Etikettarkiv: The Black Dahlia Murder

The Black Dahlia Murder – Nightbringers

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Nightbringers
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

THE BLACK DAHLIA MURDER har seglat upp som ett band som levererar på skiva efter skiva. Det är fint att höra att bandet som i dagarna släppte sitt åttonde album, ”Nightbringers” inte har tappat bettet – det är lika underhållande som vanligt att lyssna på bandet från Detroit.

Möjligen kan kan tycka att gitarrarbetet är lite mer ystert än vad det brukar vara – och det vill inte säga lite då TBDM alltid har levererat stringent ösigt gitarrspel. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet sedan 2016 är hemvist för Brandon Ellis som också lirar i ARSIS. Det släpps på rejält framför allt i solona på ”Nightbringers”.

Det är såklart en hel del grejer som känns välbekanta med bandets musik – det kanske hade varit för mycket begärt av ett band som gör sin åttonde skiva att uppfinna hjulet på nytt – men hantverksmässigt känner jag mig väl omhändertagen av bandet som låter lika spelsuget som vanligt.

Tyngdpunkten ligger – som brukligt  – på höghastighetsmusik. Men TBDM har alltid varit oerhört fina på att lägga in snygga melodier och ett skönt sväng i sina låtar. Fina Kings Of The Nightworld har ett tungt gungande sväng som jag gillar väldigt mycket, och den samsas alldeles ypperligt bredvid As Good As Deads inledning som kan vara bland det mest episka på skivan. Bäst är faktiskt skivans senare hälft, som inleds med Jars, en skoningslös dänga med nästan hysteriskt lir genomgående.

Som alltid imponeras jag väldigt mycket av Trevor Strnads vokala kapacitet. Han har en röst med nästan oändlig variation inom det brutala spektrumet – och det gör stor skillnad i fråga om att höja bra låtar till nästa nivå.

”Nightbringers” är en fin skiva som väl pryder sin plats i THE BLACK DAHLIA MURDERs diskografi. Gitarrmässigt kan det faktiskt vara den bästa. Kolla in den.

Live: The Black Dahlia Murder & Ghost

ARTIST: The Black Dahlia Murder & Ghost
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 5 juli, 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

THE BLACK DAHLIA MURDER

Trevor Strnad leder sitt THE BLACK DAHLIA MURDER i festivalens hittills bästa tekniska smocka med en bravur och en glöd som tar andan ur mig. Den något trötta publiken låter sig villigt ledas i en konsert som jag måste beteckna som festivalens bästa hittills. Jösses, vilken spelglädje bandet visar!

Bandets musik är tekniskt sett en utmaning, och det hade kunnat bli precis hur tråkigt som helst om det inte vore för just denna demonstration av jävlar anamma och ren glädje över att stå på en scen som bandet visar genom prick hela konserten. Och då är det fullständigt omöjligt att inte kapitulera. Moonlight Equilibrium låter exakt så förödande hård som en gaffeltruck in i en tegelvägg. Trummisen Shannon Lucas är killen som bakom Strnad jobbar hårdast – det är en vägg av blastbeats och dubbla bastrummor nästan hela vägen. Och likväl får han det att svänga, ja nästan dansa fram. Jag har alltid varit svag för band som på TBDM-manér älskar att lira i 6/8-delstakt. Det ger rikligt med möjligheter att trots att manglet är så dominerande få musiken att gunga fram. Statutory Ape är ytterligare en låt som växer så fantastiskt live – likadant är det med Necropolis som dånar in i öronen lika ljuvt som fågelsång.

Efter låt tre är publiken helt i Strnads händer – att karln samtidigt som han springer runt och röjer som en vettvilling ändå kan leverera sången på det briljanta sätt han gör är inget annat än en bedrift. Han har också ett vokalt uttryck som är imponerande – skriksången blandas med det djupa growlet helt utan minsta miss. Ibland kan han till och med växla i mitten av ett ord!

Jag har sett bandet flera gånger tidigare – och det jag såg ikväll var det bästa jag sett av bandet överhuvudtaget. Det är med ett mycket stort leende på läpparna som jag går från konserten.

GHOST

GHOSTs spelning på förra årets Getaway var en av höjdpunkterna. I år har bandet uppgraderats till en mycket större scen – min enda undran var hur det skulle bli att se bandet utomhus. Gasklockan gav förra året en intimitet som verkligen lyfte konserten något oerhört. Fast med tanke på hur stor publiken är så är det tur att konserten inte är i Gasklockan. För det är smockfullt framför Blue Stage när bandet går på. Och hade jag någon tvekan om att bandet skulle vara sämre i år än förra året så blåser GHOST alla mina tvivel av banan från första ton. För detta är i dubbel bemärkelse djävligt bra.

Egentligen ligger det något oerhört märkligt i att ett band som spelar ganska mjuk rock får detta mottagande, om det inte vore för två detaljer: låtarna. Och den mycket väl kalkylerade och väl exekverade scenshowen. Och här brädar GHOST så löjligt många band att det inte är någon idé att ens börja räkna. Mellansnacket är sparsmakat. Ett enkelt ”godafton” i början, några sångpresentationer, och ett tack i slutet. Däremellan hinner bandet med att knäcka fullkomligt i Prime Mover, Death Knell, Ritual och ojämförligt bäst Stand By Him. I Genesis, den episkt uppbyggda instrumentala låten sprider sig vad som närmast kan betecknas som ett kollektivt lyckorus och det är inte undra på när man får sig en sådan här konsert till livs.

