Etikettarkiv: Within Temptation

Halfway to Hell 2019

Halva musikåret 2019 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nodvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2019 hittills har plockat ihop!

Givetvis vill vi på WeRock dela med oss av några av dessa. Därför har vi satt ihop en spellista med 10 utvalda höjdpunkter från var och en av oss. Vi hoppas ni skall hitta några nya favoriter redan här, och att vi får fortsätta göra er sällskap på resan under resten av musikåret. Bon appetit och bon voyage!

Robert

POSTHUM – The Ravens Are Flying Low
Som tema för samtliga låtar var jag ute efter att överraska såväl mina medskribenter som läsare, och gå en bit utanför den väntade fåran. Norska POSTHUM är det inte många som har blykoll på… men det borde alla ha.

ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svåraste utmaningen med att ta en låt från ONTBORG-skivan? Att välja vilken. Till slut valde jag titelspåret. Den här skivan är rent guld.

KRYPTOS – Mach Speed Running
Indiens KRYPTOS slog väl iofs igenom på allvar med förra given, men ändå: bandets thrash är typ det bästa som hänt sen skivat bröd och ordet måste spridas. Känn drivet!

PECTORA – Collide
PECTORA ger mig lite vibbar av METALLICA ibland, den mer klassiska hårdrocksvarianten snarare än thrashvarianten. Jag gillar’t, det är okomplicerat men ändå bra.

TROLL – Building My Temple
Amerikanska TROLL spelar doom i Sabbath-anda. Det är förstås alltid en bra förebild, och trots att den här låten är rätt lång känns den kort.

OVÀTE – Song Til Ein Orm
Norsk black metal, av den där sorten som verkligen kan greppa tag i en och vägra släppa. Det är både svängigt och hårt på samma gång.

AMULET – Burning Hammer
Brittisk NWOBHM, fast nyproducerat. Jag gillade debuten skarpt och blev glad när efterföljaren landade rätt nyligen utan att jag visste att den var på väg, valde den här låten efter refrängen är vansinnigt bra. Höj näven och sjung med!

VULTURE – Tyrantula
Speed metal, och med lite galen sång. Den här kan nog dela lägret i vad man tycker om det – för egen del är det nostalgi som tar mig tillbaka till pojkrummet på nolltid.

MONASTERIUM – Liber Loagaeth
Härlig doom som luktar gamla CANDLEMASS, där refräng och riff placeras i skärselden mellan hårdrock och doom.

SANHEDRIN – In From The Outside
Hårdrock där en bra sångerska kan rida på ett skönt riff tilltalar alltid undertecknad – och det är precis vad man får med SANHEDRIN. Perfekt “tack för mig”-avslutning, hoppas denna del av spellistan gett något nytt och spännande.

Fredrik

NORDJEVEL – Amen Whores
Snabbt, hårt, ondskefullt och ack så härligt mörkt! Sannolikheten att 2019 får se bättre black metal än så här är högst begränsad.

PORT NOIR – 13
En härlig mix av influenser, där BEASTIE BOYS och RAGE AGAINST THE MACHINE samsas med SOEN och luftig pop. Slutresultatet är, om du frågar om min åsikt, genuint golvande. Det här är genialt!

MISERY INDEX – New Salem
Ibland behöver saker förstås inte vara så komplicerade eller intrikata för att vara bra. MISERY INDEX levererar alltid relativt raka dödsmetall-högrar, utan kroppsfinter eller jabbar. Men de slår hårt, och de slår träffsäkert.

ROTTING CHRIST – Dies Irae
Kompakt mörker, blytunga gitarrer och mässande klosterkörer. Vad mer behöver man, egentligen…?

SWALLOW THE SUN – Upon The  Water
Också här är mörkret kompakt, även om en någon luftigare skönhet kan skönjas som en antydan till blodröd soluppgång vid horisonten. Bedövande vacker depression.

