Etikettarkiv: 2016

Netherbird – The Grander Voyage

netherbird2016ARTIST: Netherbird
TITEL: The Grander Voyage
RELEASE: 2016
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett par års paus är NETHERBIRD tillbaka, och det med ett verkligt styrkebesked, namngivet ”The Grander Voyage”. Bandet startade sin levnads bana år 2004 och känslan har alltid varit att grundarna Nephente och Bizmark har lagt ner själ och hjärta i musikskapandet.  Efter tio år tog bandet således en ”paus” – nåja, tre år mellan utgivningen av två fullängdsalbum skulle inte alla band kalla en regelrätt paus, men när de nu själva benämner det så…

Och nu är alltså NETHERBIRD åter i full styrka med sitt fjärde fullängdsalbum, med Bizmark på gitarr, bas och keybord, Nephente självklart som vokalist samt gästtrummande Fredrik Widigs. Live kompletteras bandet med Nord och Tobias Jakobsson på gitarr samt Micke André på bas och Fredrik Andersson (ex-AMON AMARTH) på trummor. Och NETHERBIRD av år 2016 gör mer kraftfull musik än någonsin. Musiken på ”The Grander Voyage”, allt skrivet av Bizmark som brukligt, rör sig liksom tidigare obehindrat i gränslandet för olika extreme metal-genrer. Det melodiskt flödande finns kvar, medan de symfoniska inslagen har tonats ner något. Lika fångande melodier som tidigare, men i lite naknare sound. Jag gillar det.

Albumet inleds med en kortare introlåt, Pale Flames On The Horizon, som övergår nästan omärkligt i plattans näst längsta spår, åttaminuters Hinterland. Redan här sätts standard med växlande tyngre partier och vackert gitarrplock. Därpå följande Dance of the Eternals är ett mjukt tvåminuters instrumentalt spår, innan förstasingeln Windwards tar vid. Även nästkommande låt Pillars of the Sky har släppts som singel och detta är ett vackert vemodigt stycke med text om sökande och längtan. Påföljande The Silvan Shrine befinner sig i samma stämningsläge, även om känslan är att det ljusnar något så här när den stora resan närmar sig sitt slut, i alla fall musikaliskt med både pianospel (av Danny Oakhil) och akustisk gitarr. Sista spåret, Emerald Crossroads avslutar resan i samma höga stil som övriga låtar. Stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Jag blir djupt berörd av musiken likasom av texterna på denna platta.

Lyriken, i allt skrivet av sångaren Nephente, är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. Det finns en naturlig harmoni i texterna vilket gör att det känns som om stroferna bara legat någonstans och väntat på att plockas upp och presenteras i lämplig musikalisk omgivning. Flödet i konceptalbumets lyrik bidrar till denna illusion av bedräglig enkelhet. Detta är ordkonst. Poesi. Det finns mer av vemod och naturlyrisk känsla, än av det becksvarta mörker man annars alltsomoftast finner i musik av det här slaget. Nephente använder sitt instrument, rösten, i bred variation alltifrån dödsgrowl till black metal-skrik. Ingen egentlig rensång, men med hest viskande stämma i de mer artikulerade partierna, i t.ex. Pillars of the Sky och avslutande Emerald Crossroads.

Vi som följt NETHERBIRDs musikaliska resa under ett antal år kan glädja oss åt återkomsten och hoppas just att bandet med ”The Grander Voyage” också bara inlett denna den större resan och att den får fortsätta länge än. Detta är NETHERBIRDs bästa album hittills, med låtar som i stort sett allihop når upp till det allra bästa bandet gjort tidigare (tänk The Weight of Vapour eller A Shadow In the Garden of Darkness). En verklig fullträff av NETHERBIRD denna gång alltså, och det är med uppriktig respekt och glädje jag delar ut en betygsnia för ”The Grander Voyage” .

Skálmöld – Vögguvísur Yggdrasils

skalmold2016ARTIST: Skálmöld
TITEL: Vögguvísur Yggdrasils
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Isländska SKÁLMÖLD (eg. ”Svärdets tid”, mer bildligt ”laglöshetens tid”) som enligt egen utsago spelar Þjóðlagaþungarokk (jaja, folk metal då, om ni nu ska ha det på sve… jag menar engelska), eller viking metal som det också ibland kallas, bildades 2009 och släpper nu sin fjärde fullängdare. Och jag tänker att om det nu ska vara nordisk folkmetall så kan det knappast bli något mer äkta än det isländska, eller?

”Vögguvisur Yggdrasils” ges ut av Napalm Records 30 september och består av nio ”vaggvisor”, namngivna efter de olika världarna enligt gammal nordisk asatro. Konceptalbumformatet, som SKÁLMÖLD använt sig av i alla sina hittillsvarande skivor, tilltalar även här.

Första singeln, Niðavellir, berättar således om dvärgarnas (eller svartalvernas) värld och lyriken besjunger hur skönt det är att sova i dessa dvärgarnas grottor. Övriga spår behandlar eldjättarnas värld i Múspell, de vanärade döda i Niflheimur, människorna i Miðgarður, jättarna i Útgarður, alverna i Álfheimur, asagudarna i Ásgarður, de döda i Helheimur och slutligen vanerna i Vanaheimur.

Musiken då? Taktfast dunkadunk, mycket hejig körsång och måttlig tyngd karaktäriserar helheten. Thrashiga låtar, bra melodier. Men jag har väldigt svårt med sången, enahanda och med genomgående väldigt tjatig frasering. Fastän sångstilen väl kan sägas följa med genren kan jag inte med bästa vilja fördra den, det stör hela intrycket av plattans annars sköna musik.

Avslutande Vanaheimur, det minst hetsiga spåret, är en riktig favorit. Här funkar sången bättre, mer som i traditionell folkton, och det hela blir mer harmoniskt. Så var också vanerna, såsom fruktbarhetsgudarna Frej och Freja, enligt mytologin de mer livsbejakande, i motsats till de krigiska asagudarna som Tor och Oden. Låten Álfheimur är också melodiös och fin.

Så, trots bra melodier, fina musikaliska insatser och ett intressant koncept blir helhetsintrycket och slutomdömet inte så märkvärdigt. För dig som gillar band som skotska ALESTORM eller finska KORPIKLAANI finns dock säkert en hel del gôtt att se fram emot i ”Vögguvisur Yggdrasils”.

Opeth – Sorceress

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan ”Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan ”Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med ”Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan ”Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.