Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Iotunn – Waves Over Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Waves Over Copenhell
RELEASE: 9/1 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När Iotunn brakade in med besked 2021 med plattan ”Access All Worlds” var det många av oss som hajade till. Ytterligare ett danskt band med fantastisk verkshöjd att hålla koll på. När sedan skivan ”Kinship” kom 2024 befästes bara den initiala känslan av att detta är ett makalöst band.

Det är med denna förväntan som jag närmar mig bandets första liveplatta, ”Waves Over Copenhell”. Inspelad under bandets konsert på Danmarks största metalfestival 2023 är detta ett bra exempel på att bandet inte bara klarar av att leverera ypperlig musik på platta, utan också ser till att hänföra under liveframträdanden.

Jag tycker dessutom att det är djupt sympatiskt att konserten ägde rum på festivalens minsta, men mest sympatiska scen – Gehenna – som är en scen som ger en fantastisk inramning till vilken konsert som helst.

Men det är inget ”litet” band som står på scen.  När jag lyssnar på skivan så märks det att Iotunn är ett band fyllt av självförtroende och pondus. Det är majestätiskt redan från inledande Waves Below och då tycker jag att den låten är visserligen marginellt något mindre förträfflig än resten av de låtar bandet bränner av under konserten.

För resten av skivan är nästan absurt bra – det enda som jag egentligen har att invända är att den är för kort – för jag vill bara ha mer av detta makalösa band som gör i stort sett allt rätt.

Att det rent musikaliska sitter som en keps är en sak, men när bandet dessutom har Jón Aldará på sång så växlas saker och ting upp nästan av sig självt. Maken till sångare, och det märks när han ser till att skjuta ut låtar som The Tower Of Cosmic Nihility och Mistland i stratosfären.

”Waves Over Copenhell” är en djupt sympatisk skiva som ser till att visa ett band som är komplett i sitt uttryck. Iotunn vet vad de kan och vill och närvaron är påtaglig både vad gäller hur bandet låter på den den här skivan – det kan vi tacka Jacob Hansen för – men också hur bandet gestaltar sin show. Kolla bara in videon nedan och försök sedan att  hävda att ni inte blir imponerade.

Skivor

Autrest – Burning Embers, Forgotten Wolves

Lämna en kommentar

ARTIST: Autrest
TITEL: Burning Embers, Forgotten Wolves
RELEASE: 5/9 2025
BOLAG: Northern Silence Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att musikbranschen är internationell är Autrest ett bra exempel på. Här har vi alltså ett enmansband från Brasilien som lirar atmosfärisk black metal – mest kanske förknippat med skandinaviska länder – och som ligger på ett tyskt bolag.

Att atmosfärisk black metal är en genre som kan frammana både avgrundsdjup avsmak och  – som i det här fallet – himlastormande njutning, ja, det är något som man helt enkelt får acceptera.

Att mannen bakom namnet Autrest – Matheus Vidor – lyckas med att redan från första låten försätta mig i ren njutning det är lite av en bedrift, för banne mig om ”Burning Embers, Forgotten Wolves” börjar med ett av de vackraste intron jag hört på ett bra tag.

Och det blir sannerligen inte sämre. Faktum är att snart sagt varenda låt på den här skivan ligger på en finfin och hög nivå. Skickligt blandas skira melodier med bröt utan att för en enda sekund tappa fart eller relevans i hur skivan sitter ihop.

En låt som Ruins Of The Lost har ett mäktigt anslag med rikligt med dubbeltramp och flöjt i kombination. Att melodierna i gitarrspelet skickligt förstärker den melankoliska stämningen gör sannerligen vare sig låten eller resten av skivan en otjänst.

Melodierna är stringent genomarbetade och är det som verkligen sätter skivan på en nivå som gör att jag kan – och har – lyssnat på skivan om och om igen sedan jag upptäckte den.

Kolla bara in Forsaken för att få ett tvärsnitt av vad Autrest gör verkligen bra. Melodierna, melankolin, matandet av dubbeltramp, mellanspelet i halvtakt – det blir helt enkelt oerhört bra.

Jag är som ni förstår riktigt imponerad av vad Autrest gör på ”Burning Embers, Forgotten Wolves”. Att så här i slutet av året upptäcka en skiva som kanske, möjligen , kan få mig att överväga att kasta om i årsbästalistan – ja det är både härligt och fruktansvärt frustrerande. Gillar man den här typen av metal så har man kanske redan koll på Autrest, annars tycker jag att man ska kasta sig över den.

Skivor

Blood Red Throne – Siltskin

Lämna en kommentar

ARTIST: Blood Red Throne
TITEL: Siltskin
RELEASE: 5/12 2025
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En skiva som jag önskade att jag kunde uppskatta mer, så kanske jag skulle kunna sammanfatta min upplevelse av  ”Siltskin” – Blood Red Thrones elfte platta.

Jag erkänner villigt att det gick en rysning genom kroppen när promon till skivan damp ner. Denna känsla baserade jag helt och hållet på att bandets förra skivor, ”Imperial Congregation” och ”Nonagon” var riktigt bra skivor.

Kanske är jag orättvis – norrmännen har varit igång sedan 1998 – och deras diskografi håller en otroligt hög och jämn nivå. Är det då inte fullständigt i sin ordning att de har gjort en skiva som ”bara” är helt ok och dessutom redan året efter att ”Nonagon” kom?

Jag tror att jag blir frustrerad eftersom även ”Siltskin” har låtar och element i låtar som är mycket bra, men där det allmänna intrycket över helheten blir att bandet kanske borde ha varit strängare mot sig själva för att lyfta skivan ytterligare några snäpp.

Ställer jag två låtar som Scraping Out The Cartilage mot Anodyne Rust mot varandra som exempel så tycker jag att den senare med sitt fullständigt ondsinta driv i både riffen och trummandet med lätthet tacklar ut den förstnämnda vars småtrista lunkande och alibitvåtaktande gör mig ytterst tveksam till låtens plats och placering på skivan.

När bandet släpper på ett ös som i Husk In The Grain som får nävarna att knytas i extas och som, dessutom, har ett fantastiskt sväng då är det inte svårt att tycka att skivan är rejält bra. Att bandet dessutom har fått till en bra, ja till och med mycket bra, ljudbild på skivan gör att det inte gör ont att lyssna på ”Siltskin”. Sindre Wathne Johnsens sång, gitarrtonen hos Død och Meathook och tydligheten i Stian Gundersens bas är rena drömmen, och Freddy Bolsøs trummor bor hyresfritt i öronen – sammantaget låter bandet fantastiskt.

Att då inte nå upp till tidigare nivåer ger fel skav. Jag tror dock att Blood Red Throne är kapabla till bättre musik än så här. ”Siltskin” är en skiva som har fina poänger och jag väljer att betrakta den som en sympatisk skiva till stora delar. Men helt fram kommer inte bandet den här gången.