WITHIN TEMPTATION – Raise Your Banner
Vi håller oss kvar i den pompösa, känslosamma sfären. Anledningen till att vi gör det är Sharon den Adel och hennes röst, för när hon klämmer i på refrängen här ligger gåshuden väldigt nära till hands.

SOEN – Opponent
Jag kunde nästan ha valt vilken låt som helst från SOENs “Lotus”, så stark är skivan. Inget annat släpp så här långt i år kommer i närheten av att erbjuda lika många olika känslointryck. Gudomlig skönhet, tonsatt.

MILLENCOLIN – Nothing
Örebroarnas kulturella pretentioner är säkert högst blygsamma jämfört med t.ex. SOEN, men det ändrar inte det faktum att anrika skejtpunk-akten MILLENCOLIN är duktiga på att skriva trallvänliga melodier med fästande hooks. Nothing är ett bra exempel på detta.

DANKO JONES – Dance Dance Dance
Sällan mer än en trivsam bagatell, men aldrig mindre än 100% ren, fotstampande rock ‘n’ roll. Det är sällan enkelt att sitta still till DANKO JONES, och alltid svårt att inte le. Så även här, till min dansanta sommarhit #1 för året.

ROME – A New Unfolding
Alltså, visst, det här i strikt mening varken metal, hårdrock, punk eller något annat jag normalt skulle täcka här på WeRock. Men ROME erbjuder mer själslig svärta, känsla och desperation än de flesta metal-akter kan skryta med, så jag plockar med honom ändå. Djävulen som singer/songwriter? Tja, det hade nog kunnat låta ungefär så här…

Amelie

SOILWORK – Stålfågel
Det är något som aldrig klickar de där allra sista procenten mellan SOILWORK och mig. Deras plattor är bra, till och med mycket bra, men aldrig “oundgängliga”. Dock är enskilda låtar på årets album helt suveräna och en bland dessa är just Stålfågel med drömsk stämning och mjuk melodi.

ROTTING CHRIST – The Voice of the Universe
Som helhet är albumet “Heretics” närmast en besvikelse, men även en rätt medioker ROTTING CHRIST-skiva levererar ett antal låtar som gör sig utmärkt i en sån här lista. Bäst är The Voice of the Universe med vokalt stöd av Ashmedi från MELECHESH.

IN FLAMES – I, The Mask
Efter ganska sorgliga bottennappet “Battles” blev plattan “I, The Mask” en positiv överraskning i början av året och en av de bästa låtarna är just titelspåret, hårt och In-flameskt på bästa sätt. En annan kandidat till listan vore det supersofta avslutningsspåret Stay With Me.

DEVIN TOWNSEND – Genesis
En hel Devin Townsend-platta är sällan bra för det själsliga måendet men i lagom doser är den här musikaliska “galningen” bättre än mångt och mycket. Jag väljer Genesis från “Empath” som exempel på detta.

ELUVEITIE – Black Water Dawn
Inrymd i en platta som i sig är både för lång och spretar åt alltför många olika håll är dock Black Water Down en ren pärla. Guld i legeringen av metal och folkmusik med en känsla som blir närmast överväldigande.

NUMENOREAN – Regret
Kunde praktiskt taget valt vilken som helst låt från “Adore”, årets klart bästa plattan hittills. Regret var den låt som först väckte mitt intresse. Allra bäst gör sig dock de enskilda låtarna i sitt sammanhang på albumet. Numenoreans mörker lägger sig som blytung bomull över en sargad själ.

NUMENOREAN – Adore
Vi dubblerar här, kan inte annat. Titelspåret kostar vi också på oss. Jag ångrar nästan att jag inte gav albumet full pott i min recension men kanadensarna överraskade så att jag inte riktigt själv hann koppla hur urstark musiken är. Adore är smekande lava i öronen.

KAMPFAR – Det Sorte
Bland alla norska folk/pagan/black metal-band är KAMPFAR inte något jag tidigare fallit för. Men med ett av årets hittills bästa album skulle jag kunna plocka halva listan full bara från “Ofidians Manifest”. Jag valde den sorgesamt vackra avslutningen men rekommenderar starkt att plattan njutes som helhet.

