Etikettarkiv: Slayer

Testament – Titans Of Creation

ARTIST: TESTAMENT
TITEL: “Titans Of Creation”
RELEASE: 3/4 2020
BOLAG: Nuclear  Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

TESTAMENT, legendarer i thrashgenren, håller numera fanan efter att SLAYER somnat in samtidigt som ANTHRAX, MEGADETH och METALLICA ebbat ut och blivit ointressanta. Ska man ha Bay Area-thrash med rutinerade rävar som fortfarande har bett så är det helt enkelt hit man får vända sig. “Titans Of Creation” är trettonde fullängdaren sedan debutplattan “The Legacy” släpptes -87, och man bygger fortfarande på samma grundpelare; Chuck Billys karakteristiska sång, vassa riff och solon från Alex Skolnick/Eric Peterson och galopperande svängigt trumspel, numera av Gene Hoglan. Bandet är kryddat med Steve DiGiorgio på bas, och utgör alltså en minst sagt tung kvintett.

“Titans Of Creation” följer i färdriktningen av de senaste plattorna, och bjuder på så sätt inte på några överraskningar. Det är lätt att digga hårt när bandet släpper loss pärlor som The Healers, Dream Deceiver, WWIII, illersnabba Curse Of Osiris eller någon av singlarna Children Of The Next Level och Night Of The Witch. Det är precis det TESTAMENT man förväntar sig och vill ha – men allt är ändå inte frid och fröjd i lägret, och detta är ingen oreservad hyllning. Detta är nämligen en skiva som är för lång för sitt eget bästa, och helheten hade absolut stärkts med lite resolut klippning och trimning. Ett bra exempel är City Of Angels, som visserligen innehåller en cool text och snyggt solospelande, men ändå tillåts såsa runt i över 6:40 – för att sedan följas av ganska svaga Ishtar’s Gate. Det blir lite trist, rentav.

Summerat är “Titans Of Creation” förstås inte en skiva som mäter sig med bandets diskografiska höjdpunkter – det är väl närapå omöjligt! – men helt klart tillräckligt vasst och relevant för att det slitna uttrycket “gammal är äldst i moshpiten” kan användas!

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Årsbästalista 2018 – Robert

Musikåret 2018 – riktigt bra! Ett par toppar som nådde otroligt högt, samt flera riktigt vassa skivor från gamla rutinerade rävar. Att peta alster från JUDAS PRIEST, ALICE IN CHAINS, IMMORTAL, DIMMU BORGIR med flera från den yppersta toppen svider, men ni vet hur det är – there can be only ten. Och musikåret destillerade fram dessa…

Topp 10 skivor

10. CRESCENT – The Order Of Amenti

CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman.

Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!

9. EVIL WARRIORS – Fall From Reality

Alltså… namnet på det här bandet kan ju få en att ta sig för pannan och undra hur de tänkte – men ser man bortom det så döljer sig en av de ondaste riffpartjane som kokats ihop på en black metal-platta från Tyskland på.. ja.. någonsin? Dra mig baklänges vad bra det är.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag tror fanken inte Nergal och BEHEMOTH kan göra något fel. Inte ens när de ska följa upp smått legendariska “The Satanist” så går de i fällan och försöker sig på en given uppföljare – istället kommer en dynamisk, nytänkande extremmetalplatta med… popmelodier och barnkörer. Och man kommer undan med det med den äran.

7. UADA – Cult Of A Dying Sun

När amerikanska black metal är riktigt riktigt bra så river den djupa sår i själen. Gräver fram allt du har gymt i dina inre skrymslen, oavsett om det är ångest, kärlek, sorg eller rädsla. UADA och deras andra platta “Cult Of A Dying Sun” är en sån skiva. Gåshud från start till mål, typ.

6.SLÆGT – The Wheel

Danska SLÆGT är sjukt intressanta. De går sin egen väg, och mixar rock’n’roll, black metal, döds och heavy metal, och det på ett sätt som får en att längta efter resten av bandets karriär. För det här kan väl bara sluta väl, right? Gör man den här skivan som fullängdare nummer två så har man något speciellt på gång…

5. BLACK FAST – Spectre Of Ruin

Årets argaste skiva?

Sannolikt. Och det är ju bra!

BLACK FAST har meckat ihop en häxbrygd av thrash, heavy och black metal som träffar lyssnaren som en högerslägga rakt i fejset. På nåt märkligt sätt har de rackarna lyckats få dit ett helt knippe melodier och bra låtar dessutom. Svårt att värja sig då!

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

NECROPHOBIC har ett par ess i rockärmen sedan tidigare. En skiva som “Hrimthursum” går ju liksom inte av för hackor, och när då “Mark Of The Necrogram” från 2018 nästan äter den till frukost så vet man att det när något speciellt. Innehåller förövrigt årets låt, Tsar Bomba!

3. SKELETONWITCH – Devouring Radiant Light

Alltså… gitarrspelet på den här skivan får mig att tappa andan en aning. Känslan. Riffen. Slingorna. Drivet. Det är underbart, och att SKELETONWITCH kunde producera såna här starka låtar över en hel skiva hade jag ingen aning om. Förrän nu då. Sent ska syndaren vakna.

2. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Egentligen finns det inte ett smack som talar för att detta ska gå hem på bred front. Kolsvart lyrik, låtar runt 10-minutersstrecket och ett totalt introvert perspektiv på livet… det är liksom motsatsen till populistiskt, så att säga. Och lik förbannat står man där, med HARAKIRI FOR THE SKY’s fjärde giv i högtalarna och fulgrinar för att det är så vackert och sorgligt på en och samma gång. Och kan inte annat än att älska skivan, trots att den är så… otymplig att älska. Livet är verkligen fantastiskt.

1. TRIBULATION – Down Below

Ärligt talat – i slutänden var det inte mycket att bråka om. Hur bra skivor de andra kandidaterna än släppt så har mitt hjärta tillhört “Down Below” sedan den dag den släpptes – och då trodde jag inte att TRIBULATION skulle ha en chans att överträffa sig själva efter förra given “Children Of The Night”. Detta kommer att gå till historien som en klassiker, och vi ska vara glada att vi får leva i det här bandets tidsålder.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets liveskiva
Flera bra kandidater i år (sa jag att det är ett starkt musikår?), men till slut går det inte att värja sig mot OPETH och deras “Garden Of The Titans”. Filmningen utomhus med de underbart vackara röda klipporna tillsammans med setlistan gör detta till något alldeles extra.

Årets blunder
MACHINE HEAD har några av världshistoriens starkaste skivor på resumén (“The Blackening” tronar till exempel allra högst på listan över bra skivor 2006-2015), men med årets “Catharsis” lägger bandet en rejäl bajskorv. Vad fan hände?

Årets hårdrocksexportörer
Danmark. Ja, jävlar vad Danmark exporterat hårdrock på senare tid. Nykomlingar som SLAEGT, TAPHOS, PHRENELIT, UNDERGANG och RISING trängs med gamla ess som KING DIAMOND, D.A.D och VOLBEAT. Imponerande att det där landet levererat så bra.

Årets “Ett värdigt slut”
SLAYER har alltså bestämt sig för att hänga upp handduken, och man reser världen runt för att tacka för sig. Genom att ge samtliga närvarande ett rejält kok stryk! Det är så bra, och känns så värdigt att de här legendarerna får avsluta så här. Hell, SLAYER!