Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Hot or not? – November 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Poison Pages
ARTIST: Tribulation
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar detta! Att TRIBULATION har vandrat långt bort från den traditionella döds som kännetecknade debuten till detta ser jag bara som logiskt. Jag gillar den svala känslan, detta känns coolt och med rätt twang i gitarrspelet. Den rena sången är ju något som växer för varje lyssning, det gäller inte bara den  här låten utan hela skivan. Är det det bästa bandet gjort? Nä, inte på långa vägar, men intressant nog för att jag ska stampa takten förnöjsamt. Låten är ljummen, skivan är mer intressant som helhet.
Robert: TRIBULATION har varit på väg hit ett tag tycker jag, att göra sin ”goth-platta”. Underliggande har det musikaliska dragit hitåt, och den största skillnaden är väl egentligen sången och att det musikaliskt är mer avskalat. Det är måhända en aning ovant, men det sätter sig fint över ett par varv och blir bra. Ska vi gissa att vi ser tillbaka på den här skivan om ett par år och betraktar den som PARADISE LOST’s ”One Second” ungefär? Fin värme, men inte det starkaste i karriären.
Fredrik: Frågan är väl om ens DEPECHE MODE själva hade kunnat göra en platta som andats mer DEPECHE MODE än vad TRIBULATION gjort med ”Sub Rosa In Æternum”? Dödsmetall-rötterna lyser med sin frånvaro, här är det sval och aningen kultursvår gothpop som serveras. Det är dock alls inte oävet, utan tämligen trivsam och stämningsfull lyssning som initialt ser ut att kunna växa något över tid. Inte glödhett, men plusgrader, absolut.

LÅT: A Thousand Days
ARTIST: Entheos
VALD AV: Fredrik

Amelie: En bra låt är alltid en bra låt. Detta är inte unikt men allting sitter där det ska. Vokalisten Chaney Crabb besitter en säregen teknik jämfört med många andra kvinnliga growlare. Detta är fint rakt igenom och värmer gott med dragning mot det riktigt heta.
Martin: Löjligt bra. Ett tungt sväng i början, ashärliga riff. Det påminner om THE BLACK DAHLIA MURDER till viss del. Jag älskar sången som det är härlig variation på. Solot är det som får mig att njuta i fulla drag, bra uppbackning av trumspelet dessutom. Hett!
Robert: Inte oävet, och jag gillar att man tar ut svängarna – men ändå blir min bestående tanke att jag behöver lyssna på CATTLE DECAPITATION. Detta är lite som en ljummen version bara.

LÅT: Carmina
ARTIST: Bombus
VALD AV: Martin

Robert: BOMBUS är BOMBUS, varken mer eller mindre. Det är såklart bra – musikaliskt, produktionsmässigt, svängigt, lagom smutsigt – och överraskar vare sig negativt eller positivt. Höga förväntningar som möts: detta är hett som sig bör!
Fredrik: Detta låter ganska precis som förväntat. Bra driv, ganska snyggt riffande, stilpoäng för en lagom elak produktion som lyckas låta fet trots det där härligt nostalgiska (men egentligen ganska skräniga) replokals-distpedal-soundet på gitarren. Låten svänger bitvis riktigt fint, bitvis är den lite planlös. Detta är mer bra än inte, men BOMBUS kan bättre när de verkligen får till sina hooks.
Amelie: Jag har aldrig tillhört BOMBUS fans. Visst går det att lyssna på men det här är inget som verkar värmande på mig. Hela nya skivan doftar mycket av 70-tals-covers, tänk Alice Cooper (lyssna t.ex. på The Beast). Ljummet.

LÅT: Swarming Angels & Flies
ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert

Fredrik: I stora stycken charmigt betvingande energi här. Trummorna smattrar ikapp med tremolo-picking-riffandet, och det finns många fina blinkningar till musikhistorien (allt från thrash via old school-döds till tidig black metal) under låtens nästan sex minuter. Vilket, skall också sägas, är fler än vad som behövs, för så starkt och kreativt är inte spåret. Jag blir glad av låten vid första genomlyssningen, men sen svalnar intresset ganska raskt. Men, som sagt, bra frenesi.
Amelie: Skönt röjigt och en låt som fastnar direkt. När jag ser att de flesta av gossarna i SARCATOR är födda en bit in på 2000-talet blir jag även lite imponerad. Välspelat, fartfyllt och riktigt varmt!
Martin: Ruggigt bra detta! Gitarrspelet är ju glödhett. Att det är musik som dyrkar gammeldags dödsig thrash är ju bara ett plus, det ska bli kul att följa detta band i framtiden också. Hett!

