Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Katakomba – The Second Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Katakomba
TITEL: The Second Death
RELEASE: 12/10 2025
BOLAG: Majestic Mountain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång dags färd mot recension, så hade man kanske kunnat säga om min senkommenhet att ta tag i finfina Katakombas andra skiva, ”The Second Death”.

2022 var året då detta stockholmsbaserade – inte bara geografiskt utan även musikaliskt – band bjöd upp till yster ringdans med sitt kaxigt självbetitlade debutalbum. Jag gillade det jag hörde då, och jag gillar även det jag hör nu tre år senare.

Mycket är sig likt, och det behöver sannerligen inte vara en dålig sak om man som rätt många gillar när det låter så här underbart historiskt grundat. Katakomba blir däremot inte ett stagnerat band bara för att de lirar stockholmsdöds. Samtliga låtar frustar fram med en stringent hög nivå, och jag blir liksom aldrig trött på att lyssna på den här skivan för låtarna är så satans bra, och dessutom så förtätade att hela skivan klockar in på strax över 32 minuter. Föredömligt bra, då det är extremt lätt att låta skivan gå på repeat.

Som bäst trivs jag med låtar som To Sow Dragons Teeth som har ett underbart fläskigt gung i början av låten för att sedan övergå i en ack så fin tvåtakt över bisvärmsriff med en utpräglad melodisk vurm. Är det något som jag tycker att bandet har blivit ännu bättre på så är det att väva in assnygga melodier i den annars rätt hetsiga musiken.

Att bandet dessutom har bibehållit sin avsevärda förmåga att få musiken att verkligen svänga, det är bara att gratulera till. Kolla bara in Asmodea för att få ett ypperligt exempel på detta.

Samtliga medlemmar är kvar sedan debuten, och det märks. Katakomba är ett löjligt samspelt band där medlemmarna drar åt samma håll. Jag tror att det är därför som jag gillar den här skivan så pass mycket. Trots att det går att hävda att bandet håller sig till en formel så övertygar bandet med sina låtar att ”The Second Death” känns oerhört fräsch och, ja, något som det varje gång känns oerhört kul att dra igång igen. Imponerande.

Skivor

Orm – Guld

Lämna en kommentar

ARTIST: Orm
TITEL: Guld
RELEASE: 31/10 2025
BOLAG: Indisciplinarian

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte bara An Abstract Illusion som för tre år sedan golvade mig med en fantastisk platta, danska Orm såg också till att rucka på cirklarna med sin otroliga skiva ”Intet · Altet”. Men här upphör likheterna, det förstår ni när ni ser betyget.

Jag har den största respekt för band som vill förnya sig, för det försöker verkligen Orm med ”Guld”. Där föregångaren lyckades med att med en i det närmaste övermodig speltid övertyga mig om att varenda ton, frasering och trumslag var en nödvändighet, och på vilken allt detta lyckades samspela till en helhet av sjudande kreativitet, där känns ”Guld” som en skiva som jag stångar mig mot, utan att få speciellt mycket tillbaka.

När Orm lyckas med att närma sig magin de är kapabla till, som i Undfangen, då klänger jag mig fast vid detta med en frenesi som mest kan liknas vid en person som hotar att kastas av ett skepp i en storm. Jag vill ju så gärna gilla vad Orm gör att det blir som att tömma bitterhetens kalk när de inte lyckas med detta, utan plogar på och mest låter som så många andra black metalband.

Att ljudbilden är så kompakt hjälper inte heller till när trummorna plöjer på med generiska blastbeats – en mer organisk ljudbild hade kunnat rädda upp ”Guld” till en nivå som hade fått i alla fall öronen att glädjas åt hur det lät, även ifall låtmaterialet lämnar mer att önska.

Jag önskar att jag gillar ”Guld” mer än vad jag nu gör, men ibland blir det ju dessvärre så att en emotsedd skiva inte svarar upp mot förväntningarna. Kanske är det så att jag ska ge skivan mer lyssnartid, att här faktiskt finns något att uppskatta som jag inte gör just nu, men magkänslan är just nu att detta inte är en skiva jag är speciellt sugen på att återvända till.

Skivor

An Abstract Illusion – The Sleeping City

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: The Sleeping City
RELEASE: 17/10 2025
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”The Sleeping City” är en skiva jag både sett fram emot, men också bävat inför att ta mig an lyssningen av. Det har, såklart, att göra med att jag 2022 satte ”Woe”, bandets förra skiva, högst upp på årsbästalistan, och drämde i med en betygsnia av skivan. 

Kunde bandet lyckas med en liknande bedrift var, tyckte jag själv, en befogad fråga. Som ni ser på betyget så tycker jag lika mycket om ”The Sleeping City”, och den är i allra högsta grad med i racet om en plats på årsbästalistan.

Att de smakprov som bandet släppte från skivan innan releasen var – milt uttryckt – låtar som fick mig att salivera i förväntan. Både No Dreams Beyond Empty Horizons och Emmett är riktigt bra låtar, men jag tycker att det finns musik  på skivan som slår dessa låtar med råge.

Och det börjar direkt med Blackmurmur. Maken till öppningslåt, måste jag säga. Inte bara att uppbyggnaden i låten är rent magnifik, mäktigheten, skönheten som löper igenom låten är så hänförande att jag de första gångerna jag lyssnade på låten blev snurrig av glädje.

Att An Abstract Illusion kan sina melodiska grepp, ja, det är tydligt genom hela skivan. Men det är inte en skiva som vilar bara på detta fundament. Inledningen till Like A Geyser Ever Erupting  får stressen att slå till – det känns som om bandet vill skapa en känsla av att rusa fram emot en annalkande katastrof – och det lyckas de väldigt väl med för det känns som om jag kastas fram varje gång jag lyssnar på låten.

Att bandet inte är rädda att bredda sina uttryck från tidigare skivor är tydligt. När sången drar igång i Frost Flower börjar jag tänka på sångerskan i London Grammar, Hannah Reids, frasering och det är inte alls menat som kritik, snarare tvärtom.

An Abstract Illusion har uppenbarligen ställt krav på sig själva – då kan jag leva med att ”The Sleeping City” är en skiva som ställer krav på lyssnaren. Med sju låtar, och en speltid på hela timmen blir det en tornado av intryck som pockar på uppmärksamheten. Jag känner inte att jag på långa vägar är färdig med den här skivan, trots 40-talet lyssningar – och jag upptäcker fortfarande grejer som jag upplever som nya vid varje lyssning.

Att Karl Westerlund (bas, gitarr, låtskriveri och text), Robert Stenvall (sång och keyboards), Christian Berglönn (sång) och Isak Nilsson (trummor och bakgrundssång) är skickliga instrumentalister är såklart en faktor som spelar in. Men det är precis som med den mesta inom både genren och metal i stort – detta ses mest som en given grej. Att skriva bra låtar som skapar en helhet inte bara i sig själva, utan på en hel skiva, det är något helt annat. ”The Sleeping City” lyckas med bravur med detta. Kolla in den.