Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets ”Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med ”Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På ”Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna ”The Great Misdirect” och ”Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är ”Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Skivor

Borealis – Purgatory

Lämna en kommentar

imageARTIST: Borealis
TITEL: Purgatory
RELEASE: 2015
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS återvänder med ”Purgatory”, en skiva som var efterlängtad för min del. Jag uppskattade svårt bandets förra skiva ”Fall From Grace” som bjöd på välskriven och välproducerad metal.

Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Past The Veil så kan jag konstatera att bandet åtminstone låter lika fantastiskt som tidigare. Produktionen är väl avrundad och en ren njutning för öronen. Varje enskild medlems instrument kommer fram tydligt i mixen, vilket är bra om ni frågar mig, och Matt Marinellis sång ligger i framkant utan att dominera fullständigt.

Marinelli som sångare är ett kapitel för sig. Jag kan inte säga att han är den mest originella, eller ens en av de bästa sångare jag hört. Men hans röst har en särpräglad och sympatisk ton som gör att det är svårt att inte njuta av varenda ton han sjunger. Bandet har också det goda omdömet att skriva i tonarter som ligger i sångarens register så att det blir lite extra kräm i låtarna.

Det finns gott om låtmumma på ”Purgatory” för att jag ska bli mer än tillfredsställd. Inledande duon Past The Veil och From The Ashes är så skrattretande bra att jag kapitulerar direkt. Gunget, det fina instrumenthantverket och Marinellis sång skapar fullödiga låtar. Även episkt fina Rest My Child och Purgatory är låtar i vilka BOREALIS visar att de är ett band att ta på allvar. Framför allt är de ett band där låtarna ställs i centrum på ett oerhört fint vis och där medlemmarna spelar för varandra utan att egentligen framhäva någon på bekostnad av någon annan. Väldigt befriande.

BOREALIS visar på ”Purgatory” att de är ett band som är värt vår uppmärksamhet. I foran melodisk metal har jag svårt att se någon skiva som kan klå detta.

Skivor

Paradise Lost – The Plague Within

Lämna en kommentar

ParadiseLost - The Plague WithinARTIST: Paradise Lost
TITEL: The Plague Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Brittiska PARADISE LOST släpper sitt 14:de album. Jag tillhör inte dem som haft bandet aktuellt genom hela dess långa karriär sedan debuten med ”Lost Paradise” 1990, även om de plockats fram för lyssning av och till under åren. Och medan 2009 års ”Faith Divides Us – Death Unites Us” blev en stor favorit, var enligt min mening förra given ”Tragic Idol” (2012) lite mindre karaktärsfull.

Årets släpp är en ren fullträff, som innehåller ”allt” det goda med PARADISE LOST. ”The Plague Within” är lätt att släppa inpå sinnet och tillräckligt varierad för att med stort nöje behållas där. Detta är visserligen inget direkt revolutionerande i stil och låtbygge, men hela albumet utgör ett ack så högkvalitativt musikarbete med ett fantastiskt låtmaterial att lyssna till och älska länge.

Jag ska inte påstå att alla spår är exakt lika bra, men inte någon enda låt faller igenom eller känns som utfyllnad, och ovanpå denna höga snittkvalitet stiger ett antal toppar. Det bildas ett grymt skönt sug i maggropen när det riktiga tung-doom-gunget släpps lös i låtar som Beneath Broken Earth och Sacrifice The Flame, och jag vill bara ligga på rygg och stirra upp i en blygrå himmel och njutningsfullt sjunka allt djupare ner i melankolin. Sen finns det annat som rentav får betecknas som svängigt, såsom den lättfångade refrängen i Cry Out, eller för den delen hela spåret An Eternity Of Life. I ett antal av låtarna finns också potential för många fina stunder i kommande liveframträdanden.

Så vad har jag över huvud taget att klaga på, något ”måste” det väl ändå finnas? Nja, låttitlarna kan inte direkt anklagas för originalitet i sammanhanget: No Hope In Sight, Flesh From Bone, An Eternity Of Life… ja, ni hör ju själva. Men detta står jag så gärna ut med, när låtmaterialet och framförandet är så superbt som det är på denna platta. PARADISE LOST av år 2015 är ett band på topp ännu efter mer än 25 år inom scenen. I alla avseenden tungt.