Etikettarkiv: 2021

Skivor

Evergrey – Escape Of The Phoenix

Lämna en kommentar

ARTIST: Evergrey
TITEL: Escape Of The Phoenix
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det är någon som tvekat om EVERGREYs förträfflighet så tycker jag att man kan lägga undan tvivlen vid det här laget. Efter 2019 års “The Atlantic”, en skiva som med eftertryck visade att de melankoliska melodiernas mästare från Götet de facto hade fått en nytändning, kommer nu hammarslaget som drämmer in detta faktum med stor emfas.

“Escape Of The Phoenix” är EVERGREY på en platå som de inte varit uppe på under en tid. Såklart finns här det som fans förväntar sig – det bres på med de stora känslornas palett genomgående – men här finns också ett band som känns friare i sina uttryck än på de tidigare skivorna. Inte minst så känns EVERGREY som ett band som nästan självantänder av självförtroende och pondus.

Inledande kvartetten Forever Outsider som har ett härligt drivande sväng och magiska melodier, Where August Mourns vars intro får mig att tänka på IN FLAMES när det bandet fortfarande var bra, otroligt vackra balladen Stories där Tom Englunds röst svävar fram i det närmaste besjälad, och Dandelion Cipher med mycket fint riffande från Henrik Danhage.

Och då kan jag säga att dessa låtar inte är de starkaste på plattan, ja inte ens duetten med James LaBrie från DREAM THEATER – The Beholder kvalar in här. Istället tycker jag att bandet låter som allra bäst i exempelvis Absence Of Sun som har ett oerhört fint pianointro från Rikard Zander vars insats på “Escape Of The Phoenix” är en starkt bidragande faktor till att den här skivan är så episkt bra. Hans spel förstärker prick allt som det övriga bandet gör. Just Abscence Of Sun lyfter till den yttersta stratosfären inte minst i den mäktiga refrängen.

Jag känner att jag också ska nämna kompet med trummisen Jonas Ekdahl och Johan Niemann som inte bara driver musiken framåt, de gör det som ett samspelt instrument. Kolla bara in titellåten så kommer ni få ett fint exempel på inte bara hur EVERGREY låter när de tänder på alla cylindrar, utan också på hur ett komp låter när det klaffar fullständigt.

“Escape Of The Phoenix” är som ni förstår en drömlikt bra skiva, så pass bra att jag inte tvekar att skriva att det är EVERGREYs hittills bästa platta i karriären. Kolla in den.

Skivor

Yoth Iria – As The Flame Withers

Lämna en kommentar

ARTIST: YOTH IRIA
TITEL: “As The Flame Withers”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Pagan Records 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hur tidigt på året kan man börja prata om “Album Of The Year” utan att det tappar trovärdighet? Nu ungefär? Februari såg nämligen release av YOTH IRIA och deras fullängsdebut “While The Flame Withers”, och dra mig baklänges vilken fin platta detta är – betyget lutar till och med uppåt mot den perfekta tian snarare än neråt.

8 låtar får man. Inte ett enda är ens en gnutta svagt, och de är dessutom placerade så att de förstärker varandra och ger variation. Spår som The Great Hunter eller the Red Crown Turns Black är aggressiva och luktar klassisk black metal med mer släktskap av nordens skogar än sina Medelhavskusiner – men ändå lyckas bandet med att prångla in lite klassiska NWOBHM-slingor i låtstrukturerna, och det är inte utan att det luktar IRON MAIDEN över det hela ibland, draget genom ett filter av smuts och hårdhet. Sen byter man skepnad, och blandar. Spår som Hermetic Code, Tyrants eller The Mantis kunde lika gärna varit låtar tagna från en skiva som står med ena benet i black metal och det andra i gothen. Det är tungt, svängigt och totalt sett otroligt varierat. 47 minuter passerat som i en grisblink och sen vill man börja om!

YOTH IRIA är officiellt en duo, där gamla grekiska black metal-ikonerna Jim Mutilator (ex ROTTING CHRIST) trakterar basen medan The Magus (NECROMANTIA, THOU ART LORD) står för sången, men man har samlat lite av ett hellenistiskt all-star-possé som gäster för att kunna fullgöra sin musikaliska målbild. Gitarrerna kommer från George Emmanuel (LUCIFER’s CHILD) och trummorna från J.V. Maelstrom (CAEDES CRUENTAS), och att kalla detta för en debutskiva känns en aning… futtigt. Det är tydligt att “As The Flame Withers” är resultatet av flera års arbete med låtmaterial och en tydlig vision av hur resultatet ska låta, och därtill av rutinerade rävar som klarar av att förverkliga det.

“As The Flame Withers” är kort sagt förbluffande bra. Det är kvar massor av musikåret 2021, och skulle någon skiva rubba den här från tronen är det bara att tacka musikgudarna, för då har vi ett alldeles unikt år för händerna.

Vördnad. YOTH IRIA och deras “As the Flame Withers” fyller undetecknad med vördnad, och det är mycket möjligt att tiden tillrättavisar detta betyg… uppåt.

Skivor

Foo Fighters – Medicine At Midnight

Lämna en kommentar

ARTIST: FOO FIGHTERS
TITEL: “Medicine At Midnight”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roswell Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FOO FIGHTERS är här med sitt tionde studioalbum, en platta som ursprungligen var tänkt att släppas förra året men sköts upp på grund av den pågående pandemin, och det är en skiva som ytterligare befäster bandets position som megastjärnor inom arenarock-scenen. När “gamlingarna” lägger av (japp, jag menar er ROLLING STONES, U2, BRUCE SPRINGSTEEN med flera!) så finns det i dagsläget ett fåtal akter kvar inom genren som kan bära en stadionspelning på egen hand. COLDPLAY är ett sådant namn jämte FOO FIGHTERS, och därför är materialet på nya “Medicine At Midnight” lite extra spännande.

Det lutar sig mindre mot en klassisk gitarrdriven och riffbaserad rock’n’roll och luktar mer percussion, rytmer och…  PINK FLOYD och SUPERTRAMP? Lyssna på titelspåret, luftiga Chasing Birds eller singeln Shame Shame och tänk hur detta material skulle kunna vävas in som kontrast till bandets klassiker och utgöra en väldigt spännande setlista live. Med det sagt: “Medicine At Midnight” sitter inte omedelbart på egna ben när man lyssnar på den, för det finns inte massor av uppenbara ögonblick där bandet bjuder på sin patenterade enkla och lättlyssnade rock. Sista spåret Love Dies Young är antagligen mest åt det hållet, men i övrigt är den här skivan en vägran att gå i gamla fotspår.

Du kan få ge det lite tid och ett par varv.

Mixen är underbar att ta till sig i ett par bra lurar, påkostad och proppfull av detaljer mejslas låtarna fram ur nästan ingenting. Ett knasigt bakvänt trumkomp kan leda in i vad som först framstår som en märklig upplevelse, och som slutar i ett crescendo. Spår som Cloudspotter och Making A Fire tog lite tid att visa den här skribenten sin storhet, men har över tid vuxit ut till favoriter.  Hela skivan är bara ca 35 minuter lång, men mycket varierad trots det och känns… längre. På ett bra sätt!