Skivor

Cult Of Luna – Vertikal

Lämna en kommentar

col2012ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: Vertikal
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Kyla och känsla i metallisk metal

Udda. Det är första ordet som min hjärna skickar upp till medvetandeytan när jag intensivlyssnar på “Vertikal”, CULT OF LUNAs sjätte album. Om förra årets modeord bland många band om sina nyutgivna skivor var “organisk”, har CULT OF LUNA här skapat snarast det motsatta. Kyligt, exakt och med en metallisk klangbotten, järnsmaken sprider sig över tänderna. Ändock finns det en myckenhet av känsla; jag hör undertryckt vrede, vässad vilja och hjärtskärande ångest. Även blod har metallsmak.

Bandet och frontmannen Johannes Persson har varit tydliga med att hela skivan är inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern Metropolis, samtidigt som det i sig inte är ett tematiskt album. Metropolis är en dystopi med ett framtida samhälle där flertalet av människorna sliter med monotona jobb för att hålla samhället/staden i gång och till gagn för en liten minoritet (hmm, scenariot känns inte så förfärligt långt borta…).

Nu ska inte filmen recenseras här, men det kan nämnas att den i sin tur bygger på en roman av Thea von Harbou med samma titel. Filmen ger också associationer till vitt skilda kulturföreteelser som myten om Buddhas uppvaknande (ca 500 f.Kr.), skräckromanen Frankenstein (1818) och filmen Moderna tider (1936) med Charles Chaplin. CULT OF LUNA är inte heller de första som låtit sig inspireras av Metropolis, vilken anses vara en föregångare bl.a. till sentida filmer som Blade Runner, Star Wars och Matrix.

Musiken då? Mekaniskt och ibland så monotont att det är svårt att följa med – jag tappar fokus – men också så rysansvärt bra. Att påstå att texten är sparsmakad är väl ingen överdrift. Dessa rader utgör hela texten till dryga treminutersspåret The Sweep:

Hail falls;
Burn like fire;
Hate turns;
The swell.

The end.

Långa stycken, inklusive två hela spår (tre på den begränsade utgåvan), är helt instrumentala. Ljudbilden är originell, jag får snarare känsla av strukturer från t.ex. klassisk musik (som visserligen inte alls är mitt gebit) än av traditionell hårdrock. Vilket inte ska tolkas som att detta är mer svårtillgängligt. Faktiskt inte. Inte alltför lättsmält, men absolut överkomligt för envar som ger albumet lite tid. Gör det – och ge därmed dig själv tillgång till mer än en trevlig upplevelse.

/BiblioteKarin

 

Live

Live: Morbid Angel

Lämna en kommentar

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Amager Bio, Köpenhamn
DATUM: 12 december, 2012

Det är något visst med MORBID ANGEL. Jag pratar då såklart inte om det rent förfärliga magplasket ”Illud Divinum Insanus” som renderade i en sådan mängd sågningar att bandet nog inte kan ha mått riktigt bra av det, utan att bandet fortfarande har en del superkrafter att ta fram när det gäller konserter.

David Vincent är, i brist på bättre ord, en riktig entertainer. Fylld av självförtroende och jävlar anamma leder han bandet på ett sätt som är oerhört fint att se. Jag tänker då främst på hans scenmanér som skiljer sig ganska mycket åt från hur death metal-frontmän brukar agera på scen – det knixas och stolpas fram på ett helt eget sätt. Och det både låter och ser svinbra ut. Manglet som matas fram från Amager Bios scen är faktiskt riktigt kul att se och höra på. Setlistemässigt är det inga förändringar från giget på Copenhell för två år sedan.

Det hade kunnat vara prick hur tråkigt som helst. Om det inte hade varit för att trummisen Tim Yeung trampar sönder en av sina bastrumpedaler i Rapture. Han går till och med fram till micken och säger att pedalen har gått sönder och att han måste låna en pedal av NILEs George Kollias för att kunna fortsätta giget. Och det verkar vara precis det bandet behöver, för när väl den nya pedalen är dit-riggad är det som om incidenten har satt en blåslampa i häcken på hela bandet. Maze Of Torment fullständigt vräks ut över publiken som är nog så villig att hjälpa bandet upp ur svackan. Det är magiskt bra. Att bandet sedan kör tre låtar från ”Illud…” i följd spelar liksom ingen roll i sammanhanget eftersom de avslutande låtarna Angel of Disease, Chapel of Ghouls, Dawn of the Angry, Where the Slime Live, och God of Emptiness fullständigt blåser bort all tävlan denna kväll. Och då ska man ändå betänka att de andra banden denna kväll heter NILE och KREATOR.

Jag har sällan upplevt en liknande upphämtning överhuvudtaget faktiskt, och sammantaget levererar MORBID ANGEL ett gig som imponerar något rent makalöst. Då är jag fullt beredd att köpa att det inte är några förändringar i setlistan. MORBID ANGEL visade ikväll att de fortfarande är ett band att räkna med i allra högsta grad.

 

Skivor

Dark Confessions – Insanity

Lämna en kommentar

darkconfessionsARTIST: Dark Confessions
TITEL: Insanity
RELEASE: 2012
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Mina tidigare erfarenhet av spansk metal är inte så stora, och tyvärr inte heller särskilt positiva ska sägas. Jag recenserade 2007 ett power metal-band vid namn DARKSUN, som jag inte hört något om varken förr eller senare måste erkännas. Sedan är det inte mycket mer. Så fick jag nys om death-/thrashbandet NOCTEM, recenserat här på WeRock av Robert, och jag gillade verkligen det jag hörde. Så när samma bolag, Art Gates Records, sände en promo av albumdebuterande brutal death metal-bandet DARK CONFESSIONS kändes det rätt lockande.

DARK CONFESSIONS startade sin bana 2007 i Murcia, och det har alltså tagit några år innan första albumet på ett skivbolag släpps, man gav ut en självproducerad platta förra året. Traditionell death metal med inslag av metal core bjuds, relativt melodiskt ändå utan att någonsin bli mjukt. Ganska brutalt faktiskt, med en “plattan i botten”-mentalitet albumet igenom, det blir inte många andrum där.

Musikernas insats är överlag mycket bra, gitarristerna Angel och Cremades, basisten Palazon och trummisen Alcolea kan sina saker. Sången, signerad Enrique Balsalobre, växlar mellan dödsdjupt growl och metal core-skrik, och i sina bästa stunder för vokalisten mina tankar till CONVERGEs Jacob Bannon. Överlag kan vokalinsatsen gott fördragas, utom i de fall där rösten övergår i s.k. “pig squeal”, t.ex. i avslutande Bloodshed, där det skär i mina öron. Det låter helt enkelt hemskt, men det är egentligen inte Balsalobres fel, det är så “pig squeal” ska låta bara, och det är inte bra.

Produktionen är inte heller något att klaga på. Ingen gör egentligen något fel här, men ändå är det något som gör att plattan inte lyfter. Och det är framför allt låtmaterialet som inte håller för ett helt album. Det saknas variation och dynamik inom och mellan låtarna. De försök som görs att lätta upp tyngden och att variera ljudbilden – skivans intro, mellanspelet i The Voice Of The Apocalypse, regn och tickande klocka i inledningen av Prelude to Tragedy osv. – känns som bara just försök att lätta upp och variera, men lyckas inte bli integrerade delar av albumet. Som därmed helt enkelt blir lite tråkig i längden.

/BiblioteKarin

Worship the Riff!