Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse

ARTIST: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 22 november, 2011

Fem band på en kväll är i mesta laget, även om jag faktiskt gillar ARCHSPIREs av BRAIN DRILL influerade metal. Fullt ställ helt enkelt. Andra bandet, SUICIDE SERENITY tillför dock inte en vitten till kvällens rensfest – det låter uselt, bandet spelar för långsamt, har dåliga låtar och är, om det finns någon rättvisa, glömt om två år.

FLESHGOD APOCALYPSE

Det hoppas jag verkligen inte att FLESHGOD APOCALYPSE är då bandet imponerar än mer live än på skiva. Publiken, stor för att vara en tisdag innan lön, formligen älskar bandet och röjer kraftfullt under hela spelningen. Moshpiten blir synnerligen brutal under The Violation och det är inte utan att jag är nöjd med att stå vid sidan om då det smäller på rejält. FLESHGOD APOCALYPSE har ett scenspråk och en episkt anslag i sin musik som skriker efter en större scen – The Rock har visserligen inte det, men bandet skiter i detta och stolpar ut på scen som om det var Scandinavium de lirade på. Jag köper detta rakt av och erkänner villigt att jag blir oerhört imponerad av italienarnas konsert som kändes alldeles för kort.

ABORTED

Många andra band hade blivit skraja att gå på efter en dylik uppvisning. Tur då att belgiska ABORTED har musik musklig nog att brotta ner vilken publik som helst. Det är ingen hemlighet att ABORTED i stort sett bara kör på ett sätt – fullt ställ. Ken Bedene bakom trummorna lirar med precision och ackuratess på ett rent vansinnigt vis och blästrar virveltrumman med blastbeats med en teknik som säger att han hade kunnat göra det i två veckor utan problem. Sven de Caluwé har kvällens bästa pigsqueals och låtarna går inte av för hackor. Ändå går jag inte igång så mycket som jag trodde att jag skulle göra – bäst gillar jag nya låten från kommande plattan, Global Flatline. Kanske är det så att jag helt enkelt uppskattar ABORTED mer på platta än live, för efter ett tag märker jag att jag tröttnar på bandets konsert.

DECAPITATED

Jag har velat se DECAPITATED bra länge – efter det att trummisen Vitek dog och sångaren Covan hamnade i koma efter en fruktansvärd trafikolycka trodde jag aldrig att jag skulle få se bandet. Därför är glädjen stor när bandet stolpar upp på scen strax efter 23.00 och öppnar med The Knife från senaste plattan ”Carnival Is Forever”. Det låter smäckbra och jag slås väldigt mycket av hur fruktansvärt köttigt bandet låter trots att man endast kör med en gitarr. I detta påminner man en hel del om PANTERA faktiskt, och jag tänker ofta på detta under konserten. DECAPITATED har alltid kunnat spela fort och hårt – med senaste plattan har man tillfogat ytterligare ett element: sväng. Jag skojar alltså inte – i låtar som Homo Sum och 404 gungar det något grymt. Sångaren Rafal imponerar oerhört med sin scennärvaro och Vogg spelar gitarr på ett sätt som får det att vattnas i munnen. Därför är det en smula tråkigt att publiken vid det här laget är så slutkörd efter en lång kväll att det röj som existerar på scen inte får det gensvar som det förtjänar.

Cynic – Carbon-Based Anatomy

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade ”Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten ”Focus” och ”Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. ”Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre ”egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på ”Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.

As You Drown – Rat King

ARTIST: As You Drown
TITEL: Rat King
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tyckte att debutplattan från sjuhäradsbygdens AS YOU DROWN, ”Reflections”, erbjöd en hel del bra material men inte riktigt orkade hela vägen. När nu uppföljaren kommer i form av ”Rat King” har bandet styrt upp saker och ting till det betydligt tuffare stuket. ”Rat King” är en stundtals brutalt hård upplevelse. InledandeConqueror innehåller både tungt sväng och ett våldsamt dubbelstampande från trummisen Martin Latvala. Det är inte många sekunder som hans fötter vilar i denna uppriktiga käftdänga.

Smattret fortsätter också i Slaves To The Kingdom Of Fear som förutom att vara en riktigt bra låttitel är den starkaste låten på skivan om ni frågar mig. Det supertajta om DECAPITATED minnande partiet som påbörjas vid 2:25 in i låten får mig att spontant haja till i ren njutning.

Produktionen är föredömligt knallhård och såklart oerhört lämplig för den musik som AS YOU DROWN står för – maskinellt men ändå med rejält av kropp för att hålla sig på denna sidan av den ljudbild som techdeathband brukar styra upp.

Det som jag uppskattar mest med ”Rat King” är dock att skivan växer något alldeles enormt med tiden. Under de första genomlyssningarna var jag visserligen nöjd med vad jag hörde utan att för den sakens skull tycka att det var exceptionellt bra metal i lurarna. Någonstans vid lyssning nummer fem hade jag radikalt ändrat åsikt och någonstans här insåg jag att det skulle bli ett betyg som ligger på den övre delen av WeRocks betygsskala.

Det finns fortfarande en del för bandet att slipa på – ännu mer distinkta låtar kommer göra detta band till en kraft att räkna med på ett annat sätt än vad som är fallet nu. Den större delen av låtarna på ”Rat King” låter fruktansvärt bra, men jag önskar att bandet hade mer mod att skala ner de mycket få transportsträckor som nu finns. Å andra sidan gillar jag att bandet numera är en frustande jävla juggernaut som med all önskvärd tydlighet visar att de både vill, och emellanåt kan, leka med de större pojkarna inom scenen. Betyget skall betraktas som en stark 7:a.