Marduk – Frontschwein

ARTIST: Marduk
TITEL: Frontschwein
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

SCEN 1: En erövrad by någonstans i östra Europa. Den gyttjiga bygatan är överöst med ett gytter av fasadsten och träbjälkar från de sönderbombade husen, och här och var bland bråten sticker förvridna, blodstänkta lemmar fram. Det bleka, disiga dagsljuset skyms av tjocka, svarta rökdimmor från de spridda eldar som fortfarande brinner bland ruinerna. En kolonn med tyska Tiger-pansarvagnar mullar fram längst gatan. Kropparna av fallna fiendesoldater mals längre ner i gyttjan under larvfötternas förkrossande tyngd, och för de få överlevande bybor som kikar fram bakom svedda gardiner tycks det som om inget någonsin kommer att kunna rå på dessa metallbestar. SOUNDTRACK: 503.

SCEN 2: Ett Berlin i ruiner. Sovjetiska trupper rensar staden i en frenetisk iver att vara först med att hissa sin fana över ett slaget Tysklands mark. Våldsamma närstrider pågår bland stadens gränder och hus, och mången soldat möter sitt öde spetsad av bajonettens blad eller med skallen krossad efter ett vildsint slag med soldatspaden. Det blod som inte sugs upp av stendammet på den sönderskjutna stadens gator sipprar sakta ner i gatubrunnarna, allt medan civilbefolkningen desperat försöker gömma sig undan Röda Arméns skoningslösa vedergällning. Det är lönlöst – hämndens timme är obönhörligen slagen… SOUNDTRACK: Thousand-Fold Death.

Ovanstående två scenerier säger kanske inte så mycket om de tekniska greppen på MARDUKs nya alster, WWII-tematiska ”Frontschwein”, men kanske kan de ändå förmedla den poäng jag vill göra? Sagda poäng är att östgötarna på ett ypperligt sätt berättar en historia, förmedlar en stämning. Skivan är (åtminstone för vana MARDUK-lyssnare) kanske inte vansinnigt nyskapande, men den är synnerligen effektiv. Det erbjuds distinkta kast mellan blytung ångest, som i nämnda 503, Wartheland eller Nebelwerfer, och hypersnabb brutalitet som i Thousand-Fold Death, Africa eller Falaise – Cauldron Of Blood, men den röda tråden är just förmågan att måla bilder på lyssnarens näthinna.

Det är inga vackra bilder som målas, för krigets vansinne lidande och död känns hela tiden påtagligt närvarande, men det är bilder som är värdiga ett anrikt black metal-band som MARDUK. ”Frontschwein” är sannolikt deras starkaste giv på länge, och när dess tongångar rullar ut ur högtalarna krossar de – likt de tyska Tiger-pansarvagnarna – tämligen obehindrat allt eventuellt motstånd. En skiva för årsbästalistan, redan nu? Ja, det tror jag absolut.

 

Alkaloid – The Malkuth Grimoire

ARTIST: Alkaloid
TITEL: The Malkuth Grimoire
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det blir alltid en himla massa prat om supergrupper när musiker som har sin huvudsakliga syssla i några andra band går samman för att skapa musik. Om jag är trött på dylikt snack så kanske jag inte borde recensera ALKALOIDs debutplatta eftersom det kommer bli en tornado av namedroppande, men det finns i alla fall i nuläget en risk för tjänstefel om jag inte recenserar ”The Malkuth Grimoire”. För detta, kära läsare, är till stora delar helt fantastisk musik.

Vi tar förutsättningarna först så vi får det avklarat. På trummor finns Hannes Grossman, bekant från bland annat NECROPHAGIST där han var med att tillsammans med gitarristen Christian Münzner (SPAWN OF POSSESSION) spelade på ”Epitaph” från 2004. En grym skiva. På bas hittar vi Linus Klausenitzer som lirar på sin, såklart, bandlösa bas i OBSCURA och i NONEUCLID tillsammans med bland andra gitarristen Morean som även sköter sången i ALKALOID. Med Danny Tunker från Aborted på gitarr är bandet fulltaligt.

Här finns en hel del talang och rätt mycket meriter för att förutsättningarna är rätt goda för att inte alltför mycket ska gå ner i närmsta dike. Egentligen spelar det mindre roll om medlemmarna lirar i andra band – det är ju ändå vad som presenteras här som är intressant.

”The Malkuth Grimoire” är en till stora delar helt magisk skiva. Så, nu vet ni det, haha! Det enda jag egentligen har invändningar emot är vissa stycken i sviten Dyson Sphere men i det stora hela rör det sig om radanmärkningar. Inte bara bjuds det på ypperliga spelinsatser från samtliga medlemmar – här står det gedigna låtmaterialet verkligen i förgrunden. Jag ber er speciellt observera det icketraditionella öppnandet av skivan. De flesta band vill ju öppna med en smocka. ALKALOID bygger nästan trevande skivan med Carbon Phrases inledning. Det fångar i alla fall min uppmärksamhet. Faktum är att bandet inte alls är rädda för att ogenerat skriva musik som drar åt den musik CYNIC har åstadkommit i sin andra hälft av sin karriär. Blev ni avskräckta nu? Bli inte det – det är det extrema som utgör lejonparten av musiken. Men ALKALOID är skickliga på att ställa ytterligheter mot varandra, och inser att det blir mer effektfullt att emellanåt dra ner på manglet.

Gillar ni musik med tyngd så tror jag att ni kommer uppskatta Cthulu – jösses säger jag bara. Blir ni inte till er över refrängens mer än lovligt köttiga sväng är något fel. Vill ni däremot hellre ha en låt som påminner om NECROPHAGIST så tycker jag att ni ska spana in Alter Magnitudes som förutom riktigt rytmiskt gitarrlir och blastbeats har grymt soloarbete och en refräng som får knogarna att vitna.

Ja, ni fattar – ”The Malkuth Grimoire” är en grym skiva som imponerar stort. Kolla in den.

Theories – Regression

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Worship the Riff!