Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Katakomba – Katakomba

2 kommentarer

ARTIST: Katakomba
TITEL: Katakomba
RELEASE: 29/7 2022
BOLAG: Redefining Darkness Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kommer ni ihåg ”Eating The Swedish Underground, vol 1” som vi recenserade förra året? Då skrev jag att ”KATAKOMBA kan sin döds. Av samtliga band på den här skivan så har stockholmarna den i särklass fläskigaste produktionen och den passar Godless Crypt så fruktansvärt bra. Övergången från det tunga svänget till tvåtakten vid 1-minutstrecket är, trots att det gjorts en miljard gånger, helt magiskt. Mer tack!”.

Äntligen kommer stockholmsbandet med sin första fullängdare, och det är bara att gratulera oss lyssnare och skivbolaget Redefining Darkness, för ”Katakomba” är en satans stark debutskiva.

Ska vi ta det vanliga snacket om att detta kanske inte är det mest originella som gjorts, men att utförandet är inte bara stringent starkt, utan också bjuder på några finesser som skiljer KATAKOMBA från band som vi känner till sedan innan? Där band som ENTOMBED  och DISMEMBER såklart bidrar till vad som präglar KATAKOMBAs musik så finns här ett djävulskt starkt låtmaterial som väl håller fortet, och om det fortsätter så här framöver, samt att bandet får speltillfällen, då kan det gå som för danska BAEST – rakt uppåt.

Varenda låt på ”Katakomba” sprutar death metal med både tyngd och finess. Jag älskar, såklart, produktionen. Gitarrerna från Anton Bryvall och Leo Kulle Häll gräver sig in i trumhinnorna med magiska riff som solon, sången av Fabian Brodén är helvetiskt bra, och trumspelet av Ernst Eklund tryfferas rikligt av magiskt arbete på, håll i er nu, hi-haten. Som trummis uppskattar jag detta, såklart, lite extra.

”Katakomba” är en otroligt bra, underhållande och genomarbetad skiva från ett band som jag hoppas vi får höra mer av i framtiden – kolla in den.

Skivor

Oceans Of Slumber – Starlight And Ash

Lämna en kommentar

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Starlight And Ash
RELEASE: 22/7 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått, och like clockwork, kommer Houstons OCEANS OF SLUMBER tillbaka med en ny skiva. Så långt är allt som det brukar, men bandet har tydligt annonserat – med emfas till och med – att ”Starlight And Ash” är ett par steg bort från det som har definierat bandets musikaliska bana fram tills nu. Bort med det oerhört progressiva, bort från blastbeats, tvåtakt och growl och fram för en mycket mer gotisk och, skulle nog en del säga, mesig musik.

Som ni förstår på betyget ovan så gillar jag skivan. Om jag skulle sakna det bandet gjorde innan kan jag alltid gå tillbaka och lyssna på de tidigare skivorna, ”Starlight And Ash” gör andra saker minst lika bra för öronen som de tidigare skivorna.

OCEANS OF SLUMBER har för mig alltid varit ett extremt känsloladdat band, skivorna och deras processer har ofta beskrivits av bandet som fruktansvärda upplevelser till katarsis gränsande exorcismer, och den känslan finns även här.

Jag misstänker att en av anledningarna till att jag gillar den här skivan så mycket är att den så tydligt lyfter fram Cammie Gilbert. Sångerskan visar, återigen, att hon har en röst som pulvriserar det mesta. Här lyfter hon fram ett textmaterial som hade kunnat falla platt till marken om det rört sig om andra sångare, men som nu levereras med en innerlighet som snarare höjer skivan till fantastiska höjder.

”Starlight And Ash” är en oerhört vacker skiva. Vi fick glimtar av vilken kapacitet bandet besitter inom detta område på förra skivan ”Oceans Of Slumber”, men här tas det till helt andra nivåer, och mer stringent genomarbetat då detta är det dominerande intrycket jag får av ”Starlight And Ash”. Det finns några låtar som sticker ut lite extra för mig – dovt melankoliska Just A Day, The Shipbuilder’s Son med sitt fruktansvärt snygga gitarrspel och vackert inkorporerade pianot, The Waters Rising som bara byggs och blir större och större och underbart släpiga The Hanging Tree.

