Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Kaunis Kuolematon – Kun Valo Minussa Kuoli

Lämna en kommentar

ARTIST: Kaunis Kuolematon
TITEL: Kun Valo Minussa Kuoli
RELEASE: 28/11 2025
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns vemod, och så finns det finskt vemod. Har man inte blivit varse detta innan så kan jag i det närmaste lova att det kommer man bli när man lyssnar på Kaunis Kuolematons senaste skiva ”Kun Valo Minussa Kuoli” som betyder när ljuset i mig dog.

Detta finska melodiska doom/dödsband har hållit igång sedan 2012, men detta är första gången jag stöter på bandet. Jag önskar att jag hade upptäckt bandet tidigare, för jag gillar verkligen det jag hör på den här skivan.

Det är musik så massivt fylld med känsla att det är en smula förunderligt att jag inte finner skivan utmattande. Kaunis Koulematon har nämligen en så självklar pondus i sin musik att den snarare kan upplevas som vilsam, ja, trösterik. Jag har inga svårigheter att spela plattan om och om igen.

Att all sång, oavsett om det gäller growlet från Olli Saakeli Suvanto eller den rena sången från Mikko Heikkilä (Dawn Of Solace), framförs på finska gör att ytterligare nerv tillförs skivan.

Riffen och solona från Mille Mussalo och tidigare nämnde Mikko Heikkilä sitter som en keps, och höjer flera av låtarna till fantastiska nivåer. Att man dessutom använder sig av piano gillar jag oerhört mycket.

Produktionen är rena drömmen – mustigt fullödig och helt rätt för låtmaterialet.

Trots att ”Kun Valo Minussa Kuoli” klockar in på 50 minuters speltid så känns ytterst lite överflödigt på skivan. Gillar man doomig och vemodig döds så är detta en skiva som man bör kolla in.

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.

Skivor

Oromet – The Sinking Isle

Lämna en kommentar

ARTIST: Oromet
TITEL: The Sinking Isle
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Hypaethral Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan jag till min stora förtjusning upptäckte Oromet och deras självbetitlade debutskiva.

Att jag längtat efter nytt material från denna kaliforniska duo är lite av en underdrift, då debuten satte sig något alldeles för djävligt i skallen. Som ni förstår är uppföljaren – även den med tre långa låtar – oerhört bra.

Såklart är mycket sig likt. Bandet består fortfarande av Patrick Hills på trummor, bas, keyboards och bakgrundssång och Dan Aguilar på gitarr och sång. Bandet lirar fortfarande en extremt tilltalande version av funeral doom som dryper av atmosfär och dystert tröstande stämning.

Att den här duon inte räds att ta i och skriva rejält långa låtar tycker jag bara är grymt imponerande. Det är ytterst få stunder jag känner att nån ton är överflödig. Snarare är det så att varje låt dryper av tyngd och känslomässig stringens. När bandet brassar på med ack så berörande melodier – oftast i gitarrspelet – som i Marathon ja, då är det inte mycket jag har att sätta emot. Tårarna kommer nästan av sig själva, det är så magiskt vacker musik som presenteras här.

Likadant är det i avslutande låten Forsaken Tarn som nästan har något utomvärldsligt över sig. Stämningen av storslagen ödslighet är så massiv att det bara är att fortsätta att ta till storlipen.

Jag brukar hävda åsikten att många band kan få till en bra skiva. Oromet kan bevisligen prestera än mer än så. Det är bara att konstatera att det här bandet är så ohyggligt bra på sitt hantverk att det hade varit tjänstefel att inte sätta ett mycket högt betyg på ”The Sinking Isle”. Kolla in den.