Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Eyecult – Morituri Te Salutamus

Lämna en kommentar

eyecult2009ARTIST: Eyecult
TITEL: Morituri Te Salutamus
RELEASE: 2009
BOLAG: Ewiges Eis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

EYECULT – “Morituri Te Salutamus” (“vi som ska dö hälsar dig”)

På debutalbumets dryga 32 minuter hinner Västeråsbandet EYECULT med att både göra mig nyfiken, ge mig en del att fundera på och få mig att vilja ha mer av samma vara. Det är bra jobbat.

“Morituri Te Salutamus” drar igång Aeternum med ett intro som ger löfte om precis de ingredienser som genuin black metal består oss med. Hög musikalitet, rå produktion, mycket sinnlighet och djup känsla. När sedan texterna visar sig äga både vitalitet och klartänkthet blir jag än mer tillfreds.

Jag fastnar djupt i texternas teman där både katolsk mytologi, asa-trons ödesgudinnor och romersk historia tar plats. En favorit är andraspåret, betitlat Saligia, en akronym för de sju dödssynderna, som musikaliskt är en riktigt “catchy” låt där EYECULT åberopar det onda i sina olika skepnader (Leviathan, Belphegor, Satan osv) för var och en av de sju synderna. En annan höjdare är Furor där åkallan går ut till “earth mother”. Det ger reminiscenser till SATYRICONs i genren smått klassiska Mother North, och handlar om hur kassa vi är att ta hand om det vi fått att förvalta; det är bara att välkomna det oundvikliga slutet, inse tillvarons tomhet och varandets meningslöshet. Religionskritiken är vass och uppenbar i Oblivion där det konstateras att “the Swastika and the cross goes hand in hand”. Därmed dras också en tydlig rågång gentemot nazistiska tongångar, vilka som bekant en mindre del av banden inom genren inte drar sig för att flirta med.

Nu har jag uppehållit mig vid texterna, som överrumplade mig med sitt djup och sin intensitet, vilket inte betyder att musiken är mindre intressant. Mixen av lättare, mer melodiska spår, som nämnda Saligia och Oblivion, och tyngre stycken såsom malande Skuld och Slave ger en perfekt avvägd, intensiv halvtimme i sällskap med EYECULT. Gillar du traditionell black metal i modern skrud bör du obönhörligen låna detta album ditt öra.

“Morituri Te Salutamus” gavs ut i december 2009. Bandets båda musiker, Patrik Carlsson och Andreas Åkerlind, gör även musik ihop under namnet ANACHRONAEON, ett band som gett ut tre album, det senaste, “The Futile Quest For Immortality” recenserades nyligen här på WeRock. Även det intressant musik, men för min del hoppas jag att Carlsson och Åkerlind prioriterar om lite, och snart nog kommer med en ny EYECULT-skiva. “Victuri Te Salutant!”

/BiblioteKarin

Skivor

Allegaeon – Fragments Of Form And Function

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Allegaeon – Fragments Of Form And Function
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Väntan är över – två år sedan ALLEGAEON släppte sin självbetitlade EP har det blivit dags för fullängdsdebuten. Med tanke på hur bra EP:n var hade jag ganska högt ställda förväntningar på bandet från Fort Collins i Colorado – och några lyssningar senare kan jag konstatera att bandet inte heller denna gång gör mig besviken.

Visserligen spelar bandet inte helt originell musik – gudarna ska veta att det dräller av band inom den melodiösa dödsmetallfåran bandet har valt att verka i, men det spelar mindre roll då ALLEGAEON är ett gäng som både kan hantera sina instrument och skriva låtar som håller för många genomlyssningar.

Mest imponerande är dock spelförmågan – framför allt imponerar gitarristerna Ryan Glisan och Greg Burgess som anställer veritabla orgier under solon så bländande framförda att lyckan är total. Resten av bandet är inte sämre – trummisen Jordan Belfast är tajt, stabil och gör en hel del riktigt snygga grejer på sitt instrument. Hans samspel med basisten Corey Archuleta är bra och stabilt. Sångaren Ezra Haynes har en skön, raspig growlstämma som jag inte kommer att tröttna på i första taget.