CULT OF LUNA – The Silent Man
Första singeln från ett av årets mest emotsedda album pryder sin plats i en lista som denna. Vi vet inte vad höstens platta bär med sig – senast lyftes musiken mot höjderna m.h.a. sångerskan Julie Christmas – men The Silent Man lugnar all eventuell oro med sitt typiska CULT OF LUNA-sound.

VICTIMS – We Fail
Behöver vi fler väckarklockor? Definitivt. Behöver vi mer ilska och upprörda känslor? Absolut. We Fail är det jobbigaste spåret på hela albumet “The Horse and Sparrow Theory”. Och bäst bland många bra. Så du behöver inte stanna vid den.

Martin

AVANTASIA – Ghost In The Moon
En helt underbar introlåt som verkligen sätter agendan till ett av de bästa albumen som har gjorts inom power metal.  Det är helt omöjligt att inte älska det här.

SOILWORK – Arrival
Med ett ursinnigt driv och med patenterad känsla för sväng visar SOILWORK varför de är ett av världens bästa band.

DEVIN TOWNSEND – Spirits Will Collide
Heavy Devy kopplar på det stora känsloregistret och gör låt som får mig att känna mig uppskattad och omfamnad på en av samma gång.

VENOM PRISON – Uterine Industrialisation
Det här bandets vrede känns totalt uppfriskande och ärligt menad. Varenda fiber i kroppen bearbetas med en frenesi som är påtaglig.

ABNORMALITY – A Catastrophic and Catalyzing Event
Frenetiskt rens med ackuratess från ett av de bästa banden inom genren. ABNORMALITYs ångvältstunga döds är ren mumma för öronen.

SPIRIT ADRIFT – Angel and Abyss
Total känsla för historien och för vad denna kan påverka i musiken. SPIRIT ADRIFT har allt klart för sig och snickrar ut en låt som är totalt hemsökande.

MISERY INDEX – The Choir Invisible
Bra, bättre, MISERY INDEX? Ja fan trot, men det kan stämma. Patenterat grovt brötsväng gör att nackmuskulaturen får slita lika hårt som vanligt.

ALLEGAEON – Tsunami and Submergence
Vem kunde anat att ett band mest känt för shred kunde skriva så känslosam musik? Detta är bland det bästa ALLEGAEON har släppt från sig, sanna mina ord!

FRACTAL UNIVERSE – A Reality To Forclosure
Hemsökande vacker och tung progressiv metal på den här nivån gör mig lycklig. Det brottartunga gung som härskar här är helt enkelt underbart.

FIRESPAWN – The Great One
Med skruvande riffsvärmar och övertygande sväng är det omöjligt att inte älska den här låten.

WeRock 10 år: Tre saker – Fredrik

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får henne att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.

Tja, var skall man börja…?

Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett “litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!

Nåväl, tre saker:

Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION

De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av “Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.

När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!

PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!

Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor

Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln “Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.

Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.

När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.

CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…

Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.

Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.

Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på “svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.

Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.

SVARTBY – “Riv, Hugg och Bit”. Intressanta… eh… texter, på… eh, “svenska”.

 

Intervju: Robert Westerholt från Within Temptation

WeRocks Fredrik Sandberg har fått en pratstund med WITHIN TEMPTATIONs ena grundare, gitarristen och låtskrivaren Robert Westerholt. Samtalet handlade bland annat om nya plattan ”Hydra” och planerna som medföljer denna, kreativ frihet och oväntade samarbeten, samt utmaningarna som medföljer när två bandmedlemmar är ett par även privat.

