Etikettarkiv: 2019

Skivor

Tronos – Celestial Mechanics

Lämna en kommentar

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett “band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, “Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre “digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…

Skivor

Märvel – Guilty Pleasures

Lämna en kommentar

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års “At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just “guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ‘n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ‘n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om “Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ‘n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?

Skivor

In Flames – I, the Mask

Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.