ARTIST: Overcast TITEL: Reborn To Kill Again RELEASE: 2008 BOLAG: Metal Blade
BETYG: 2/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Kan en platta med återinspelade låtar från ett band vars medlemmar numera befolkar KILLSWITCH ENGAGE och SHADOWS FALL vara något? Personligen har jag inget emot band som gör nyinspelningar av gammalt material, TESTAMENTs platta ”First Strike Still Deadly” är ett exempel på en platta som trivs alldeles utmärkt i stereon hemmavid. OVERCASTs viktiga insats för den numera ganska uttjatade metalcore-genren ska jag inte yttra mig om, och huruvida gruppen verkligen behövde göra dessa nyinspelningar verkar till och med bandet självt ställa sig undrande till i Close-Up Magazine senaste nummer. Man kan välja att se detta faktum som antingen aningen för oseriöst, för hur många band är det inte som kämpar för att få ut sin musik, utan att behöva kämpa mot tidigare utgivet material. Eller så kan man göra tummen upp. För mig blir det varken eller.
Bitvis låter ”Reborn To Kill Again” riktigt bra, som i titellåten och Going History, men OVERCAST må vara hur förbannade, eller hur ärliga som helst, detta höjer sig inte över mängden och jag finner inte tillräckligt i låtmaterialet för att justifiera återinspelningarna av dessa låtar. Vill man ha en någorlunda hård platta i bakgrunden under en fika, då kan möjligen ”Reborn To Kill Again” duga, annars tycker jag att man gör bättre i att lägga sina pengar på annat.
Varje år avhålls Helsingborgsfestivalen, en i mångas ögon inklusive skribentens, en standardursäkt för folk att lyssna på mainstreammusik, medan de äter usel gatumat och super till.
Så långt skiljer festivalen inte sig från de flesta andra stadsfestivaler. Om det nu inte hade varit så att Helsingborg med omnejd har spytt fram en osedvanlig mängd bra band – band som FAITHFUL DARKNESS från Höganäs, CHAEOSTRIBE, SOILWORK och DARKANE, och att dessa band matade loss köttig metal på Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock i fredags.
En hel dags metal kan vara i matigaste laget, i synnerhet i 30 graders värme, men det är inget man tänker på när FAITHFUL DARKNESS drar igång klockan 15. Läsare vet nog med sig att jag har höjt detta band och dess melodiösa death metal till skyarna och eftermiddagens gig gör mig inte besviken – och man bortser från det inte helt färdigrattade ljudet. Bandets debutalster ”In shadows lies Utopia” har tillräckligt med bra låtar för att förgylla ett set längre än de 20 minuter bandet står på scen – Bound To Illusions, Stay Awake, Pure Silence, och titellåten gör att dagen har fått en bra och tung inledning.
Faithful Darkness, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch
Det är 3 år sedan DARKANE släppte lysande ”Layers Of Lies”, och chanserna att se bandet live har varit sparsmakade på senare tid. Desto roligare att se bandet i slag med nye sångaren Jens Broman gastandes som en furie. Jag har alltid tyckt att Darkane har haft tillräckligt mycket mosh i sina låtar för att tillfredsställa de flesta 220 bpm freaks som mig själv, men också en hel massa progressiva inslag, som udda taktarter och helt märkliga fills av trummisen Peter Wildoer. Bandet spelning gör mig inte besviken, och jag tycker att det är synd att inte fler människor har slutit upp för att betitta ett av Helsingborgs allra bästa och mest originella band.
Darkane, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch
Desto fler har kommit för att se SOILWORK. Att det är i det närmaste omöjligt att bli profet i sin egen hemstad vet de flesta – men SOILWORK kommer bra nära. Publiken hälsar bandet som hjältar och att bandets idoga turnerande har resulterat i ett fruktansvärt självförtroende på scen blir uppenbart från första tonen i Sworn To A Great Divide. Björn ”Speed” Strid är en helvetes frontman och han har publiken i ett järngrepp genom hela konserten. Förra gången jag såg bandet körde de bara en låt – singeln Exile från nya plattan – vi fick tre i fredags; titellåten, Exile och moshfavoriten The Pittsburgh Syndrome – och gosse vilket ös den resulterar i. Vid det här laget är jag helt extatisk och jag vet att inget bands framträdande kommer att vara i närheten av SOILWORKs uppvisning denna fredagskväll.
Björn Strid, Soilwork. Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch
ARTIST: Black Flame TITEL: Imperium RELEASE: 2008 BOLAG: Roadrunner
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Amelie
Helvetets portar öppnas och sluts
Kraftfull black metal med inslag av death, där ockulta teman med reminiscenser till den gamla romerska gudavärlden gör sig starkt hörda, detta är “Imperium”, italienska BLACK FLAMEs tredje album.
Å ena sidan finns en sydeuropeisk black metal-tråd med musikaliskt och tematiskt släktskap med alster av band som grekiska ROTTING CHRIST och NECROMANTICA, å andra sidan genereras tydliga BEHEMOTH-associationer, särskilt påtagligt i spår som The Other Face Ov Hell och Ludus Dianae. Beteckningen ”blackened death metal”, som använts bland annat om just BEHEMOTHs musik, kan även passande beskriva “Imperium”.
BLACK FLAMEs album innehåller sju starka spår som föregås av ett två minuters Requiem, ett tyvärr alltför långdraget instrumentalt intro. Över ett fält av smattrande trummor laddas sedan en stark kryddblandning av tungt growlad sång och framvällande gitarrer. Särskilt bör uppmärksammas ovan nämnda spår Ludus Dianae, samt Black Sun Theory där andra halvan med sitt nerdragna tempo, den maniskt viskande stämman och den depressiva tonbädden hotar att dra dig med sig ner mot avgrunden. Efter detta avslutas också låtsamlingen passande med ett spår tillägnat hemligheterna kring Lapis Manalis, porten till helvetet.
Utan att komma upp till de polska storheternas klass, är “Imperium” ett album vilket den som uppskattar BEHEMOTH bör kunna ta till sitt hjärta. Och alla andra som också värderar välproducerad svärtad dödsmetall bör, om man inte gjort det tidigare, ge BLACK FLAME en gedigen chans i spelaren.
ARTIST: Overcast