 

Live: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation

ARTIST: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation
LOKAL: Stora Vega, Köpenhamn
DATUM: 17 maj, 2011

När AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION ut på vägarna i närområdet för WeRocks skribenter Mats Manhammar och Martin Bensch – ja då var det omöjligt för sagda personer att stå emot. På ett välfyllt Vega i Köpenhamn visade minst två band att de minsann vet vad de sysslar med. 

Boråsarna i EVOCATION låter helt okej på platta i lagom dos. Live är jag glad för att bandet endast får en halvtimme, primärt för att jag tycker att sången leverad av Tjompe låter mer än lovligt dålig. Musikaliskt låter det helt okej om bandets musik som är en skön blandning mellan det mer ruffiga soundet från dödsscenen från huvudstaden och det mer melodiska från Göteborg, men jag förstår varför bandet aldrig har slagit igenom i någon större utsträckning då låtarna inte håller någon högre klass och där idéerna känns lite väl urvattnade.

THE BLACK DAHLIA MURDER

Lite annat ljud i skällan blir det när amerikanarna i THE BLACK DAHLIA MURDER går på. Att bandet sköter sin egen soundcheck är riktigt underhållande – att det är viktigt att hålla tiden för bandet förstår man när gitarristen Brian Eschbach säger till ljudteknikern att han har 20 sekunder på sig – sen kommer man dra igång. Och det gör bandet med besked.

The Black Dahlia Murder. Bild: Martin Bensch

Jösses, vilket ös! Everything Went Black från ”Nocturnal” vräks ut med ett ljud som ger rysningar – det är tajt, tungt och förödande energiskt och detta ger effekt på publiken som verkligen börjar visa sin uppskattning. Det hjälper såklart att sångaren Trevor Strnad är en av de mest sympatiska frontmän som finns inom branschen. Han ler mer än någon denna kväll, och det märks att hans glädje att stå på scen är, milt uttryckt, stor. Att ett band verkligen visar att de har roligt är en sak som fler band borde anamma eftersom det i alla fall denna kväll blir uppenbart att denna glädje smittar av sig på publiken som röjer storligen ju längre in i setet bandet kommer.

Att bandet bjuder på ett helt pärlband av krossande låtar gör ju såklart sitt till – Necropolis, Statutory Ape, A Vulgar Picture, What A Horrible Night To Have A Curse, Funeral Thirst – är alla låtar med bra verkshöjd om ni frågar mig och de visar med all önskvärd tydlighet gruppens förmåga att blästra på ordentlig, samtidigt som man bjuds på partier i 6/8 dels takt där Strnad allt som oftast dirigerar publiken. Nya låten Moonlight Equilibrium från kommande ”Ritual” är en låt som får mig att längta efter plattan och låten går väl hem hos publiken.

Jag har sett THE BLACK DAHLIA MURDER en gång tidigare. Precis som då imponerar bandet ordentligt. Det låter bra, och det är helt enkelt riktigt kul att se bandet på scen.

AMON AMARTH

Stora Vega har hunnit fyllas under THE BLACK DAHLIA MURDERs spelning. Det är en förväntansfull skara som har tagit plats framför scenen, som inför huvudbandets konsert helt domineras av den brutala backdropen bestående av eldjätten Surt som svingar sitt svärd i ett hav av eld. I ensamt majestät framför denna tronar sedan det största trumset jag sett sedan Nicko McBrains glansdagar.

AMON AMARTH inleder triumfatoriskt med War of the Gods, det klart bästa stycket från senaste alstret ”Surtur Rising”. Jublet som stiger mot taket när sista ackordet av denna låt klingat ut känner nästan inga gränser, och frontmannen Johan Hegg njuter i fulla drag. Det märks, både på scenen och i publiken, att AMON AMARTH har tagit nästa steg i sin utveckling och att bandet numera är ännu ett nummer större än senast det gästade Köpenhamn. Konserten förlöper utan större överraskningar och både framförandet och ljudbilden är mer än tillfredsställande.

Bandet har blandat låtlistan på ett föredömligt sätt. Av de 15 låtar som framförs (17 om man även räknar med de låtar som ingår i ett medley) spelades endast åtta under bandets förra konsert i den danska huvudstaden. Man lyckas även få med låtar från samtliga åtta fullängdsalbum. Från nya plattan spelas fem kompositioner och det kan man väl egentligen inte säga så mycket om. Problemet är emellertid att låtmaterialet på den nya skivan (inledande War of the Gods undantagen) inte håller riktigt samma klass som på de två föregående släppen. Jag hade personligen hellre hört ännu en låt från någon av dessa. Ska man gnälla lite till så känns konserten med sina 80 minuter inklusive extranummer i kortaste laget.

Amon Amarth. Bild: Martin Bensch

I stället för att gnälla jublar jag dock av glädje när jag upptäcker att det medley som avslutar det ordinarie setet innehåller bandets bästa låt någonsin – Gods of War Arise. När AMON AMARTH sedan som extranummer bränner av en riktig hitkavalkad i form av Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory och The Pursuit of Vikings vore man en idiot om man inte kapitulerade inför Stockholmarnas plundringståg. Allt är med andra ord som det ska vara när Johan Hegg i det sista extranumret leder publiken i allsång medan han åter yttrar det numera klassiska skämtet: ”Det spelar ingen roll om ni inte kan texten, det är dödsmetall så det är ändå ingen som hör vad ni sjunger.”

Setlist AMON AMARTH: War of the Gods, With Oden on Our Side, Destroyer of the Universe, Masters of War, Live for the Kill, Guardians of Asgaard, Doom Over Dead Man, Slaves of Fear, God His Son and Holy Whore, Varyags of Miklagaard, For Victory or Death, Medley (Victorious March, Gods of War Arise, Death in Fire) extranummer: Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory, The Pursuit of Vikings