Efter ett antal vidarekopplingar och presentationer för nya management-personer, samt ett byte av intervjuobjekt, finner jag mig med Robert Westerholt i luren. Tanken var att jag skulle ha intervjuat frontkvinnan Sharon den Adel, men hennes intervjuschema var tydligen aningen mer hektiskt än det var verklighetsanpassat. Det är uppenbart att holländska WITHIN TEMPTATION har bråda dagar, så här en kort tid innan släppet av nya plattan ”Hydra”.

Nu visar sig bytet av måltavla för mina frågor inte utgöra något problem, för Robert visar sig vara en både pratsam och lättsam herre. När jag inleder med att tacka för att han tar sig tid för mig, konstaterar han glatt att det är bra att få göra intervjuer – annars är det ju ingen som vet om att skivan är på gång…
Jag tillåter mig att i tanken tvivla på det, givet bandets renommé, men frågar högt vad Robert skulle säga att är det som i första hand särskiljer ”Hydra” från bandets tidigare skivsläpp?
– Jag skulle säga att den är mycket råare. Där ”The Unforgiving” (2011) var väldigt producerad, är denna platta mer ”in your face” och mer gitarrdriven. På frågan om detta var bandets ambition, eller om det bara råkade sig så, fortsätter gitarristen:
– Det var nog mest att vi inte riktigt visste vad vi ville göra… Från början tänkte vi kanske lite att vi skulle göra typ ”The Unforgiving 2”, eftersom vi gillade den plattan. Sedan när vi väl började jobba märkte vi att vi blev en smula uttråkade av soundet, som plötsligt kändes för producerat. Istället hamnade vi i ett läge med mindre hämningar, där vi mer flöt med strömmen och såg vad som hände. Resultatet blev riktigt energiskt och bra, med mycket upptempo-partier.

Något som också särskiljer det aktuella alstret från den genomsnittliga plattan, är mängden samarbeten som WITHIN TEMPTATION här gör med andra artister. De två namn som kanske främst drar ögonen till sig är Tarja Turunen (ex-NIGHTWISH) samt rapparen Xhibit, utan att för den skull förringa vare sig Howard Jones eller Dave Pirner, som utgör övriga gäster på plattan. Jag undrar återigen om greppet med många samarbeten var en medveten strategi eller en slump?
– Det här var en grej vi verkligen ville redan från början, svarar Robert utan tvekan. Kanske inte så att vi siktade på just fyra stycken gäster, men vi ville ha ett par samarbeten. Jag tänker lite som så att om man stannar i sin egen cirkel och gör musik under många år så kommer det att verka väldigt begränsande. Det är möjligt att vi kan sägas spela metal, men vi är musikälskare framför allt.
På det temat kommer jag att tänka på att Sharon den Adel i en tidigare intervju konstaterat att det är kombinationen av hennes röst och bandets låtskrivarstil som ”är” WITHIN TEMPTATION, och att slutresultatet helt enkelt inte kan bli något annat än just WITHIN TEMPTATION. Jag frågar därför mitt intervjuobjekt ifall det finns någon byggsten, influens eller något musikaliskt grepp som bandet aldrig skulle kunna tänka sig att inkludera i sin musik? Något helt uteslutet?
– Nej, jag tror faktiskt inte det, funderar Robert med eftertanke. Sharon sade ju faktiskt en gång i tiden ”aldrig hiphop”, och det ser ni ju hur det gick med det. Jag tror nog att vi skulle kunna pröva det mesta. Ta samarbetet med Xhibit på låten And We Run nu på ”Hydra”, till exempel, som har en refräng som går ned i intensitet. Det är väldigt inte rock; i rocklåtar klämmer man ju i lite extra i refrängen. Överhuvudtaget har vi den här gången jobbat mer just med låtstrukturer, och att pröva nya saker ger oss energi!

