Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Iron Maiden

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Malmö Stadion
DATUM: 10 juli, 2013

Ett av världens mest väloljade maskinerier rullade i förrgår in på Malmö Stadion i samband med att turnén från 1988, Maiden England, till stora delar repriseras. Att det verkligen är fråga om ett maskineri som har sammanfogats till sista mutter blir extremt tydligt redan när scendekoren avtäcks strax innan bandet öppnar med Moonchild – för den är en av de mest estetiskt tilltalande dekorer som IRON MAIDEN har haft överhuvudtaget. Det polarliknande landskapet ser förbannat snyggt ut.

Bandets sommarsvängar i världen har, ofta, handlat om att plocka upp gammalt material. Det är säkert många som drar sig till minnes 2005 års turné med material enbart från de första fyra plattorna med en skön känsla. Men frågan är om inte denna turnévända är än bättre. För nu pratar vi om turnén bandet gjorde 1988 då ”Seventh Son Of A Seventh Son” hade kommit ut. Vi pratar alltså om plattan som rätt många, även undertecknad, håller som bandets absolut bästa.

Och jag kan inte säga att jag blev besviken av bandets konsert. Visserligen har en del låtar aningens för mycket bekvämlighetstempon i sig – mest är det Nicko McBrain som såsar till det mer än lovligt emellanåt. Men kolla på setlisten. Öppnar man en kvartett låtar som heter Moonchild, Can I Play With Madness, The Prisoner och 2 Minutes To Midnight då fattar ni att det är som att kruta in bollen från en meter i öppet mål. Ska jag hitta något fel, om det nu är rätt ord att använda, med setlisten så är det att bandet plockat med Afraid To Shoot Strangers, en låt från ”Fear Of The Dark” som, faktiskt, i jämförelse med det övriga materialet bandet spelar denna kväll inte håller måttet. Alls. Detta är dock en radanmärkning då IRON MAIDEN med all önskvärd tydlighet visar att ett gäng där flertalet medlemmars ålder närmar sig 60-strecket fortfarande kan sopa banan med betydligt yngre akter.

De kan göra det med benen fast förankrade i en låtkatalog att döda för, och en spelskicklighet som fortfarande är intakt. Det spelar då ingen roll att i stort sett ingen, med undantag för Adrian Smith, i bandet är cool, att musiken är den mest aggressiva, eller att Janick Gers försök till dans ser pinsamt ut mest hela tiden.

Kvällens absoluta höjdpunkter för mig är när bandet spelar Phantom Of The Opera en av de bästa styckena musik bandet har presterat, och det fullständigt episka tvålåtarssjoket Seventh Son Of A Seventh Son följd av The Clairvoyant. Det är gåshud rakt av.

Ni som ska se bandet i Stockholm imorgon har, det lovar jag, en mycket trevlig kväll framför er. För när IRON MAIDEN kommer till Sverige och spelar på detta sätt – då är det fest.

 

Borealis – Fall From Grace

ARTIST: Borealis
TITEL: Fall From Grace
RELEASE: 2011
BOLAG: Lion Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Är det motiverat att recensera en skiva från 2011 kanske ni frågar er? Jag blir ej svaret skyldigt då ni trots allt läser denna text som avhandlar kanadensiska BOREALIS andra skiva ”Fall From Grace” som metallbibliotekariekollega Susanne Johansson såg till att jag fick upp ögonen på. Detta har lett till ett svårt, i det närmaste totalt beroende av att lyssna på plattan i stort sett dagligen under de ca 3 veckor som jag känt till skivans existens.

Det som jag direkt kom att tänka när jag hörde inledande Finest Hour var att produktionen är så fint uppstyrd. Ungefär där kom refrängen och jag tappade alla tankar överhuvudtaget. Ja, du glade säger jag bara. Efterföljande Words I Failed To Say var den första låten jag hörde från bandet och dess oerhörda värdighet och fruktansvärda elegans gjorde att jag nog måste ha lyssnat på den närmre 60 gånger. Svårt beroendeframkallande som ni förstår.

BOREALIS musik handlar inte om att spela speciellt aggressivt. Metal Archives definierar bandets genremässiga hemmavist till melodic/power metal. Ja, inte det jag brukar hylla eller hur? Så då hoppas jag att ni begriper att detta verkligen är bra på riktigt.

Matt Marinelli heter bandets sångare/gitarrist. Hans stämma är bara så suverän att jag smälter, och trumspelet från Sean Dowell är så smakfullt och späckat av snygga små detaljer att det inte går att inte gilla det. Gitarrarbetet är snyggt och tekniskt väl exekverat.

”Fall From Grace” är en rejält gedigen skiva med ett helt knippe bra låtar. Inledande kvintetten med Finest Hour, Worlds I Failed To Say, Fall From Grace, Where We Started och Breaking The Curse är så vanvettigt stark att jag baxnar, fina och i slutet oerhört mäktiga balladen Watch The World Collapse samt avslutande duonTake You Over och Forgotten Forever gör att det är svårt att inte tycka att skivan är så fantastiskt bra att den bara måste lyftas fram.

Jag har fallit, som ni borde ha förstått vid det här laget, fullständigt för ”Fall From Grace” och det blir – såklart – ett betyg på den övre delen av betygsskalan.

Amorphis – Circle

ARTIST: Amorphis
TITEL: Circle
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Titeln på finländarnas nya album, det elfte i ordningen, är faktiskt fullt lämplig då det näppeligen finns band som har ett så tydligt identifierbart sound som just AMORPHIS. Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Shades Of Gray för att inse att det är just AMORPHIS man lyssnar på.

Hade bandet inte varit så pass bra på att skriva bra låtar hade det kunnat vara hur tråkigt som helst. Nu vet man att även om skivan inte håller toppklass rakt igenom så kommer det finnas åtminstone några låtar som ser till att uppfylla kvalitetskvoten.

För det är i ärlighetens namn inte svårt att inse att det för bandets del inte handlar om att ta jättekliv i utvecklingen. Bandet har sin nisch, och de fyller den med den äran. Då köper jag att det i stort sett låter exakt likadant som det gjort sedan ”Eclipse” från 2006 då Tomi Joutsen kom med i bandet. Den mannen har en pipa som jag mer än gärna lyssnar på – rensången och growlet är i vanlig ordning helt suveränt trakterat från denne hårfagre man.

Spelmässigt låter det också precis som vanligt. Det har ju aldrig handlat om att spela mest tekniskt för AMORPHIS – det man excellerar i är de mer än lovligt smäktande gitarrslingorna som bölas fram av huvudsaklige låtskrivaren Esa Holopainen och Tomi Koivusaari.

Det finns ett knippe riktigt bra låtar på ”Circle” – The Wanderer, Narrow Path, Into The Abyss och Hopeless Days har fått rotation så det smäller om det och kommer fortsättningsvis att få det. I dessa låtar tränger kvalitén i bandets låtsmidande igenom på ett väldigt övertygande sätt. I övrigt känns det som att bandet har presterat bättre, och mer stringenta skivor än ”Circle” som hamnar i mellanskiktet rent betygsmässigt.