Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Hot or not? – Maj 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Clash Of Forces
ARTIST: Emptiness
VALD AV: Amelie

Martin: Fint skavig och djupt murken dödsig doom. Dubbeltrampet i versen gillar jag skarpt! Sången är rutten på det rätta sättet, och ljudbilden är illasinnad och passar låten väl. Jag blir ganska sugen på att gräva vidare i detta, men helt hundra är inte den här dängan. Ljummen.
Robert: Ganska fin dödsdoom, detta – och föredömligt kort låt för genren. Sure, det får kanske inte blodet att rusa men visst höjs pulsen en del. Varmt!
Fredrik S: Luddig produktion, tämligen jämntjock intensitet, grötig och föga urskiljbar sång, ingen riktig hook. Någonstans under all glädjedödande gyttja finns det blinkningar till akter som Morbid Angel och Cathedral, och det är inte helt oävet. Men temperaturen når likafullt alls inte upp till önskad värme.

LÅT: Revana
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Jag gillar detta. Det må vara igenkännbart och o-unikt men framför allt vokalist-insatsen höjer detta över en mängd annat i genren. Lätt japanskt i tonen. Till skillnad från Martin (nedan) skulle jag boka in bandet som ”gärna, om tid finnes” på festivalen utifrån detta stycke 😊. Det känns fint att nicka med i melodin och det bestående intrycket blir genuint varmt.
Martin: Det ska mycket till för att jag ska gå igång på metalcore, och detta är inte en låt som gör att jag blir så värst sugen på att kolla upp mer av Black Spikes. Låter mest som ett utfyllnadsband som man antingen kan dricka öl till, eller missa på valfri festival. Kallt.
Robert: De anspelar på sin nationalitet, litauiska Black Spikes, och håller sig till modersmålet. Det är ett kul grepp. Tyvärr är musiken ganska basic metalcore, och följer standardmallen. Det kyler ner…

LÅT: Die Ahren Gleich als mit dem Huf
ARTIST: Horn
VALD AV: Martin

Robert: Ah! Black metal modell ”det här har gjorts förut men det är okej ändå”! Horn rör sig i samma fåra som polska Mgla och sina landsmän i Groza – eller för den delen mer sentida Kanonenfieber – och det är ju verkligen inget fel med det. Tremolo, sväng, feeling. Ja tack – värmen stiger helt klart!
Amelie: Utan att vara exceptionellt klickar detta i de rätta boxarna för melodisk svartmetall i historisk/mytologisk tung anda. Och även om google-översättningen av titeln konfunderar; ”öronen är desamma som med hoven” flyter sången väl. Trivsamt med god värme men ingen direkt risk för brännskada.
Fredrik S: Bitvis stämningsfullt, och produktionen känns ganska rätt för stilen.  Första minuterna känner jag att det går liiite för mycket på tomgång, men sen efter ungefär två och en halv minut rasslar det till med lite mer intensitet och råare svärta, vilket är precis vad anrättningen behöver. I slutänden är det ändå inte riktigt ångestladdat eller vackert för att nå kokpunkten, men ändå ganska ledigt det starkaste av de tre bidrag jag tycker till om denna runda. Gott så!

