Etikettarkiv: Slayer

Årsbästalista 2018 – Robert

Musikåret 2018 – riktigt bra! Ett par toppar som nådde otroligt högt, samt flera riktigt vassa skivor från gamla rutinerade rävar. Att peta alster från JUDAS PRIEST, ALICE IN CHAINS, IMMORTAL, DIMMU BORGIR med flera från den yppersta toppen svider, men ni vet hur det är – there can be only ten. Och musikåret destillerade fram dessa…

Topp 10 skivor

10. CRESCENT – The Order Of Amenti

CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman.

Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!

9. EVIL WARRIORS – Fall From Reality

Alltså… namnet på det här bandet kan ju få en att ta sig för pannan och undra hur de tänkte – men ser man bortom det så döljer sig en av de ondaste riffpartjane som kokats ihop på en black metal-platta från Tyskland på.. ja.. någonsin? Dra mig baklänges vad bra det är.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag tror fanken inte Nergal och BEHEMOTH kan göra något fel. Inte ens när de ska följa upp smått legendariska “The Satanist” så går de i fällan och försöker sig på en given uppföljare – istället kommer en dynamisk, nytänkande extremmetalplatta med… popmelodier och barnkörer. Och man kommer undan med det med den äran.

7. UADA – Cult Of A Dying Sun

När amerikanska black metal är riktigt riktigt bra så river den djupa sår i själen. Gräver fram allt du har gymt i dina inre skrymslen, oavsett om det är ångest, kärlek, sorg eller rädsla. UADA och deras andra platta “Cult Of A Dying Sun” är en sån skiva. Gåshud från start till mål, typ.

6.SLÆGT – The Wheel

Danska SLÆGT är sjukt intressanta. De går sin egen väg, och mixar rock’n’roll, black metal, döds och heavy metal, och det på ett sätt som får en att längta efter resten av bandets karriär. För det här kan väl bara sluta väl, right? Gör man den här skivan som fullängdare nummer två så har man något speciellt på gång…

5. BLACK FAST – Spectre Of Ruin

Årets argaste skiva?

Sannolikt. Och det är ju bra!

BLACK FAST har meckat ihop en häxbrygd av thrash, heavy och black metal som träffar lyssnaren som en högerslägga rakt i fejset. På nåt märkligt sätt har de rackarna lyckats få dit ett helt knippe melodier och bra låtar dessutom. Svårt att värja sig då!

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

NECROPHOBIC har ett par ess i rockärmen sedan tidigare. En skiva som “Hrimthursum” går ju liksom inte av för hackor, och när då “Mark Of The Necrogram” från 2018 nästan äter den till frukost så vet man att det när något speciellt. Innehåller förövrigt årets låt, Tsar Bomba!

3. SKELETONWITCH – Devouring Radiant Light

Alltså… gitarrspelet på den här skivan får mig att tappa andan en aning. Känslan. Riffen. Slingorna. Drivet. Det är underbart, och att SKELETONWITCH kunde producera såna här starka låtar över en hel skiva hade jag ingen aning om. Förrän nu då. Sent ska syndaren vakna.

2. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Egentligen finns det inte ett smack som talar för att detta ska gå hem på bred front. Kolsvart lyrik, låtar runt 10-minutersstrecket och ett totalt introvert perspektiv på livet… det är liksom motsatsen till populistiskt, så att säga. Och lik förbannat står man där, med HARAKIRI FOR THE SKY’s fjärde giv i högtalarna och fulgrinar för att det är så vackert och sorgligt på en och samma gång. Och kan inte annat än att älska skivan, trots att den är så… otymplig att älska. Livet är verkligen fantastiskt.

1. TRIBULATION – Down Below

Ärligt talat – i slutänden var det inte mycket att bråka om. Hur bra skivor de andra kandidaterna än släppt så har mitt hjärta tillhört “Down Below” sedan den dag den släpptes – och då trodde jag inte att TRIBULATION skulle ha en chans att överträffa sig själva efter förra given “Children Of The Night”. Detta kommer att gå till historien som en klassiker, och vi ska vara glada att vi får leva i det här bandets tidsålder.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets liveskiva
Flera bra kandidater i år (sa jag att det är ett starkt musikår?), men till slut går det inte att värja sig mot OPETH och deras “Garden Of The Titans”. Filmningen utomhus med de underbart vackara röda klipporna tillsammans med setlistan gör detta till något alldeles extra.

