Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Keep Of Kalessin – Epistemology

Lämna en kommentar

KEEP OF KALESSIN "Epistemology"ARTIST: Keep Of Kalessin
TITEL: Epistemology
RELEASE: 2015
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tystnaden kring KEEP OF KALESSIN senaste åren har inte enbart berott på turnerande och intensivt arbete med nya albumet. Det har också varit grundat i uppbrottet från sångaren Thebon och turerna kring ersättare, innan bandets skapare och kreativa mästare Obsidian C. till slut tog beslutet att inte kontraktera någon ny sångare utan att från nu ta över och sköta de vokala angelägenheterna själv. Hur detta fallit ut har varit mitt stora bekymmer inför utgivningen av norrmännens sjätte album, då Thebon var och är en av mina favoritvokalister, i alla genrer och tider.

Erkännas skall att jag vid de första genomlyssningarna svårt saknade Thebons djupa och breda röstregister. Samtidigt skall sägas att Obsidian C har växt mycket väl in i sin vokala roll. Snyggt och effektfullt förstärkt med stämmor blir helheten mycket aptitligt, och storslaget musicerande gör plattan till ytterligare en ädel enhet i raden av kalessinska pärlor.

Jag älskar KEEP OF KALESSIN och behöver egentligen alls inte jämföra med andra storheter för att förklara nya skivans styrka. Men iaf… inledningsljuden leder tankarna till CULT OF LUNAs senaste platta, Introspection låter bitvis som svenska DEGRADEAD – vilket väl snarast får ses som en komplimang till sistnämnda band, Dark Divinity låter som absolut inget annat 🙂 Och helheten, med The Spiritual Relief, Universal Code och Epistemology i topp, låter till syvende och sist som… KEEP OF KALESSIN. Och allt är gott.

Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal, är en något klyschig men ack så sann utsaga om “Epistemology”. Och mer än detta, utöver betyget, behöver enligt min åsikt knappast tilläggas.

Skivor

Raised Fist – From the North

Lämna en kommentar

RAISED FIST "From the North"ARTIST: Raised Fist
TITEL: From The North
RELEASE: 2015
BOLAG: Epitaph

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Punk och hardcore ska, när det är som bäst, väcka lust och uppmuntra motståndets aggression i lyssnaren. RAISED FIST har alltid haft den inverkan på mig, inte minst vid sina högexplosiva scenframträdanden. Att därtill kunna förmedla den känslan via högtalare/hörlurar är en alldeles särskild konst, och kungarna av den konsten är just Luleåbaserade veteranerna i RAISED FIST.

Det är nästan sex år sedan förra plattan och sångaren Alexander Hagmans röst har kvar exakt samma ilska, samma styrka och samma bitska skrikighet som i tidigare album. Denna röst som är en viktig tillgång för bandet och avgörande för dess uttryck. Om förra plattan, ”Veil Of Ignorance”, var fylld av aggressiva explosioner med några insprängda mjukare spår har årets album “From the North” mer av “midtempo”-låtar (jaja, allt är ju relativt, det går såklart undan ändå när det handlar om RAISED FIST) och spår som inom egen ram bjuder på både softare och hårdare inslag.

Trots sedvanlig tyngd och snabbhet är det denna gång framför allt melodierna och sångbarheten i låtarna som ska framhållas, i spår som t.ex. Ready to Defy och Depression. Det är lätt att för sitt inre öra framgent höra en taggad publik hängivet yla med i In Circles (“Thiiis iis cloose to the eeend…”), där vi dessutom har en cesur – tre sekunders total tystnad – att gotta oss åt tillsammans med Alle Hagman och bandet. Några låtar lufsar på lite väl “lagomt” kan jag tycka (Man & Earth, Sanctions och avslutande Unsinkable), men dessa spår blir samtidigt ett slags eftertänksamhetens vilopunkter i det framrusande tåg som plattan i dess helhet utgör.

Bästa spår då? Först var det de snabbare låtarna, som Chaos och galet speedade Gates, som tilltalade mig mest, men efter en stunds lyssnande har de melodiösa partierna nästlat sig in i hjärnan, och favoriterna nu är Ready to Defy, In Circles och vackert melankoliska Depression.

32 minuter. Det är vad vi får, lite snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan tyckas men i total energimängd motsvarar detta minst en fulltimme med de flesta andra band på marknaden. Och så varierad är plattan att det bara är att trycka på repeat och starta om när känslan av sista skrikets rysningar på din hud har ebbat ut.

Skivor

Caliban – Ghost Empire

Lämna en kommentar

Caliban - Ghost EmpireARTIST: Caliban
TITEL: Ghost Empire
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

En smekning snarare än en käftsmäll

Tyska CALIBAN är nu inne på sitt 17:de verksamhetsår och efter ett uppehåll åren kring decennieskiftet och återkomsten med “I Am Nemesis” 2012 släpps i år bandets nionde album. “Ghost Empire” består av 48 minuter och 12 spår. Lyriken är på engelska utöver ett spår som, liksom på förra plattan, framförs på modersmålet. Låtmaterialet är inte dåligt, framförandet kompetent och i det stora hela mycket CALIBANskt men tyvärr inte heller särskilt roligt och inget som riktigt förmår skaka om.

Det är väldigt mycket “emo metal” över det hela, och 30 SECONDS TO MARS är det band som mest återkommande dyker upp i tanken vid lyssning (refrängen i yOURe song och inledningen på Good Man är två exempel bland många). Jag gillar Jared Letos band, men låt 30 SECONDS sköta det de är bäst på, och låt CALIBAN vara det CALIBAN som tidigare fått mig att vilja rusa ut på gatorna, sparka in en dörr(nåja) eller i alla fall på något sätt agera. Hockeykörerna signalerar mer “heja, heja!” än het ilska. Allsångsfaktorn går bortöver all rimlighet i en låt som Chaos – Creation.

Bäst är skivan i andra fjärdedelen, med spår som Wolves and Rats – vilken uppvisar fina likheter med fantastiska We Are The Many från “I Am Nemesis” – samt tyskljudande nebeL och ilsket bittra I Am Ghost. Sen kommer en halvsåsig Devil’s Night följd av en gladrolig yOURe Song:

This is your song – this is our song
We’re flesh and bone, so sing along
Oo-a-a-a-a-a-o, oo-a-a-a-a-a-o…

Där någonstans försvinner mitt intresse och min koncentration helt, och resten av spåren vill liksom aldrig fastna riktigt, hur många varv jag än låter skivan gå. Jag ruskas knappt ens om av hawaii-gitarren som, helt omotiverat känns det, inleder Cries And Whispers (mer nödrim stundar: “I can’t feel my aching heart – Everything has fallen apart”).

“Bandet är som bäst i sina argaste stunder” skrev jag om “I Am Nemesis” (2012) och det är som en stor del av den glöden har falnat. Visst hör jag en viss upprördhet lite här och då, men det saknas helig vrede, den där ilskan som tycks kunna försätta berg. Och visst finns det en hel del som är bra på “Ghost Empire”, men tyvärr är det framför allt det mindre bra som lämnar spår i minnesbanken. Så, även fortsättningsvis blir det ganska säkert “I Am Nemesis” eller annat tidigare material som åker in i spelaren när behovet av uppror och CALIBANsk urladdning pockar på. Inte “Ghost Empire”.