Skivor

Moonspell – Extinct

Lämna en kommentar

ARTIST: Moonspell
TITEL: Extinct
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Portugisiska MOONSPELL är veteraner inom goth metal-scenen, ”Extinct” blir bandets 13:e fullängdsgiv sedan starten i början av 90-talet om jag räknar rätt. Man har sedan starten spelat en form av mörk metal som baserar sig lika mycket på stämning och känsla som själva låtarna, och personligen anser jag att man hade sin höjdpunkt i samband med 2008 års hårda ”Night Eternal”, en skiva som känns sju resor hårdare, smutsigare och elakare än pinfärska ”Extinct”. Här är det i stället rätt trallvänligt, snyggt levererat (den här skivan är väldigt väl lämpad för att lyssnas på i hörlurar), och med frontmannen Fernando Ribeiros sång som central instans. Han har en karismatisk röst och klarar av att sjunga såväl vänt som med growl i rösten.

Låtmaterialet är jämntjockt, även om man inledningen är starkast. Breathe (Until We Are No More) samt titelspåret Extinct tillhör med exotiskt klingande Medusalem de starkaste korten på skivan. man hänger sig också stundtals till poppiga stycken som The Last Of Us och A Dying Breed, men jag tycker inte riktigt att man klarar av det – det blir lite som ett andra klassens HIM, och det håller jag MOONSPELL som förmer än.

Lyriken behandlar utrotning, slutet på världen, och texterna är både skarpa och spetsiga samtidigt som de är väl framförda. Det är antagligen skivans egentliga behållning för min del, och det känns nästan lite onödigt. Ett sådant allvarligt ämne, med så stora möjligheter, får inte riktigt det djup det förtjänar – och detta trots att jag inte finner något fel i framförandet.

Måhända är det för att vårens solstrålar värmer undertecknad, eller för att musiken saknar ett nordiskt vemod, men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att svärtan som MOONSPELL den här gången levererar är mer baserad i kajal och nagellack än ren och skär ångest. Det känns stundtals nästan… glättigt. Och det är inte så jag vill ha mitt MOONSPELL, trots fina låtsnickerier.

Skivor

Night – Soldiers of Time

Lämna en kommentar

ARTIST: Night
TITEL: Soldiers of Time
RELEASE: 2015
BOLAG: Gaphals

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Linköpings NIGHT tar ett fint kliv med sin andra fullängdare ”Soldiers In The Night”, tycker jag. Där den självbetitlade debuten var så angelägen om att hylla heavy metal från tidigt 80-tal att det blev inskränkande och till stora delar kostade bandets egna identitet så släpper man nu ramarna en aning och låter bredare influenser komma in i musiken. På köpet får man dessutom mer av en egen själ, och det märks genom skivan. Det är mer akustiskt (antagligen för att bandet enligt egen utsago skrivit mycket av materialet just så), samtidigt som man har lyckats bibehålla melodin i centrum.

Det luktar, kort sagt, lika mycket 70-tal och klassiska rock’n’roll och hårdrocksakter från den tiden som det luktar klassisk heavy metal från 80-talet.

Det är bra. Det blir dynamiskt och intressant.

Bandet i sig, låt oss för recensionens och illusionens skull kalla dem vid sina artistnamn, består av Burning Fire på gitarr och sång, Midnight Proppen på gitarr och Highway Filip på bas. Man har lånat in Martin Hjerstedt på trummor, och allesammans utgör en fin samspelt enhet. Det märks att man gnuggat vägar en hel del, för trots att detta givetvis är en producerad och polerad sak så finns en glädje och ett samförstånd som märks tydligt. Låtmaterialet är dessutom överlag starkt, såväl varierat som jämnt. Personliga favoriten är Ride On om jag ska tvingas nämna en, men det känns rätt orättvist mot spår som Across The Ocean, Towards The Sky, Secret War och Power. Kanske att jag finner de lite mer tillbakalutade spåren intressantare än de mer bombastiska överlag, och det har antagligen att göra med att jag tycker NIGHT får ett mer personligt anslag sådana gånger.

Oavsett – detta är en fin skiva som känns helt given när det är dags att spela musik till grillandet och slappandet i sommar. Tummen upp!

Skivor

Melechesh – Enki

Lämna en kommentar

ARTIST: Melechesh
TITEL: Enki
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter en dryg väntan på fem år – föregångaren ”Epigenesis” kom 2010 – ligger nu äntligen oriental metal-fenomenet MELECHESHs ”Enki” på skivdiskarna. Olika turer med utbytta, och återvändande, medlemmar har bidragit till att tid gått, likaså att frontmannen Ashmedi för ett par år sedan förlorade en fingertopp i en olycka, vilket rimligen försvårade gitarrspelet under avsevärd tid. Frågan är då om den långa väntan varit värt det?

Nio spår och dryga timmens kvalitetsmetal bjuds. Vi börjar med att titta på laguppställningen där Ashmedi själv utöver sång och gitarrer även hanterar de mer orientaliskt klingande instrumenten såsom darbuka, bouzouki och manjira. Moloch (Nadim Khoury) har återvänt på gitarr efter ett uppehåll, medan Scorpios står för basspelet och Lord Curse, originalmedlemmen som lämnade bandet efter debutalbumet ”As Jerusalm Burns”, är åter vid trummorna. Ett par av höjdpunkterna på albumet är förstasingeln Lost Tribes, förstärkt av Max Cavalera (SEPULTURA, SOULFLY, CAVALERA CONSPIRACY) på sång samt (titel)spåret Enki Divine Nature Awoken där känningarna från grekiska ROTTING CHRIST infinner sig långt innan det står klart att just det bandets frontman Sakis Tolis också bidrar med sång på spåret.

Det spår som sticker ut mest är dock Doorways to Irkala som anges vara till minne av en namngiven vän. Den som är ute efter sin råa metal och ser de orientaliska dragen i MELECHESHs musik mer som ytdekoration än som en essentiell del i helheten, göre sig här knappast besvär. Detta stilla stycke har hela bandet som upphovsmakare – all övrig musik anges skapad av Ashmedi – och jag föreställer mig att det instrumentala spåret har improviserats fram gemensamt. Resultatet är en i sammanhanget skönt kontemplativ vilostund.

MELECHESH har ett alldeles eget uttryck med sin orientaliska metal. Ändå finns såklart likheter och släktskap med andra storheter på extrem metal-arenan. Jämfört med t.ex. NILE är MELECHESHs musik mer melodisk och något mindre teknisk till sin natur. Snarare finner jag deras musikaliska brödraskap i band som ROTTING CHRIST, KEEP OF KALESSIN, ORPHANED LAND och BEHEMOTH. Band som alla utöver råhet och teknikalitet också har en musikalisk elegans och känslighet i uttrycket.

”Enki” är sammanfattningsvis en rasande uppvisning i musikalitet och tyngd, med många fina små överraskningar under resans gång. Det här känns redan nu givet för kommande årsbästalista.

Worship the Riff!