Live: Devin Townsend Project

ARTIST: Devin Townsend Project
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 7 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

DEVIN TOWNSEND PROJECT

Devin Townsend har mod. Att gå ut och köra sina stage antics på det sätt han gör är rätt imponerande – helt plötsligt får festivalen en intellektuell ironi med glimten i ögat som inte har funnits där tidigare.

De flesta känner nog igen Devin som motorn i ett av metalhistoriens mest intressanta band STRAPPING YOUNG LAD. Det är inte så mycket av denna maskins galenskap vi får i hans nya projekt – det glimtar fram ibland – framför allt genom Devins synnerligen intressanta scenmanér med galna miner och allmänna stolpande. Det är gravt underhållande kan jag säga.

Konserten börjar med lite av en uppförsbacke – jag är inte helt övertygad efter de första låtarna att detta kommer att bli bra. Men bandet sliter och jobbar och efter ett tag börjar konserten att komma upp till riktigt bra höjder. Mest går ju det riktigt hårda materialet hem – riffen och ljudets tyngd gör att det skapas en skön kontrast till Devins beteende som bara blir mer underhållande att titta på ju längre konserten går. Publikresponsen blir också påtagligt bättre ju längre konserten varar, från de verkliga hardcorefansens röjande från start tills dess att nästan hela publiken är med och bidrar. Att folk tar chansen och gå bananas blir tydligt då killen bredvid mig helt plötsligt börjar dirigera nåt så otroligt!

I de två sista låtarna är det ren fest och jag kan konstatera att Devin Townsend Project går av scenen som segrare. Imponerande!

 

Live: Raubtier

ARTIST: Raubtier
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 7 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

På skiva tycker jag RAUBTIER kan vara ganska tråkiga. Men det får bli att gå tillbaks och lyssna på skivorna igen, för efter dagens fullständigt suveräna uppvisning på Getaway lägger jag mig platt och tokdyrkar. Överraskande? Jo, även för mig, men bevisen finns där – bandet är en ren juggernaut av stora mått på scen. Med granithård norrländsk integritet har bandet byggt upp en fanbase som har slutit upp mangrant framför Blue Stage och är taggade till tusen. Det tar prick 2 sekunder in i Det Finns Bara Krig så har bandet golvat mig totalt.

Det som följer är en ren uppvisning i förmågan att underhålla på sina egna villkor och visa upp en låtskatt som imponerar. Hela konserten är ett pärlband av låtar som lyfter nåt så fruktansvärt live: Achtung Panzer, Legoknekt, Hulkovius Rex, Hjärteblod, En Hjältes Väg, Sveriges Elit, Kamphund, Världsherravälde och avslutande Låt Napalmen Regna Ner – samtliga låtar bräcker grymt.

Med frontman Hulkoff har bandet en anförare av rang, han utstrålar ett självförtroende som är fysiskt och han leder publiken med stor känsla. Nu vill i och för sig publiken låta sig ledas i handklapp, armviftningar, allsång och hoppande. Men det finns något både totalt publikfriande och kärvt i sångaren/gitarristens sätt att tilltala publiken. Det är för mig ett band som förkroppsligar Norrland på ett rent underbart sätt som står på scen. Basisten Jonas Kjellgren (också i SCAR SYMMETRY) stortrivs på scen och samarbetet mellan honom och Hulkoff är så självklart, så naturligt att det bländar. Trummisen Mattias “Buffeln” Lind har ett stabilt spel som imponerar.

Tillsammans växer RAUBTIER ut till något som är större än de enskilda medlemmarna – och detta i samklang med låtarna och publikkontakten är starkt bidragande till att konserten blir så djupt imponerande.

 

Live: Dying Fetus

ARTIST: Dying Fetus
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

DYING FETUS

DYING FETUS hör till de banden jag mest sett fram emot att se under festivalen. När bandet sedan släpper en sådan dunderplatta som “Reign Supreme” blev förväntan bara än större. Att bandet har fått en ganska otacksam speltid mellan 01:00 och 02:00 spelar i detta sammanhang mindre roll. På väg bort till Red Stage passerar jag marknaden, och det är rejält trötta ansikten som möter mig – då sätter bandet igång och soundcheckar. Efter det är det svårt att hävda någon som helst trötthet då ljudet är härligt rattat och volymen hög.

DYING FETUS musik är inget för minimalister – det går rejält undan utan att för den sakens skull sakna nyanser i form av tungt sväng emellanåt. Att all rensmusik står och faller med en riktigt bra trummis är allmän kännedom – Trey Williams hör till eliten vad mig anbelangar i detta fält. Spelningen igår befäste bara detta faktum. Stundtals går det så fort att jag tycker att mannens lår blir suddiga där jag står till höger om scenen. Ibland smäcker han in mycket smakfullt hi-hatarbete som jag verkligen uppskattar.

John Gallagher, den ende kvarvarande originalmedlemmen, bildar med basisten/sångaren Sean Beasley en frontduo som inte går av för hackor – fingerarbetet är flyhänt genomgående.

Låtmässigt blandar bandet friskt från hela diskografin – gamla favoriter som Killing On Adrenaline, Grotesque Impalement och Justifiable Homicide blandas med nya låtar som From Womb To Waste och Your Treachery Will Die With You på ett fullständigt självklart sätt. Framför allt framförs alla låtar med en övertygelse och en tajthet som imponerar något oerhört. Konserten har ett skönt flow och jag tänker knappt på att en hel timme har gått när bandet avslutar med korta stänkaren Kill Your Mother/Rape Your Dog. För att sedan kort gå av scenen och sedan komma tillbaka och börja rigga ner sin egen backline. Old school rakt av om jag säger så.

DYING FETUS visar med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande är ett band att räkna med inom den extrema dödsen – missa dem inte på höstens turné det säger jag bara.

 

Worship the Riff!