Etikettarkiv: Solstafír

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: “Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras “Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

“Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan “In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från “Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är “Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…

 

 

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta “Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, “Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn “Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít SængDýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om “Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl “snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal.  bra är åtminstone “Berdreyminn”…