Alla inlägg av Amelie Schenström

Bästa debuterna 2006-2015: Amelie

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2016?

Här nedan presenteras fem debuter som ligger Amelie extra varmt om hjärtat. 

For Life. 'Til Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT 2006
For Life. ’Til Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT 2006

Hårdrock när den är som allra bäst. ENTER THE HUNTs råa thrashiga stil, med rötter i tidiga METALLICA-eran, i möte med en röst som närmast är eterisk. Bandets debut ”For Life. ’Til Death. To Hell. With Love.” är en platta som följt mig troget under de tio åren alltsedan den släpptes. Jag lyckades också få se bandet live tre gånger innan de tyvärr försvann ut i tystnaden. Musiken finns dock kvar för alltid. I mitt hjärta – och på Spotify 🙂

Your God Will Bleed - HELLISH OUTCAST 2012
Your God Will Bleed – HELLISH OUTCAST 2012

När Norges bästa metalröst lämnade KEEP OF KALESSIN var vi en stor skara som sörjde. Turligt nog tystnade inte rösten, utan Torbjørn ”Thebon” Schei fortsatte sitt värv i HELLISH OUTCAST som med rekryteringen av honom fick ur sig denna alldeles utmärkta debutskiva, efter att tidigare ha harvat på i replokal i tio år. Och vilket album ”Your God Will Bleed ” är! Plattans dödsthrash och Thebons röst gör att jag återkommer till den igen och igen.

There Be Squabbles Ahead - STOLEN BABIES 2006
There Be Squabbles Ahead – STOLEN BABIES 2006

Det är bara att erkänna; min upptäckt av det här bandet är helt och hållet min dotters förtjänst. Hennes envisa (irriterande!) spelande av debutplattan ”There Be Squabbles Ahead” fick mig till slut på fall.  Avant-garde metal med progressiva inslag och influenser från dark cabaret, ja så kan möjligen en programbeskrivning av STOLEN BABIES musik se ut. Argt, hetsigt och – har det visat sig – mycket mer hållbart än jag kunde tänka mig från början.

The Melefic Miasma - AGES 2015
The Malefic Miasma – AGES 2015

AGES fick med sin debut inte bara en finfin betygsnia av mig i recensionen förra året, dessutom tog den sig in på en högst ärofull tredjeplats på årsbästalistan. Ja, så bra är plattan ”The Malefic Miasma” och jag beskrev då ”en mäkta imponerande debut, med svårartat beroendeframkallande musik i den melodiska black metal-skolan”. Detta är precis lika sant idag. Jag ser fram emot att förhoppningsvis snart få höra mer av detta band.

Atlas Pogo - CRASH NOMADA 2012
Atlas Pogo – CRASH NOMADA 2012

Nu tänjer jag gränserna, jag vet, för vad som kan och bör härbärgeras inom WeRocks ramar. Det här är inget vi finner på Metal Archives precis och på wikipedia anges genren som folkpunk. Jäpp, folkpunk är tydligen min grej, ibland i alla fall, och fy tusan vad denna musik kan sätta fart på livsandarna. CRASH NOMADA finns i Stockholm och medlemmarna trakterar förutom gitarrer, bas och trummor även instrument som trumpet, turkisk banjo och dragspel på debutalbumet. Det svänger rejält om ”Atlas Pogo”.

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Amelie

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Amelies favoritomslag. 

Jag har för egen del inte något särskilt hett förhållande till skivomslag och har egentligen aldrig haft. Kanske beroende på att under min ungdomstid, på 70-talet i Norrköping, var LP-skivorna en lyx som varken jag eller vännerna hade råd med. Istället var det billiga kassetter och ännu ”billigare” inspelningar på dessa som gällde. Och hur icke-bildmässigt det formatet är ska vi inte fördjupa oss i här.

Nå, även om jag sällan går igång hårt på ett omslag finns det naturligtvis en del som helt enkelt är läckrare än andra. Särskilt färgglatt är det inte här på sidan, men förbaskat snyggt vill jag vidhålla!

Vertebrae - ENSLAVED 2008
Vertebrae – ENSLAVED 2008

Jag älskar ENSLAVEDs sparsmakade variant på det inom hårdrocken så vanliga benknote-temat! På ”Vertebrae” från 2008 hänger allt på en skör (nerv)tråd.

Backyard Babies - BACKYARD BABIES (2008)
Backyard Babies – BACKYARD BABIES (2008)

Men hoppsan, här något som sticker ut på sitt alldeles egna sätt. Den perfekta kompositionen fick mig att dra andan redan vid första anblicken. Lätthet och tyngd på samma gång. Och fortfarande får jag ett litet småleende på läpparna varje gång jag ser BACKYARD BABIES självbetitlade platta från 2008.

Elegance and Sin - NETHERBIRD (2013)
Elegance and Sin – NETHERBIRD (2013)

Detta omslag till NETHERBIRDs singel Elegance and Sin (2013) är verkligen just elegant. Av bandets melodiska extreme metal-musik är det kanske inte denna låt jag väljer allra först, årets album är deras bästa, men av omslagen är det definitivt det.

Come Clarity - IN FLAMES 2006
Come Clarity – IN FLAMES (2006)

Varje gång jag ser den, IN FLAMES ”Come Clarity” från 2006, får jag som ett hugg i magen. På ett bra sätt. Bedräglig enkelhet som laddas med sanslöst stark känsla. Att detta album var det första med bandet som jag tog till mig redan inför och vid utgivningen, bidrar säkert till laddningen för min del.

Enslaved2012
Riitiir – ENSLAVED (2012)

Jamen, snyggare än så här blir det inte, eller hur? Motivet, detaljerna, fonterna, nyanserna. Förbaskat bra platta dessutom detta ENSLAVEDs tolfte studioalbum ”Riitiir” från 2012. Ibland kan jag nästan (bara nästan!) bli smått irriterad på norrmännens precision och exakthet när det gäller musiken. Här blir det perfekt.

 

Dark Tranquillity – Atoma

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, ”jaha det här är nytt från Det bandet”. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum ”Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett ”skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den ”nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års ”Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda ”Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela ”Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?