Årets blunder
MACHINE HEAD har några av världshistoriens starkaste skivor på resumén (“The Blackening” tronar till exempel allra högst på listan över bra skivor 2006-2015), men med årets “Catharsis” lägger bandet en rejäl bajskorv. Vad fan hände?

Årets hårdrocksexportörer
Danmark. Ja, jävlar vad Danmark exporterat hårdrock på senare tid. Nykomlingar som SLAEGT, TAPHOS, PHRENELIT, UNDERGANG och RISING trängs med gamla ess som KING DIAMOND, D.A.D och VOLBEAT. Imponerande att det där landet levererat så bra.

Årets “Ett värdigt slut”
SLAYER har alltså bestämt sig för att hänga upp handduken, och man reser världen runt för att tacka för sig. Genom att ge samtliga närvarande ett rejält kok stryk! Det är så bra, och känns så värdigt att de här legendarerna får avsluta så här. Hell, SLAYER!

Live: Slayer på Hovet, Stockholm 2018

ARTIST: Slayer
LOKAL: Hovet, Stockholm
DATUM: 5 december, 2018

På Hovet en nermörk och regntung decemberkväll tar vi farväl av och får ta del av ett mäktigt avslut och en ärofull sorti av ett Slayer som alltjämt 37 år efter starten är i högsta grad relevant.

Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström
Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström

Lamb of God
Visst hade jag gärna återsett ANTHRAX ännu en spelning, de är alltid bra på scen, och kanske ännu hellre sett OBITUARY en första gång men med starttid 18.10 fanns ingen chans att hinna i tid efter jobbet när en bor och arbetar i Stockholms glesbygd. För den som inte heller känner att en riktigt orkar ett sextimmars pass med tungmetall mitt i veckan kändes det lagom att glida in på Hovet i tid till att LAMB OF GOD äntrar scenen. Publiken är på plats i stora skaror och bandet genomför en bra spelning utan att imponera med något speciellt. En helt okej uppvärmning för det vi alla är här för.

Lamb of God. Foto: Amelie Schenström

Slayer
Det känns som att en kollektiv rysning går genom den flertusenhövdade publiken när introt drar igång och Tom Araya, Kerry King och de andra kliver in på scenen. Publiken är hängiven och kan sin Slayeristik. Allsången excellerar. Den ystra ringdansen (ett av redaktör Martins uttryck) i form av en mäktig circle pit rullar på genom varenda låt, endast då och då avbruten av lite mer halvprivat grupp-moshande.

Efter nästan fyra årtionden som band, med en pågående avskedsturné runt världen som nu är inne på andra halvåret och en konsertfrekvens på två kvällar av tre senaste månaden, kunde en tro att bandet skulle visa någon slags trötthet. Att Araya någon gång kunde känna sig blasé över att sjunga sig igenom Black Magic från -83 års debutalbum för femtioelfte gången. Att King skulle tröttnat bara något lite på att spela sina och Jeff Hannemans tonårsskapelser. Av något sådant syns inte det minsta spår. Intensiteten och spelglädjen tycks vara på högsta topp även denna kväll. Bortemot två timmars kompakt musikupplevelse bjuds. Araya ser nästan oförskämt lycklig ut när han blickar ut över sin likaledes lyckliga publik.

Spellistan är ingen överraskning, samma låtar körs i stort sett varje konsert under denna avskedsturné. Och det är gott så, publikfavoriterna regnar som blodiga spön i backen med låtar alltifrån debutalbumet fram till sista plattan Repentless med därmed i stort sett hela karriären representerad.  Vilket bara visar på den oerhörda styrkan i bandets låtskatt.

Stående ovationer i fulla tio minuter, även från sittplatsläktarna, avslutar. Tom Araya står stilla framför publiken och tar emot jublet utan åthävor, han bara förflyttar sig sakta längs scenkanten steg för steg så att alla i publiken kan känna sig sedda. Slutligen och sist går han fram till trum-podiet och tar upp ett papper innan han vänder sig om; “Jag kommer sakna er alla” är det sista vi på staplande svenska hör från frontmannen denna nästan makabert mäktiga kväll. Vi kommer att sakna SLAYER.

Kerry King, Slayer. Foto: Robert Sandström.
Slayer på Hovet. Tom Araya, Paul Bostaph och Kerry King. Foto: Robert Sandström.
Slayers avslutande back drop tillsammans med låten Angel of Death är bandets hyllning till Jeff Hanneman. Foto: Robert Gustafsson.

Live: Slayer på Copenhell

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan “Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – “Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!