Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Dormant Ordeal – The Grand Scheme Of Things

Lämna en kommentar

ARTIST: Dormant Ordeal
TITEL: The Grand Scheme Of Things
RELEASE: 3/12 2021
BOLAG: Selfmadegod Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Polsk dödsmetall – musik som väldigt många har en relation till. Hade jag frågat om bandnamn så hade kanske namn som DECAPITATED, VADER eller BEHEMOTH ramlat in i skallen?

Inget av de tre ovanstående banden är band som jag lyssnar speciellt regelbundet på längre. Innan fick i synnerhet BEHEMOTH det att pirra i hela kroppen, men det var ett tag sedan måste jag villigt erkänna. Men när polsk dödsmetall får till det, då brukar det vara så fruktansvärt bra att verkligheten skälver, så jag kommer förmodligen aldrig att släppa scenen i det landet. Och det är jag glad för, för nu har jag upptäckt DORMANT ORDEAL från Krakow.

”The Grand Scheme Of Things” är trions tredje fullängdare och maken till skiva från Polen får ni just nu leta efter. Det är inte bara det att det piskas upp rens på ett rent förträffligt sätt – det förväntar sig ju alla från dödsmetallband – inte heller att desperationen ligger som ett membran över hela skivan som gör ”The Grand Scheme Of Things” så magiskt bra.

Istället är det den rent vansinniga känslomässiga tyngden i musiken. Att spela rått och hårt det klarar många av, men hur många band mäktar med att få lyssnaren att känna sig så omfamnad på ett nästan tröstande sätt genom rens? DORMANT ORDEAL lyckas med råge med detta, och de gör det genom en ständigt närvarande nerv i samtliga låtar.

Jag blev i stort sett knockad av vad jag faktiskt lyssnade på redan på första genomlyssningen av den här skivan. Den har gått på försvarlig rotation de senaste veckorna, och det finns helt enkelt ingenting som kommer att få mig att inte ge den här skivan en plats på årsbästalistan.

”The Grand Scheme Of Things” är en skivan som är lika omedelbar som långlivad. Det är inte svårt att hitta detaljer som lyfter och sliter även efter mer än 30 genomlyssningar. Det här är skivan som har fått mig att på allvar tro på polsk dödsmetall igen. Kolla in den.

Skivor

Obscura – A Valediction

Lämna en kommentar

ARTIST: Obscura
TITEL: A Valediction
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slutet av året brukar innebära att jag kollar in skivor som vi inte har fått några promos till – oftast från Nuclear Blast – men som jag ändå tycker är värda att skänka lite tid åt.

OBSCURA – den tekniska dödsmetallens svar på MOTÖRHEAD – tillhör den skara band som jag gärna återvänder till.

Om jag skulle räkna upp vad som är sedan gammalt med det här bandet?

  1. Fortfarande är det Steffen Kummerer som driver skutan framåt. Han är den ende originalmedlemmen kvar.
  2. Resten av banduppsättningen har roterat sedan förra given.
  3. Nya medlemmar – två stycken har såklart varit med innan. Christian Münzner på gitarr och basisten Jeroen Paul Tesserling är åter i bandet efter en frånvaro på 6 respektive 9 år.
  4. Ny trummis, såklart, i David Diepold.
  5. Bandet lirar fortfarande teknisk dödsmetall.

Inget av detta förtar upplevelsen att OBSCURA sannerligen vet vad de sysslar med. Om något så känns gitarrspelet ännu mer glödande än tidigare. Jag älskar Münzners spel som både bjuder på teknisk fingerfärdighet och så mycket känsla att jag ibland baxnar.

Som bäst är det i When Stars Collide som nog är min absoluta favoritlåt på skivan. Riffen och solospelet är så fruktansvärt bra. Diepold svarar för en smattertornado bakom kaggarna som tar andan ur mig. Lägg till att Björn Strid gästar på sång och ni får en låt som inte går av för hackor.

Överlag känns det som om bandet har haft extremt roligt under både skapandeprocessen och inspelningen, för musiken känns ystert lekfull mest hela tiden. Här finns tydliga nickningar till vad bandet brukade göra tidigare, men också med en tydlig vilja och förmåga att bryta med tidigare mallar. Hela tiden känns musiken fräsch och driven, trots att den också känns så hemtam.

Här finns också en tydlig koppling till hur göteborgsscenen låter, mycket tror jag, för att det är Nicklas Nordström som står för produktionen på ”A Valediction”. Skivan känns både som oerhört headbangningsvänlig och teknisk. Det är inte det mest tekniska jag hört bandet göra, men det är ändå gott om teknikalitet för att inte skrämma bort gamla fans, även i fall de nog hoppas på mer inkrökthet än här.

En klart njutbar skiva från ett band som fortfarande levererar på hög nivå.

Skivor

In Mourning – The Bleeding Veil

Lämna en kommentar

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Bleeding Veil
RELEASE: 26/11 2021
BOLAG: Dalapop

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN MOURNING från Falun har gått från styrka till styrka genom hela karriären – jag kan med fullständig ärlighet säga att samtliga album som bandet gett ut under sin levnads bana har innehållit musik som jag oftast uppskattat, i vissa fall blivit beroende av. Därför brukar jag alltid se fram emot ny musik från bandet. ”The Bleeding Veil” som släpps på fredag utgör inget undantag från den regeln.

Att de två spår bandet släppt, At The Behest Of Night och Thornwalker var riktigt starka minskade inte min aptit.

Gott folk, om ni gillade de låtarna så kommer ni tugga i er resten av skivan med stor välbehållning. Detta är fruktansvärt bra.

Jag känner att IN MOURNING nu har nått dithän i sin skapandeprocess att de vet exakt vad som är bandets styrkor, och har förmågan att skriva låtar som spelar på dessa styrkor. Det djupa av skogarna minnande vemodet, melankolin, de episka refrängerna, melodislingorna som förstärker något så vansinnigt bra och den oerhörda spelskickligheten. Nu kanske ni invänder, det finns fler band som kan göra detta. Det har ni såklart rätt i. Men få band inom den progressiva melodiska dödsmetallen gör det med känslan av att det jag lyssnar på känns fräscht och nyfiket, trots att det är beprövande grepp.

”The Bleeding Veil” känns både som en skiva att vila i, men med en bibehållen framåtrörelse som gör att den känns konstant rolig att lyssna på.

Här finns, ofta, både det djupa vemodet och ett satans driv i samma låt. Den tidigare nämnda singeln At The Behest Of Night sticker ut som i mina öron skivans starkaste spår. Men ju mer jag lyssnar på plattan, desto mer upplever jag att den dignar av musikalisk briljans genomgående.

Varenda låt håller sin plats väl på skivan – och allt känns väl avvägt. När bandet låter spåren löpa på lite längre, som de tre sista, känns det bara skönt att låtarna ligger på mellan 7 och 8 minuter. Blood In The Furrows  har jag återkommit till fasansfullt många gånger för dess trygga tempo, fina känsla och vackra gitarrspel, Lights On The Wire vars driv påminner om en av bandets mest frekvent spelade låtar, Colossus och avslutande Beyond Thunder vars inledande gitarrslinga har fått mig att sväva ovan molnen.

Förra gången det begav sig och IN MOURNING hade släppt skivan ”Garden Of Storms” 2019, då slog sig bandets alster in på min årsbästalista. ”The Bleeding Veil” känns absolut som en skiva som, sent in på året, har en ganska rimlig chans att göra detta. Kolla in den.