Etikettarkiv: 2019

Skivor

Mark Morton – Anesthetic

Lämna en kommentar

ARTIST: MARK MORTON
TITEL: “Anesthetic
RELEASE: 2019
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet hur det är med soloskivor ibland? En artist som säger att man alltid velat prova sina egna idéer och sitt egna sound utom bandets gränser… och sen låter det på pricken likadant? Sådana soloskivor är i mina öron tämligen meningslösa, och därför är det befriande att höra de mest udda spåren på “Anesthetic”, LAMB OF GOD-gitarristen MARK MORTONs första egna äventyr. Samarbetet med Chester Bennington (RIP) från LINKIN PARK är ett bra exempel, och att man öppnar skivan med just Cross Off är snillrikt. Personligen har jag aldrig haft just LINKIN PARK som ledstjärna i livet, men när dte gäller soloskivor och “utanför boxen”-tänkande så är det här precis vad jag letar efter.

Över totalt 10 låtar visar sedan Mark att han (såklart) kan spela gitarr och skriva låtar. Visst finns den pliktskyldiga “jag tar med min vanliga sångare så låter vi likadant”-låten här också (den heter The Truth Is Dead och har förutom Randy Blythe på sång även ett knapphändigt inslag av Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY – och egentligen är det inget fel på den alls, den låter bara väääldigt mycket LAMB OF GOD), men överlag är det spännande saker han provar. Samarbeten med Chuck Billy (TESTAMENT), Myles Kennedy (alla projekt i hela världen) och Josh Todd (BUCKCHERRY) tillhör höjdpunkterna. Morton tar även tag i mikrofonen själv vid tillfällen, med godkänt resultat. Allra bäst är dock underbart blues- och countrydoftande Axis, där Mark Lanegans raspiga mörka röst står i fin kontrast till Mortons själfulla gitarrspel.

In alles – klart godkänd soloskiva med en del udda och riktigt spännande alster.

Skivor

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

Lämna en kommentar

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på “Rhizomes Of Insanity” som är bandets andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten “Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan “Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

“Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs “Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat “Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att “Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Skivor

Devin Townsend – Empath

Lämna en kommentar

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser “Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

“Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För “episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. “Skönhet” och “ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på “Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar “Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in “Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.