En av dessa nya saker är alltså samarbetet med Xhibit, och jag undrar hur det var att arbeta ihop med honom? Och vem var det egentligen som kontaktade vem?
– Vi kontaktade honom. Han var överst på vår lista. Jag har personligen velat göra något med rap-inslag i många år nu, men det här var första gången vi hade en låt som verkligen passade för ändamålet. Vi ville ha en rappare med mörk röst, vilket är något som Xhibit verkligen har. Han har ett nästan metalaktigt, mörkt grymtande sound, vilket låter tungt. Dessutom är han en väldigt positiv och trevlig person.
När jag här inflikar frågan ifall låten var skriven specifikt för sagde rappare, misstolkar Robert mig och tror att jag avser ifall hela låten, rap och allt, var färdigskriven när Xhibit fick den för inspelning:
– Nej, nej! Det går inte att skriva en färdig text åt en rappare. Du förstår, de är konstnärer, poeter… Det går inte att säga till dem hur och vad de skall skapa. Robert skrattar, och tillägger att det för all del var ganska läskigt att inte veta vad utfallet skulle bli. Samtidigt är det ju det som är det coola, förklarar holländaren, och Xhibit överträffade verkligen våra förväntningar.
Jag håller med om att resultatet låter förvånansvärt naturligt och inte krystat, innan jag spinner vidare på en annan tråd relaterad till bandets skapandeprocess. WITHIN TEMPTATION har i genomsnitt tagit ungefär tre år på sig mellan varje studioplatta, vilket för många (undantaget Axl Rose) kan framstå som ganska länge. Hur kommer det sig?
– Fast för oss känns det som om det går jättefort, skrattar Robert med ett förvånat tonfall. Nej, skämt åsido, jag tror framför allt att vi behöver lite tid efter att vi blivit färdiga med en skiva. För det första måste vi då fokusera på att få till en bra liveshow, och sedan följer en massa turnerade, vanligen minst ett år. För det andra tar det lite tid att hitta den kreativa gnistan igen, men efter det där året brukar det börja puttra så smått i skapargrytan. Då följer ett år av idéproduktion, där vi gallrar fram det vi känner att har kapacitet att bli den platta vi verkligen vill skriva. Får vi inte den känslan, tar vi ett år till på oss. Robert pausar och funderar för ett ögonblick, innan han konstaterar att detta inte nödvändigtvis behöver vara ”rätt” sätt, men att det är deras sätt.

Att vara känd kan säkerligen ibland innebära att gränsen mellan yrkeslivet som musiker och privatlivet blir suddigare än man skulle önska. Följaktligen ursäktar jag mig så smått med att jag inte vill snoka, innan jag påpekar att Robert och Sharon den Adel inte bara är bandkamrater utan även ett par off stage. Medför detta några fördelar för bandet, eller är det snarare så att det innebär extra utmaningar?
– Förmodligen extra utmaningar. Ett band är en utmaning i sig, när man jobbar så nära inpå varandra en stor del av tiden, och därtill med något som ligger en varmt om hjärtat. Det blir lätt känslosamt. Sedan kan det faktum att vi är ihop även innebära praktiska svårigheter. Det är till exempel anledningen till att jag inte är med och turnerar något mer. Vi har tre barn, så det funkar liksom inte… Robert skrattar (igen, han gör det ofta och hjärtligt) innan han avslöjar:
– Sedan är det bra att jag och Sharon bidrar med olika saker i den kreativa processen, vi brukar ha olika infallsvinklar på både musik och texter, men om vi försöker jobba samtidigt i samma rum… tja, det funkar helt enkelt inte.
Apropå bandets sätt att skriva texter, ja. Metalscenen kan onekligen vara rätt mörksinnad (och konformativ) medan WITHIN TEMPTATION allt som oftast har en positiv vinkel på sina alster. Har man någonsin fått några gliringar från andra band, fans eller kritiker för detta?
– Vad, du menar att vi skulle vara för positiva? Robert låter road, men funderar ändå en stund innan han svarar. Alltså, du har rätt i att vi är positiva människor. Visst skriver vi ofta om tunga och mörka ämnen, men ser nog alltid en väg ut ur det jobbiga. Jag tror det är en mänsklig egenskap, helt enkelt. Folk kan relatera till mörkret i det vi skriver om, men hämtar samtidigt styrka ur den positiva energin i musiken. Hur som helst har vi nog aldrig fått någon kritik för vår inställning.
Inför intervjun hade jag lovat en bekant att fråga Sharon ifall hon har några särskilda knep för att bevara rösten, eftersom det rimligen borde vara svårt att sjunga så ljust men samtidigt varmt och kraftfullt som hon gör utan att slita på den. När jag förhör mig med Robert om detta befarar jag att svaret kan bli fattigt, men den pratglade holländaren får mina förväntningar på skam:
– Åh, det finns massor med svar på det! Den kanske viktigaste faktorn är väl att hon har tränat sin röst i åratal, snudd på åtta timmar om dagen. Redan som liten älskade hon musik, och utan att riktigt tänka på det brukade hon gå runt och sjunga, härmandes artister hon hört på radio. Sedan handlar det också om att inte ta i för mycket, fortsätter gitarristen. Om man väl sabbar rösten är det svårt att reparera den, så det gäller att aldrig överanstränga den. Förutom detta hänger det förstås på en del basgrejer, som sömn. Sömn är väldigt viktigt.
Här undrar jag om det inte utgör en rätt tuff utmaning att få ihop tillräckligt med god sömn när man ligger ute på turné?
– Verkligen!, utbrister Robert med eftertryck. Särskilt för Sharon, eftersom hon inte tycker om att behöva gå och lägga sig. Hon hatar det. Jag älskar att sova, men hon hatar det verkligen.
Den efterföljande frågan, om inte detta utgör ännu en intressant utmaning på det privata planet, får ånyo mitt gladlynta intervjuobjekt att brista ut i ett hjärtligt skratt. Vi enas om att kanske låta det ämnet vila i frid, och väljer istället att diskutera bandets framtidsplaner.

