Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Martyrdöd – Hexhammaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Martyrdöd
TITEL: Hexhammaren
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Centurey Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Trots en ganska lång rad medlemsbyten under MARTYRDÖDs nu 18-åriga existens, har bandet lyckats skapa och behålla ett ganska tydligt sound. Den egensinniga mix som kännetecknar Stockholms-akten bygger på en bas av punkskramlig och köttig old school-döds, kryddad med en och annan tydligt nordisk mollslinga och några nypor black metal-känsla.

I det avseendet inget nytt under solen på ”Hexhammaren”, soundet lever vidare. Även om  blandningen är ganska cool, och ljudbilden tacknämligt svulstig och rå, tar det ganska länge innan plattan verkligen slår an en nerv. De inledande spåren manglar på med god energi, men utan tydliga hooks med undantag för Rännilar som är vacker. Det är egentligen först i och med sjätte spåret Syrien Nästa och dess mollklingande desperation som det verkligen suger till i magtrakten, en nivåhöjning som förvaltas väl av knogmackan Cashless Society.

MARTYRDÖD håller sen nivån väl under skivans andra halva, då pärlbandet med In The Dead Of Night, Den Sista Striden, och Pharmacepticon alla tre hittar en ganska bra sweet spot mellan mollharmonier och rå, frustande energi. Avslutningen i form av Sthlm Syndrome är också ett starkt kort, och sätter en snygg punkt för tillställningen.

Det stockholmarna skall ha credd för är att desperationen känns genuin, flertalet av låtarna rycker och drar i kopplet och klöser på dörren till lyssnarens uppmärksamhet med vassa klor. Sen tenderar det ändå att bli aningen jämntjockt under vissa partier, och skivans inledning är som sagt i svagaste laget. Jag misstänker att jag hellre hade tagit del av MARTYRDÖD live än på skiva – och då med utökad personförsäkring som sannolikt smart drag vid vistelse långt fram i publiken…

Skivor

Tronos – Celestial Mechanics

Lämna en kommentar

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett ”band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, ”Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre ”digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…

Skivor

Märvel – Guilty Pleasures

Lämna en kommentar

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års ”At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just ”guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ’n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ’n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om ”Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ’n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?