För oss som har hört EP:n (har man inte gjort det finns den tillgänglig på Spotify) känns det som om just den skivan indikerade att ALLEGAEON inte är ett av de band som kan få ur sig 4 bra, starka låtar men inte så mycket mer – och jag skulle inte bli förvånad om bandet har betydligt mer material liggande än de 10 låtar som finns på ”Fragments Of Form And Function”. Snart sagt varenda låt på skivan innehåller element som gör att jag gillar dem, antingen om det rör sig om ett snyggt solo, bra sångleverans, glödande truminsatser eller bara riktigt snygga melodier. Den enda låten som jag tycker att skivan kan vara utan är Burgess soloprestation i Biomech – Vals No. 666 som visserligen är oklanderligt framförd (konstigt vore det annars då Burgess är skolad vid musikkonservatoriet i Cinncinati) men som verkligen inte passar in bland det betydligt hårdare materialet.

Gillar man melodiös dödsmetall som bjuder på musikalitet utöver det vanliga vågar jag påstå att man kommer gilla ”Fragments Of Form And Function” även om det som tränger ut ur högtalarna inte är helt originell musik.

Skivor

Netherbird – Monument Black Colossal

Lämna en kommentar

netherbird2010ARTIST: Netherbird
TITEL: Monument Black Colossal
RELEASE: 2010
BOLAG: Scarecrow Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Ta ingredienser från alla olika metalgenrer du gillar och baka ihop det på en enda platta – risken är stor att resultatet blir ett kaotiskt sammelsurium helt utan intresse. Men å andra sida – friskt vågat hälften vunnet – det kan också lyckas! Här har vi ett gäng mycket kompetenta och stadigt meriterade musiker, såsom tidigare EUCHARIST-basisten Tobias Gustafsson och den inte helt obekanta Adrian Erlandsson som hanterat slagverk i både AT THE GATES, THE HAUNTED, CRADLE OF FILTH och numera även i PARADISE LOST.

NETHERBIRD sägs vara ett black metal-band, men här finns starka influenser även från systergenrer som gothic och death metal. “Monument Black Colossal” är skönt melodiös, stämningsskaparna många och tempot i melodierna växlande från snabbaste snabbt till långsamt doomigt.

När man nu plockar in så många utsmyckningsdetaljer som NETHERBIRD gör i sitt material; klockklang, hest viskande tal, piskande regn och vinande vindar för att ta några exempel, är det inte konstigt om det skär sig någon enstaka gång. Men dessa små övertramp är lätt förlåtna i ett album med musik som ger vällustiga rysningar utmed ryggraden fler än en gång under plattans speltid.

Det finns också flera riktigt intressanta enskilda låtar på plattan. Hur kan man inte bli nyfiken på titlar som Strindbergian Fire och The Weight of Vapour? Den låt som fastnar lättast är dock A Shadow in the Garden of Darkness med en refräng som snabbt gjuter sig fast i hjärnbarken, rytmen finns redan i den textade strofen. Också The Weight of Vapour har en klar “kom-tillbaka-till-mig”-refräng i både text och musik.

Detta är inte NETHERBIRDs debut, albumet “The Ghost Collector” kom 2008, men “Monument Black Colossal” markerar en andra fas i bandets liv enligt dem själva, när bandet nu går från att ha varit ett studioprojekt med enbart två fasta medlemmar, Nephente och Bizmark, till att numera vara ett liveband med full sättning. Tyvärr har nu på försommaren meddelats att Erlandsson åter lämnar bandet, men ovannämnda Gustafsson, gitarrsten Johan Nord och nye trummisen Erik Röjås är tillsammans med Nephente och Bizmark NETHERBIRD i liveversion. Och efter denna platta väntar jag bara på första möjliga tillfälle att även se bandet live.

/BiblioteKarin