LÅT: One On One
ARTIST: Europe
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, det här var ju en smula frustrerande… Låten är egentligen rätt bra, det finns en snygg melodi i refrängen och ett rätt trivsamt riffande i stora delar av låten, så det skulle kunna vara en rätt slagkraftig dänga, detta. Men produktionen känns lite… tam? Jag får intrycket av att framförandet sker med 85% av fullt engagemang, där det saknas  lite tryck i framför allt sången, men även lite i gitarrer och trummor i refrängen. Med lite mer tryck hade detta varit genuint bra, nu blir det mest en lite urvattnad kopia av vad låten borde ha varit.
Amelie: Jag har aldrig varit helt frälst av Europe, även om man naturligtvis med nöje kunnat gasta med i de där största hitsen vid några glada tillfällen. Detta stycke påverkar mig mycket lite. Är det filmmusik med tanke på introt? – som för övrigt känns konstigt påhängt på resten av låten. Ganska såsigt, trist och kylslaget.
Martin: Inte  helt tokigt detta. Först tänkte jag att låten inte alls var min kopp te, och då gillar jag verkligen Europe. Refrängen, i den mån man kan kalla den det, är den svagaste bandet gjort på bra länge. Att Tempest sjunger den slarvigt som ett ord sänker intrycket av denne annars så grannlaga sångare. Musikaliskt svänger detta riktigt fint. Bra trumspel, och gitarrspelet är ju guld som vanligt. Jag älskar att basen kommer fram så bra. Inte det bästa Europe gjort på långa vägar, men varmt är det i alla fall.

Skivor

Kreator – Krushers Of The World

Lämna en kommentar

ARTIST: Kreator
TITEL: Krushers OF The World
RELEASE: 2026
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tysklands starkaste thrash metalakt Kreator släpper sitt 16:e album sedan debuten -85, och vare sig omslag, anslag eller innehåll överraskar precis ingen alls.
Som sig bör.
Det här bandet tar man sig inte an för att få sitt lystmäte i konstnärliga progressiva och nyskapande utflykter – hit söker man sig om man vill ha ett knippe anthems som det går att skråla allsång till. Bangers. Gärna med ett extra lyft om de skulle framföras live med eldslågor på scen och konfetti i luften medan hela publiken vevar nävar och mår allmänt gött. Och just det är vad man får på ”Krushers Of The World”, inlindat i en produktion som känns påkostad. Lyx-thrash, skulle vi kunna säga.

Bandets starke man Mille Petrozza har som vanligt sina begränsningar som vokalist, men vet (också som vanligt) att bygga runt dem, och skriva riff kan det här gänget onekligen fortfarande. Skivan är proppfull av dem, men ska man plocka ut ett så lyssnar du på breaket som kommer strax efter 2 minuter av låten Barbarian – det är publikfrieri utan att skämmas… och man sväljer betet varje gång låten rullar.  Sami Yli-Sinriö (gitarr), Ventor (trummor) och Frédéric Lecrercq (bas) sitter ihop på ett snyggt och okomplicerat sätt.

10 låtar, från inledande Seven Serpents till avslutande och fina allsångslockande Loyal To The Grave får man, utan att något av  spåren faller ur ramen.  Tränenpalast (som hämtat sitt namn från Tårarnas Palats som var placerat vid övergång mellan Öst- och Västberlin på den tiden muren fanns) gästas av Britta Görtz (från Hiraes), och det bidrar med tillräcklig variation för att man ska hålla intresset uppe över skivans totala löptid, strax under 45 minuter… dvs precis som väntat. Och som man vill ha sitt Kreator. Vill man veta mer och ha djupare kunskap rekommenderas avsnittet där Mille Petrozza gästar Fredrik Strage och berättar om allt från hur grabbarna i Mayhem fick in honom på att digga Kate Bush (just det kids, samma Kate Bush som med låten Running Up That Hill  räddar biffen i populära Stranger Things…) till hur han första gången fick turnera i USA tillsammans med Voivod. Vill man inte veta mer behöver man ju inte det, det är det fina med Kreator. Då kan man bara dra på volymen och headbanga lite…

Listor

Hot or not? – November 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Black Matter Manifesto
ARTIST: SAMAEL
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett!
Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt!
Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden!
Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.

LÅT: Hellbound
ARTIST: GAEREA
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska.
Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett!
Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör!
Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.

LÅT: Tonight We Must Be Warriors
ARTIST: AVATAR
VALD AV: Fredrik A

Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång…
Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga…
Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt.
Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.

LÅT: Brave New World
ARTIST: ROTTEN SOUND
VALD AV: Martin

Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett!
Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar!
Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont.
Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?

LÅT: One Last Cry
ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert

Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt.
Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen.
Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga.
Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!