Listor

Hot or not? – Augusti 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Shadows
ARTIST: Deliver The Galaxy
VALD AV: Amelie

Martin: Nja, helt tokigt är det inte. Men jag har aldrig varit, och kommer sannolikt aldrig att bli, ett fan av voiceovers i låtar. Så inledningen sänker helhetsbetyget för mig i alla fall. Refrängen är väl inte helt avig, men lite ljummen?  Överlag får jag känslan av att detta är ju inte direkt dåligt, men inte heller nåt som får pulsen att rusa hos mig. Ljummet.
Robert: Det här är spännande tycker jag. Bra djup, kontraster mellan det melankoliska och drivna. Möjligen kan kan tycka det blir lite …ryckigt?… ibland, men det är petitesser. DELIVER THE GALAXY är en ny bekantskap för mig, och något jag kommer kolla in mer!
Fredrik: Via den här låten, som precis likt bandet som helhet var en ny bekantskap för mig, upptäckte jag tyskarnas andra färska (och lite råare) singel Live.Die.Repeat, och för detta är jag synnerligen tacksam. Den låten är enkelt en av årets bästa så här långt! Men nu snackar vi förstås Shadows. Som, även om den inte når riktigt samma svindlande höjder, också den är glödhet. Den lugna inledningen håller på för länge, men sen är kombinationen av vacker, spröd melankoli och rå, rivig desperation kalasfin. Hoppas verkligen på fullängdare i år, det luktar årsbästalistan lång väg!

LÅT: Hostage
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det händer mycket under låtens 4:40 minuter. Och sånt kan ju vara positivt. Här känns det mer splittrat för mig tyvärr och jag får inget grepp om låten alls. Ganska svalt.
Martin: Fruktansvärt tungt, och bra! FIT FOR AN AUTOPSY har ju dykt upp här innan, och när de låter så här gör det alls inget. Älskar produktionen som fan! Bra atmosfär, och snyggt gitarrspel gör att jag går igång på detta, trots att låten är lite alibi-artad i refrängen. Varmt!
Robert: Älskar när FIT FOR AN AUTOPSY går på tyngd och kross, det är då de är som allra bäst. De tekniska döds-delarna och när de svävar lite i refrängerna är helt okej de med (stundtals tänker jag på KILLER BE KILLED) men tilltalar mig inte riktigt lika mycket som när jag ligger under stenkrossen. Långsamt. Tungt. Hett detta!

LÅT: §1
ARTIST: Opeth
VALD AV: Martin

Robert: Måhända är det törsten av nytt med OPETH i kombination med att Åkerfeldt growlar igen, men visst välte låten §1 allt över ända när den släpptes som från ingenstans. Och ny platta snart också – what’s not to like? Inte mycket, men… med ett knippe varv och den initiala lystern avtagande ska man ändå vara nykter: detta är INTE det bästa bandet släppt i låtväg. Det säger kanske ingenting då detta fortfarande är rykande hett. Det säger kanske mer, speciellt om verkshöjden dessa herrar besitter?
Fredrik: Det är ju svårt att inte gilla OPETH, då den högstanivå bandet besitter är monumental. Här måste en ärlig bedömning dock konstatera att det blandas och ges. Mycket av låten är riktigt, riktigt bra, men mellanpartiet med tickande klockor och ganska planlöst flum tar ner helheten ganska påtagligt. Men visst, fortfarande mer varmt är kallt.
Amelie: Jo, men visst är det OPETH och gott så. Men detta gör mig inte direkt lycklig och jag känner mig inte så super-pepp inför kommande albumsläpp som jag önskat. Varmt men inte så hett som jag kanske hoppats på.

