Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Carcolh – The Life And Works Of Death

Lämna en kommentar

ARTIST: CARCOLH
TITEL: ”The Life And Works Of Death”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sleeping Church Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska CARCOLH är åter med sin andra platta ”The Life And Works Of Death”, och för oss som gillade debuten ”Rising Sons Of Saturn” från 2018 så väntar mer av samma vara – dvs doom metal. Bandet sträcker sin musik från relativt långsam och lite släpig doom till mer snärtig sådan, där de i sina snabbare moment minner en hel del om gamla BLACK SABBATH. Personligen föredrar jag bandet i det spektrat, och tycker därför att öppningslåten From Dark Ages They Came är ett lite svårt val, men det är såklart  en smaksak. Nu får man dock ca 2 minuter rätt långsam inledning som man behöver orka förbi om man inte är lagd åt just den sortens doom – men det är klart värt det. Den här skivan bjuder nämligen på riktigt fina höjdpunkter under resans gång!

CARCOLH är en kvintett bestående av Quentin Aberne & Olivier Blanc på gitarr, Benoit Senon  bakom trummorna, Mathieu Vicens på bas och Sébastien Fanton på sång, och den sättningen känns stabil och kompetent. Bandets namn är hämtat från en mytisk varelse i fransk folksägen, en varelse som kan liknas vid en stor snigel och som fick en egen låt på förra plattan (Dragonsnail). Det saknas denna gång, men det gör inget då bandet kompenserar med låtar som Works Of Death, When The Embers Light The Way och The Blind Godess.

Detta är knappast originell eller nyskapande musik, men CARCOLH levererar bra, och för oss som har en soft spot för gamla SABBATH-vibbar (vem har inte det?) så är det ett givet köp!

Skivor

Burial In The Sky – The Consumed Self

Lämna en kommentar

ARTIST: Burial In The Sky
TITEL: The Consumed Self
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Rising Nemesis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på ”The Consumed Self” under helgen – en utdragen städning av hemmet gjorde att både att det fanns tid och att städningen blev betydligt mer njutbar än vanligt.

BURIAL IN THE SKY kommer från the city of brotherly love, Philadelphia,  och detta är deras andra album. Jag hade illa koll på bandet sedan tidigare, men det krävs inte speciellt många minuters speltid av ”The Consumed Self” för att inse att anten är uppad väldigt väsentligt från debutskivan ”Creatio Et Hominus” som kom 2018.

Låtmaterialet är så fruktansvärt genomarbetat och ser till att både de progressiva samt de dödsiga elementen kommer fram bra och förstärker varandra. Bandet är sannerligen inte rädda för att experimentera med både saxofon, detta instrument som har seglat upp som blåsinstrumentet of choice inom metal, och piano. Det funkar oerhört väl och görs inte för sakens skull utan för att låtarna verkligen vinner på dessa inslag. Bäst är det i exempelvis Mechanisms Of Loneliness där gitarrsolot övergår i saxsolo för att sedan väva ihop de två instrumenten. Ruggigt imponerande, också mycket för att saxen trakteras av bandets basist Zach Strouse.

Känslan jag får när jag lyssnar på BURIAL IN THE SKYs musik är att det bästa av två världar sammanfogas – och det görs med känsla. Bandet är verkligen inte rädda för att beröra och fylla sin musik med både aggressivitet, melankoli och om uttrycket tillåts, ren skönhet. Vissa låtar ger mig upplevelsen av att sväva fram högt ovanför molnen.

Hade jag bedömt skivan enbart utefter låtmaterialet så hade betyget blivit en 9:a, så pass bra är detta. Här finns så många inslag som får mig att associera till så skilda saker som hur soundtracket till filmen ”Kådisbellan” låter (Mountains pt.2 (Empathy)), BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME och ändå upplever jag att BURIAL IN THE SKY gör något helt eget med sin musik. Den i stort sett enda anmärkningen jag har gäller produktionen på Sam Stewarts bastrummor. När det smattras 16-delar på kaggarna så känns det som att en vägg ställs upp mitt i den i övrigt väldigt njutbara ljudbilden och kräver all uppmärksamhet. Det hoppas jag bandet åtgärdar till nästa skiva, för det här bandet har kapacitet att åstadkomma episka storverk.

Skivor

Ænigmatum – Deconsecrate

Lämna en kommentar

ARTIST: Ænigmatum
TITEL: Deconsecrate
RELEASE: 13 augusti 2021
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

ÆNIGMATUM må vara ganska unga som band, men flera av medlemmarna får anses som tämligen erfarna. Så den tekniska färdigheten som visas upp på denna uppföljare till den självbetitlade debuten är egentligen inte så överraskande. Framför allt är det basisten Brian Rush som imponerar med ett bitvis påtagligt jazzigt lirande, särskilt för att vara inom sfären ”blackened death”. Att mer proggiga och/eller mathcore-orienterade band tillåter sig mer kultursvåra utflykter är vi kanske ganska vana vid, men i något mer konventionell döds som detta är det lite mer av en ögonbrynshöjare.

Blackened death, ja. Det är väl där någonstans ÆNIGMATUM landar, givet de tekniska riffen, inslagen av black metal-minnande blast beats och köttig growl. Samtidigt är Portland-sönerna inte främmande för att nyansera upp sitt material med en och annan elegant harmoniserande gitarrslinga, eller de där jazziga utflykterna på basen. Vilket är trivsamt, och ger lite liv åt anrättningen.

Till någon riktigt hög höjd lyfter det dock aldrig. Eller, ”aldrig” är fel ord. De flesta låtarna innehåller partier som är riktigt fina, där det är lätt att charmas, och ässet i kortleken Undaunted Hereafter samt efterföljande Disenthralled är bägge rätt starka kort rakt igenom. Den tekniska kompetensen är som nämnt god, och produktionen klart godkänd. Överlag lider dock materialet aningen av en över tid gnagande känsla av jämntjockhet, möjligen delvis på grund av en viss fäbless för mellantempo och några för få nivåskiftningar.

Hade jag fått koka ner denna fullängdare till en EP, där jag hade fått plocka de möraste och mustigaste köttbitarna från benen, hade denna potentiella EP varit grym! Nu stannar omdömet vid att det finns gott om potential, men att ÆNIGMATUM här (ännu?) inte riktigt förmår casha in på den…