“Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom “Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på “All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

“Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än “All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.