Etikettarkiv: Sludge

Domkraft – Seeds

ARTIST: DOMKRAFT
TITEL: “Seeds”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Att lyssna på DOMKRAFT påminner lite om att titta på tungviktsboxning. Varje slag landar med förödande kraft och tyngd, och likförbannat kan det stundtals kännas som om det är en fjäderlätt dans som pågår. Kan doom sväva?

“Seeds” är bandets tredje skiva, och den bästa de spikat ihop såhär långt i karriären. Framförallt kanske den mest lättillgängliga, och den skiva där bandets långsamma och lite drömmande doom metal verkligen kommer till sin rätt. 7 låtar från inledande titelspåret till avslutande Audiodome innefattar också 1:06 långa mellanspelet Krank Blekhet, men i övrigt så är det ett antal starka kort som presenteras. Into Orbit, Dawn Of Man och Tremors tillhör de personliga favoriterna där bandet gör det där magiska: dance like a butterfly, sting like a bee. Man skulle kunna dra paralleller till ett band som PALLBEARER, men jag anser nog att DOMKRAFT har mer fuzz i sin ljudbild och skapar något eget.

Trion (Martin Wegeland på bas och sång, Anders Dahlgren på trummor och Martin Widholm på gitarr) benämner sin musik som “psychedelic sludge metal” på Metal Archives även om undertecknad envisas med att kalla detta för doom. Kategorisering är inte viktigt: kvalitet är det, och det har “Seeds” så det räcker och blir över. Kolla in!

Horndal – Lake Drinker

ARTIST: HORNDAL
TITEL: “Lake Drinker”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Prosthetic Records

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Bävan. Det är med bävan dessa rader skrivs. För första gången är det dags för denna skribent att dela ut maxbetyget för en skiva på WeRock, 10/10. En sådan sak ska inte tas lättvindigt, och därför har beslutet marinerat i månader från skivans release innan den inre monologen landat i att det är det enda rätta.

“Lake Drinker” är HORNDALs andra fullängdare efter 2019 års bästa svenska skiva “Remains”, och en skiva som rönt stort medial omslag. Artiklar i DN har lyft bandets unika korståg för att belysa historien om hemorten med vilken de delar namn och beröm och höga betyg har under våren duggat tätt. För egen del är det med lätthet den skiva som snurrat flest varv 2021, och ett mycket imponerande statement av bandet som med eftertryck visar att det går att släppa mer än en skiva med historier och fokus på en litet brukssamhälle i Dalarna.

Låtmässigt har bandet tagit ett par snäpp framåt sedan senast. Spår som Rossen, Growing Graves, Town Burner, Ormön eller Horndal’s Blodbad är nästan perfekta i sitt utförande där kvartetten låter sin smutsiga, rockiga sludge bära en historia som berör. Allra bäst kommer det fram i låten Thor Bear – det är kanske inte den personliga favoriten på skivan, men belyser bandets unika sound och identitet mot historien om hur Thorbjörn Fälldin och de andra politikerna svek bygden i samband med nedläggningen av bruket.

Och här hittar vi anledningen till maxbetyget. Låtarna är – förstås – alldeles fantastiskt bra, men det är snarast en grundförutsättning än en anledning och räcker inte på egen hand. Det är historien och bandets inre eld som är pricken över i. Jag kan inte peka på något annat musikaliskt projekt som uppvisar sådan stringens och grundmurad självklarhet för att använda historiska händelser för att påvisa risken med kommersiell blindhet. För i tiden var det nedläggning av ortens bruk och fabrik som utdelade dödsstöten, framöver står striden mot amerikanska IT-jättar som vill exploatera ortens infrastruktur för att maximera sina egna effekter. Sjön Rossen kan nog få stryka med vad Google anbelangar. Tur att HORNDAL inte verkar glömma, slarva eller förlåta, och bestämt sig för att berätta för världen vad som händer.

“Lake Drinker” är skivan att slå på fingrarna såhär långt in på 2021!

Conclave – Dawn Of Days

ARTIST: Conclave
TITEL: Dawn Of Days
RELEASE: 23/4 2021
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag plockade på vinst och förlust upp promon till “Dawn Of Days” som släpps imorgon, men så snart inledningstonen till titellåten slogs an så anade jag att jag skulle gilla den här skivan. Närvarokänslan är i det närmaste total och just den krossande gitarrtonen sätter stämningen på den här skivan på ett lysande sätt.

Gitarristerna Jeremy Kibort (även sång) och Chris Giguere briljerar på dett mycket underhållande sätt rakt igenom plattan, och det behövs, för CONCLAVE satsar på låtar som gärna sträcker ut sig över fler minuter än 6. Vid ytterst få tillfällen känner jag att min uppmärksamhet drar iväg åt andra håll, och jag vet inte hur många gånger jag dragit igång skivan igen så fort den har tagit slut.

Den doomiga sludge som CONCLAVE bjuder på har exakt rätt släpighet när detta tarvas, vilket mycket är trummisen Dan Blomquist och basisten (och sångaren) Jerry Ornes förtjänst, och ser till att balansera detta med ett rätt stadigt drivande också. Helt ljuvliga Thrown On Spikes sammanfogar på ett nästan magiskt sätt samtliga element som CONCLAVE handlar om: stämning, släpigt driv, tyngd och mycket bra sång. Gillar ni doom sedan innan så har ni förhoppningsvis koll på CONCLAVE sedan innan. Alla ni andra har en högtidsstund framför er och för egen del har jag fått ytterligare ett band att följa.