Den enda låt som jag inte tycker fyller sin plats är covern på THE ANIMALS House Of The Rising Sun, en låt så sönderspelad att inte ens OCEANS OF SLUMBER kan lyfta den.

Jag misstänker att det kan vara så att en del recensenter kommer tycka att den inriktning bandet tar på ”Starlight And Ash” inte är så bra, de kanske vill ha mer av samma musik som bandet redan gjort, men för egen del tycker jag mycket om den här skivan. Kolla in den.

Skivor

Kardashev – Liminal Rite

Lämna en kommentar

ARTIST: Kardashev
TITEL: Liminal Rite
RELEASE: 10/6 2022
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite mer än ett år sedan så kollade jag in KARDASHEVs EP ”The Baring Of Shadows”, skivan som egentligen kom ut 2020, men som Metal Blade gav ut ett år senare. Att säga att jag var i det närmaste överväldigad av den skivan är lite av ett understatement, precis som det är ett kanske ett ännu större understatement att skriva att ”The Baring Of Shadows fick mig att längta intensivt efter mer musik från Arizonabandet. EP:n var nämligen alldeles för kort, och det kändes som att bandet bara hade visat en del av sin potential, både känslomässigt såväl som hantverksmässigt.

Som ni förstår av betyget så är detta verkligen fallet. ”Liminal Rites” ligger snubblande nära det högsta betyget vi kan dela ut här på WeRock – hade vi sysslat med decimaler så hade jag lagt till 0.5.

För er som inte var med i förra vändan så lirar KARDASHEV en otroligt intressant blandning av döds, shoegaze och post-metal som de verkligen gör till sin egen. Att det blir ganska många lager i bandets musik kanske avskräcker en del, för det krävs tid att upptäcka och ta in allt det bandet gör på ”Liminal Rite”. Är man å andra sidan redo att faktiskt ge det här albumet ett antal lyssningar så ger det tillbaka i drivor. Är det obegriplig musik som stöter ifrån? Nä, jag blev såld redan vid första lyssningen, och den satte standarden för en rent världsfrånvänd repeatlyssning – jag tror att jag lyssnade på skivan rakt igenom tre gånger – och så hade tre timmar gått. Att lyckas göra en skiva som är så lång, och ändå få den att kännas som att den skulle kunna vara lite längre är något av en bedrift.

Vill man så går det att lyssna på skivan som en sammanhållen berättelse om en man på väg ner i demens som ser tillbaka på sitt liv. Detta parat med musiken lyfter sannerligen upplevelsen av ”Liminal Rite” på ett rent känslomässigt plan, för detta är en känslomässig skiva. Mycket av det har att göra med sångaren Mark Garrett. Han är en sångare som bemästrar alla sina uttryck till perfektion. Det är black metalyl, avgrundsdjupa growl och rensången. Samtliga exekverar han med en förkrossande tydlighet, och på en nivå som får mig att utnämna hans insats här som den starkaste sånginsatsen för hela 2022.

Trodde ni att det var slut där? Nä, ni får ju lägga till resten av bandet också, för är det något som KARDASHEV visar här så är det att samtliga medlemmar drar åt samma håll. Trummisen Sean Lang, som även står för en del spoken word, växlar lika lätt som ledigt mellan blasts till oerhört finkänsligt spel. När vi ändå pratar trummor så måste jag skriva att hans virvel är rena drömmen att lyssna på. Basisten Alex Rieth och gitarristen Nico Mirolla väver sina mattor på ett rent magiskt sätt. Det är hela tiden melodiskt och med sväng de spelar.

Låtmässigt finns här bara höjdpunkter. Det sätt som bandet växlar mellan olika uttryck men ändå lyckas hålla den röda linjen är vad som gör ”Liminal Rite” så bra. Jag känner mig hela tiden både lamslagen av känsla och oerhört omhändertagen när jag lyssnar på den här skivan som kan  vara årets bästa. Kolla in den.