Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Adrenaline Mob – Omertá

Lämna en kommentar

AdrenalineMob2012ARTIST: Adrenaline Mob
TITEL: Omertá
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Inför debutalbumet släppte ADRENALINE MOB den spännande förstasingeln Undaunted, en låt med mängder av känsla och energi. Mike Portnoy som lämnade DREAM THEATER för något år sedan kollaborerar i ADRENALINE MOB med sångaren Russell Allen, även i SYMPHONY X och med sig har de gitarrist Mike Orlando. I livesammanhang har även basisten i DISTURBED anslutit; moderbandet har tagit en paus på obestämd tid.

Förstasingeln från konstellationen, tillika inledningsspåret, är alltså en riktig dunderkaramell med en refräng klistrigare än få. Så det är med intresse och viss spänning jag griper mig an debutalbumet “Omertá”, namngivet efter syditalienska/ sicilianska maffians hederscodex – fundera gärna lite på det valet av titel… – och mina förväntningar kommer otvetydigt på skam. Inledningsspåret Undaunted följs av Psychosane och redan här börjar ointresset hugga tag. Visst är det helt korrekt hårdrock, mycket gitarr och en ganska trevlig refrängslinga, men ack så snart jag tröttnar på formeln.

På samma sätt fortsätter det med låtar som Indifferent, Hit The Wall och Come Undone m.fl., korrekt och duktigt genomfört – men bara så trååkigt. Nej, mer hade jag förväntat mig och detta kan jag inte rekommendera någon. Kompetenta musiker som skapar under sin förmåga ger inget roligt resultat, det är bara att konstatera. Dock undviker man de allra lägsta betygen bara tack vare en enstaka hitlåt och därutöver sin samlade rutin och erfarenhet.

Bästa låt: Undaunted.

Skivor

Meshuggah – Koloss

Lämna en kommentar

kolossARTIST: Meshuggah
TITEL: Koloss
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Det har passerat fyra år sedan MESHUGGAHs förra studiogiv “ObZen”. En återgång till tongångar i stil med “Destroy, Erase, Improve” samt “Chaossphere” gjorde att denna fick undertecknad att jubla av glädje. Framförallt mästerverket Bleed, denna kompromisslösa rytmiska uppvisning som förmodligen är bandets starkaste låt hittills i karriären. Nya albumet “Koloss” följer sin föregångare men hamnar tyvärr lite i dess skugga.

Inledande I am Colossus är en grymt bra titel på en låt. Dessvärre blir det monotona riffandet samt det långsamma tempot alltför utdraget och låten går således ganska obemärkt förbi. Efterföljande The Demon’s Name Is Surveillanceändrar omedelbart på detta med sitt Bleed-aktiga riffande, snabbt och precist fast inte lika rytmiskt utmanande. En av skivans mest minnesvärda låtar. Tunga Behind The Sun besitter grymt starka melodier, om än så subtila så finns de där i bakgrunden inbäddade i en massiv vägg av trummor och distinkt riffande. Jag gillar verkligen den variation som MESHUGGAH återigen uppvisar, det behöver helt enkelt inte vara intrikat för att en låt skall vara bra. Låtarna lyfter snarare där mer tillgängliga riff blandas in som i till exempel The Hurt That Finds You First.

Som vanligt finns det inte mycket att klaga på när det kommer till MESHUGGAH, men även “Koloss” lider av vad många av bandets tidigare verk lider av, låtar som påminner för mycket om varandra. Att medlemmarna har ett behov av att tillfredställa sin fascination för komplex och utmanande musik är det absolut inget fel på. Men ibland känns det som att det är såpass små variationer att det förmodligen bara är bandet själva som kan höra skillnaden. “Koloss” är en riktigt bra platta men de där riktigt klockrena låtarna lyser tyvärr med sin frånvaro.

Skivor

Barren Earth – The Devil’s Resolve

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: The Devil’s Resolve
RELEASE: 2012
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med medlemmar från flera kända akter (AMORPHIS, SWALLOW THE SUN, MOONSORROW exempelvis) har finska BARREN EARTH kallats ett superband. Fler än jag som är trötta på den benämningen? Tänkte väl det.

Vad jag dock har svårt att tröttna på är de ovedersägliga bevis på att medlemmarna är verkligt bra musiker. Debuten ”Curse Of The Red River” var episkt bra och jag har sett fram emot uppföljaren rätt så rejält.

”The Devil’s Resolve” håller måttet på ett fantastiskt sätt. Öppnaren Passing Of The Crimson Shadows är en dänga som under de dryga 7 minuter låten varar på ett makalöst visar på vad bandets musik handlar om: atmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna påThe Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!

Och det bara fortsätter – Vintage Warlords (vilken titel för övrigt), monumentala The Dead Exiles vars symfoniska inledning tar andan ur mig, fint svängiga Oriental Pyre och vackra avslutaren Where All Stories End – det är verkligen så att jag får ta till den ack så slitna frasen all killer no filler om ”The Devil’s Resolve”. Ska jag hitta något att anmärka på är det att trummorna gärna hade fått lite mer fludder – de låter aningens för torra för att passa in totalt med de övriga soniska intrycken. Detta är dock en radanmärkning, och ingenting som kan förta intrycket att detta är en magiskt bra skiva som väl fyller behovet till OPETH släpper nästa platta med growl på.