Vad är det då som återfinns på agendan? Att turnera med ”Hydra”, förmodar jag?
– Absolut, det är det som står överst på listan. Vi vill att nästa turné vi gör blir med den bästa show vi någonsin bjudit på, så det slipar vi på för fullt. Sedan känns det som om vi har något på gång i USA med den här plattan, så vi planerar för en turné även där.
Jag undrar om det är någon låt från ”Hydra” som ser ut att bli en favorit att spela live, något spår bandet tror kan bli en riktig taklyftare?
– Ååååh…, tvekar Robert. Alltså, det lustiga är att man kan ha favoriter i förväg, men när man väl spelar dem live så lyfter det inte riktigt. Det är alltså svårt att veta innan vilka låtar som funkar bäst. Personligen gillar jag dock And We Run och Dangerous, och den sistnämnda bör funka bra i och med att den är så snabb och energisk. Paradise (What About Us?) tror jag också kan funka bra.
Jag håller med Robert om att de sistnämnda två har bra allsångsrefränger, och därmed lär funka fint live. Finns det någon möjlighet för oss här i Sverige att få ta del av dem live inom närtid?
– Nja, vi har inga gig i Sverige inplanerade i skrivande stund. Inte ännu, i alla fall, tillägger han. Vi har gjort ett par festivalspelningar där de senaste åren och gillat det, så någon sådan blir det säkert framöver också. Dessutom har vi ju en svensk gitarrist, och han skulle bli redigt tjurig om vi inte tog en sväng förbi Sverige. Att inte göra det är nog alltså inte ett alternativ, skrattar holländaren.

Det börjar bli dags att runda av vår pratstund, då vi redan dragit över den från början utsatta tiden med ett par minuter. Jag undrar om det är något Robert vill tillägga; någon hälsning till fansen?
– Åh, massor, men då skulle jag nog behöva ett par dagar, minst… Säkert, jag skulle kunna prata i dagar! Men… nej, jag har nog inget att tillägga just nu.
Med det tackar jag för hans tid, och önskar honom och bandet lycka till framöver.

”Hydra” släpps den 31 januari.