Alla inlägg av Martin Bensch

Live

Live: Misery Index

Lämna en kommentar

ARTIST: Misery Index
LOKAL: Biljardkompaniet, Kristianstad
DATUM: 29 juli, 2014

MISERY INDEX från Baltimore i Maryland är inte de stora arenornas band. I bandets gryning inbillar jag mig att bandet lirade på små, ganska nergångna hak i en hemstad som var hårt härjad av urban slitning, knark och korruption. Eller så är det bara så att jag har överdoserat på The Wire.

Förra gången jag såg bandet var det en del av Full Of Hate-turnén som med våldsam kraft härjade runt i landet. Jag såg då ett band som krossade Trädgår’n i Göteborg, ett ställe modell större, och som mer än väl gav huvudakterna BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE en match. Oavsett ställe så visar MISERY INDEX att man är en urkraft i livesammanhang – så även på Biljardkompaniet i Kristianstad denna kväll. Under spelningens gång kommer jag ändå på mig själv att tänka hur underbart absurt det är att se ett band av denna dignitet på ett ställe som marknadsför sig som ”the number one sportsbar” och som huvudsakligen trakteras av biljardspelare.

 

I övrigt imponeras jag storligen av bandet. Det som skiljer MISERY INDEX från så många andra höghastighetsblästrande band är att de har en verkligt gedigen ådra för låtskrivande, inte minst märker man detta på senaste plattan ”The Killing Gods” som fortsätter den verkligt urstarka trenden som tog sin början på ”Traitors”, samt att de har en känsla för brutalt sväng. Ta öppningslåten Carrion Call. Den går sannerligen fort, men har ett väldigt njutbart sväng som gör att den lilla men ack så hängivna publiken headbangar något vansinnigt. Om bandet tycker att de har lirat på roligare ställen så märks det inte – MISERY INDEX är en maskin live och de lirar så tajt att man inte skulle kunna få in ett frimärke någonstans. Trummisen Adam Jarvis lirar som vanligt med en brutal ackuratess som nog får fler än undertecknad att salivera lite extra. Han driver resten av bandet skoningslöst framåt i låtar som Black Sites, Conjuring The Cull, Sleeping Giant, The Illuminaught och inte minst avslutande krossarduon Embracing Extinction och Traitors.

Jason Netherton på bas och sång verkar trivas allt mer ju längre kvällen lider, Mark Kloeppel på gitarr och sång skämtar om att han minsann trodde att det skulle vara svalt i de nordiska länderna och Darin Morris på gitarr ler mot publiken mest hela tiden.

MISERY INDEX lirar skjortan av de flesta band, och jag lämnar Kristianstad med en verkligt gemytlig känsla inombords. Och med svettyngda kläder kan tilläggas. Bor man i Stockholm och gillar extrem musik så har man chansen att se bandet ikväll till det facila priset av noll kronor. Jag tycker man ska ta den chansen, för när MISERY INDEX lirar så här, då är det fest.

Skivor

Allegaeon – Elements Of The Infinite

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Elements Of The Infinite
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

ALLEGAEON har utvecklats till en labels drömband – vartannat år kommer det en ny skiva som kanske inte får folk att gå fullständigt bananas, så i alla fall får en hel del bra recensioner.

Jag uppskattade bandets tonkonst redan på EP:n som kom 2008 och på efterföljande fullängdaren ”Fragments Of Form And Function” som kom två år senare. Sen tappade jag intresset då ”Formshifter” från 2012 visade sig vara ett enda stort sömnpiller och jag tänkte att bandets melodiska dödsmetall hade passerat bäst föredatum.

När vi nu skriver 2014 ser verkligheten annorlunda ut. I ALLEGAEON har gitarristen Ryan Glisan slutat, detsamma gäller för tidigare trummisen Jordon Belfast. In har bandet plockat Michael Stancel på gitarr och Brandon Park. På köpet har de fått en nytändning som verkligen inte har skadat bandet. Faktum är att ALLEGAEON aldrig har låtit så här bra, eller haft lika starka låtar som på ”Elements Of The Infinite”. Det mest märkbara är att gitarrspelet har pushats till synnerligen höga och för öronen njutbara nivåer – Greg Burgess har fått en rejäl låga satt under ändalykten vad det verkar för banne mig om inte bara riffen ligger på en skön och meckig nivå, det liras solon som får det att vattnas i munnen.

Men vi ska inte bara prata teknikalitet – låtarna är det som står i centrum som sig bör. Varenda låt levererar musik av grym kaliber – redan efter andra lyssningen hade låtarna satt sig. Bland de låtar som sticker ut lite extra hittar vi tungt svängande (ja, faktiskt!) Tyrants Of The Terrestial Exodus, magiskt förträffliga Dyson Sphere som bjuder på glödande strängarbete, skönt hetsiga 1.618 som med en rent kriminellt snygg refräng får mig att förnöjt stampa takten, Biomech II som med råge straffar sin föregångslåt från fullängsdebuten och avslutande väldigt episka Genocide for Praise – Vals For The Vitruvian Man som inte bara ser bandet plocka fram de symfoniska takterna utan även spänna musklerna i fråga om längd på låtar. Den klockar nämligen in på över 12 minuter högoktanig musik.

Det är verkligen kul att se att ett band som tidigare har legat på en i många avseenden bra nivå övertyga på detta sätt. Jag plockar med gädje fram ett högre betyg denna gången, och rekommenderar verkligen att man kollar in ALLEGAEONs ”Elements Of The Infinite”.

 

Skivor

The Wounded Kings – Consolamentum

Lämna en kommentar


ConsolamentumARTIST: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS ”Consolamentum” är ett dylikt korn.

Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då ”Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. ”Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.

De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.

Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.

THE WOUNDED KINGS har i ”Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.