LÅT: I Am Death
ARTIST: Bloodstain
VALD AV: Robert

Fredrik: När riffandet drar igång låter det som något taget direkt från METALLICAs ”Ride The Lightning”-platta, om än med en snäppet vassare trummis här). Charmigt, och överlag så finner jag till min förvåning att jag tycker detta är ganska tralligt. Sen är den nasala sången i verserna mer än lovligt enerverande, det kan jag inte blunda för. Ljummet.
Amelie: Thrashig heavy metal i traditionell stil. Absolut dugligt att lyssna på men jag går hellre till originalen än detta. Ljummet.
Martin: Fler som får vibbar av METALLICA och MEGADETH? Nu behöver detta inte vara nåt dåligt, men det kanske blir lite väl övertydligt att BLOODSTAIN uppskattar thrash-nestorernas musik? Bra driv dock, och fint gitarrspel. Produktionen är en dröm. Inget att skriva hem till föräldrarna om, men klart underhållande i stunden. Varmt mot kokande.

Skivor

Vorga – Beyond The Palest Star

Lämna en kommentar

ARTIST: VORGA
TITEL: ”Beyond The Palest Star”
RELEASE: 2024
BOLAG: Transcending Obscurity Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska kvartetten VORGA spelar black metal. Melodisk, episk sådan med snygg produktion. Intet nytt under solen med det, så bandet har helt enkelt förflyttat sig bortom solen och ut i den oändliga rymden. Debuten ”Striving Toward Oblivion” recenserades av redaktör Bensch när den säpptes 2022, kanske främst lockad av de fantasieggande omslaget. Det är en riktigt bra skiva (den knep en plats på undertecknads Topp-10 det året) och en sådan som klistrar sig fast närmast omedelbart. Spår som Starless Sky och Disgust träffar lyssnaren som en komet i planeten och går inte att värja sig mot. Det är, kort sagt, en sådan där upptäckt man önskar att man kunde få göra om en gång till. Uppleva nyförälskelsen, fastna i skivan och förundras över detaljerna och noggrannheten i det fysiska exemplarets påkostade digipack.

Det är svårt, det där att upptäcka samma sak en gång till.

Tur då att bandets uppföljare ”Beyond The Palest Star” rent utseende- och kvalitetsmässigt håller minst samma klass. Påkostat konvolut, lockande omslag och ännu mera rymdresa. Sådant lovar gott för högt ställda förväntningar. Ännu mer tur då att plattan i fråga faktiskt överlevererar även när det gäller det musikaliska innehållet. Låtmaterialet är en aning mindre direkt än på debuten, med ett mer dynamiskt och varierande anslag. Ebb och flod (vad nu det kan tänkas heta i rymd-sättning?) snarare än konstant storm, och som sådant är låtarna aningen mindre direktverkande… men med starkare långsiktig effekt. Det här är en mycket slitstark skiva i sin helhet. En sån som tål långa ödsliga resor genom tomheten.

Över 7 spår och totalt ca 43 minuter levererar Atlas (gitarr), Cneñca (sång, gitarr), Hymir (trummor, ny sedan förra skivan) och Zora (bas) en resa som startar relativt rakt på sak med öppningsspåret Voideath och avslutas episkt med desperata stroferna ”And in this dark corner I lay myself down to rest. Bring forth the End to this story now quickly. I great my death” som stänger skivans avslutning Terminal. Där emellan är det sprängfullt med stjärnstoft, fallande kometer, lysande ultranovor. Om en låt som Magical Thinking är böljande så bryts det av med mer direkta The Cataclysm, vilken i sin tur följs av ömsom hårda och ömsom smekande Tragic Humanity. Omväxlingen kanske är som mest tydlig i låten The Sophist (ligger som video nedan), där drivet i riffet som startar igång själva låten runt 0:45 sekunder in är i stort sett omöjligt att värja sig mot, samtidigt som låten i sin helhet bjuder på en enorm omväxling.

”Beyond The Palest Star” är utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter och framstår efter många många varv som årets klart starkaste black metal-släpp såhär långt. Personligen har jag ju reda upptäckt VORGA och avundas den som har det framför sig, men… det är ändå nästan så att det där omöjliga med att upptäcka något en gång till blev verkligt. Så bra är den här skivan. Missa inte den!